Ingmar Bergmans nedstigande till dödsriket

av Zinaida Lindén

Linn Ullmans bok om sina föräldrar är rapsodisk och ojämn, men när den är som bäst ger den recensenten en känsla av att vara intensivt levande.

bergman-omslag-webbVårt liv är att ge namn.” Detta citat av Gunnar Björling går som en röd tråd genom Linn Ullmans roman om hennes föräldrar, teater- och filmregissören Ingmar Bergman och skådespelerskan Liv Ullman. ”I de tio filmer de gör tillsammans ger han henne många namn. Elisabet, Eva, Alma, Anna, Maria, Marianne, Jenny, Manuela, och så Eva igen, och så Marianne igen.” I boken är föräldrarna namnlösa. Linns dopnamn, Karin Beate, nämns bara en gång. Annars kallas hon för Flickan.

Flickan som bor i Norge med sin mor är ”smal som en filmremsa”. Varje sommar skickas hon med två kappsäckar till sin far och stannar hos honom i en månad. Visst har Fårö funnits sedan urminnes tider, men i Flickans värld frammanas ön som genom sejd: ”Han kom till en plats och gjorde anspråk på den, kallade den sin egen.”

Här bygger han ett hus åt den 20 år yngre norska kvinna som är ”en del av hans plan.” Allting planeras i minsta detalj. Men det går inte som planerat. Hon blir gravid. Flickan föds utom äktenskapet år 1966. Hon är sin pappas nionde barn.

År 1988 läste jag Inte pappas flicka av Anna Bergman, ett av Linns halvsyskon – ”halvt födda, halvt ihågkomna”. Anna målar en mörk bild av deras gemensamma far. När Flickan besöker honom på Fårö är han fortfarande extremt självupptagen, men han är inte samma gränslösa och grandiosa person som förr. För att citera Bergmans egen bok Laterna Magica, är hans kreativitet ”periodisk och villkorlig, ungefär som den stillsamt avtagande sexualiteten”. Han är trött, gammal och skröplig, han lyfts inte längre av svärmerier kring kvinnor. Han finner tröst i klassisk musik, sin sista hustru Ingrids omsorg och Flickans besök.

Anna Bergman saknade faderskärlek. Annat var det med Flickan. På hennes dopdag skriver hennes pappa ett fint brev till henne där han uttrycker en förhoppning att de en dag ska förstå varandra. ”Hur mår min yngsta dotter idag?” frågar han henne om morgnarna och jag inte låta bli att föreställa mig den gamle professorn i Smultronstället. Pappan gillar att Flickan talar norska. Tillsammans ser de en massa filmer i hans hemmabio. Ändå längtar Flickan till Oslo, till sin unga, lite väl ängsliga mamma. Så stor är mammans charm att hon kan få en järnstång att böja sig, hon kan få moln att ändra form – men inte riktigt axla rollen som förälder.

Metaforernas charm

Litterärt sett är De oroliga en rapsodisk och ojämn bok. Här finns en skildring av faderns nedstigande till dödsriket, noga dokumenterad bland annat genom sex bandinspelningar som Flickan gjorde med honom i maj 2007. Först flera år efter faderns död är hon redo att lyssna på banden, men upptäcker att ljudet är oerhört dåligt. Modersgestalten får betydligt mindre utrymme i den 380-sidiga boken.

Författaren påpekar att hennes föräldrar gärna ”lät sig förföras av metaforer”. Som läsare är det ofta just metaforer man uppskattar. De oroliga bjuder på en massa träffsäkra formuleringar som: ”Om någon frågade henne om fadern kunde hon svara: Min far har fyra hus, två bilar, fem fruar, en swimmingpool, nio barn och en bio.” Eller: ”Mödrar ska komma ihåg vem som är modern och vem som är dottern.” Eller: ”Att bli gammal är ett arbete”, ”Den gamle mannen liknar en tistel.”

Vissa detaljer känns smärtsamt autentiska. Då Flickan ber sin pappa att berätta om hennes mor försöker han i stället prata om pianisten Käbi Laretei, en av sina exfruar (se bilden ovan). Andra scener lämnar mig tämligen oberörd. En del sidor i boken känns som filmfragment som aldrig blivit av, då bildspråket ersatts med lite väl många ord. Det blir longörer och trist läsning, som till exempel i reflektionerna kring konstnären Georgia O’Keefee.

Denna roman gör läsaren till en voyeur. Vissa detaljer vill man inte nödvändigtvis veta, de känns alltför privata. Andra saker vill man veta mera om. Var föräldrarnas förhållande tänkt som tidsbegränsat från början? På vems initiativ skildes de?

I slutet av sitt liv skrev Bergman: ”Jag känner inte den person som jag var för fyrtio år sedan.” Romanens styrka ligger främst i gestaltningen av människan Ingmar Bergman. När den är som bäst ger den mig det som den klassiska musiken gav honom: en förhöjd livskänsla. Jag får en intensiv känsla av att vara levande när jag läser den.

Zinaida Lindén

Linn Ullman. De oroliga.
Albert Bonniers förlag, 2016.
Översättning: Urban Andersson.

       

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.