Sport och politik ska inte blandas ihop. Det är en av de oftast hörda fraserna inom diskussionen kring idrott och samhällsfrågor. Men var kommer den ifrån?
Många av de mest ikoniska ögonblicken i idrottens historia dryper av samhällelig och politisk betydelse. Redan 1912 i OS i Stockholm gjorde det finländska landslaget en politisk markering genom att tåga in på arenan en bit efter det ryska laget, viftande med en finländsk flagga. Hela OS i Berlin 1936 var en uppvisning i politisk propaganda, punkterad av den svarta amerikanska friidrottaren Jesse Owens (bilden) fyra guldmedaljer och tre världsrekord. Andra historiska incidenter var vattenpolomatchen mellan Sovjetunionen och det ockuperade Ungern 1956, då Kathrine Switzer 1967 som första kvinna deltog i Boston-maratonet, Tommie Smiths och John Carlos Svarta pantrarna-salut i OS i Mexiko 1968, Nelson Mandelas stöd till Sydafrikas vita rugbylandslag i världscupen 1985, och så vidare. Ändå fortsätter man att upprepa det gamla mantrat om att sport och politik inte ska blandad ihop.
– Åtminstone i Finland föddes den här tanken i samband med att idrotten blev en viktig del av nationalismen på 1800-talet. Idrotten sågs som något som förenade hela nationen, det var ett nationalistiskt fenomen, som stod ovanför politik, eller det var åtminstone så man såg saken inom det borgerliga lägret.
Det säger Erkki Vasara, docent i politisk historia vid Helsingfors universitet, som bland annat haft idrotten som forskningsområde.
Enligt Vasara ställdes frågorna om sport och politik på sin spets efter inbördeskriget, då Arbetarnas Idrottsförbund AIF grundades, till det borgerliga Finlands riksidrottsförbunds (FRIF) förtret. Detta i sin tur var en direkt följd av att idrottsorganisationer som öppet stött de röda i kriget uteslöts från FRIF. FRIF, för sin del, hade en central roll då de vita skyddskårerna grundades efter kriget. Trots detta vidhöll den borgerliga organisationen att det inte handlade om politik.
– Det var fråga om nationalism, och enligt borgarna var nationalism inte politik, säger Vasara.
Genom att stämpla AIF som en politisk organisation och framhålla FRIF som en ”icke-politisk” rörelse för hela Finlands folk, kunde man alltså driva en högst politisk agenda under idrottens ”samlande” banér.
OS för dyrt för demokratier
I dag dras argumentet om idrottens opolitiska natur framför allt fram då det är aktuellt med internationella stortävlingar i länder där demokratin och människorättssituationen är svag. Hufvudstadsbladets sportchef Filip Saxén bevakade under sommaren OS i Rio de Janeiro, och skrev därifrån många artiklar om fattigdomen och våldet i landet, och om hur OS-arrangemangen påverkade lokalbefolkningen.
– Jag har varit på ganska många internationella stortävlingar i mitt liv, och ingen annanstans har det varit så tydligt att befolkningen verkligen inte ville ha tävlingarna där, säger Saxén.
Det är högst förståeligt, säger Saxén, att befolkningen i ett land där många saknar de grundläggande förutsättningarna för ett drägligt liv, som mat, avloppssystem, till och med rent vatten, tycker att de miljoner som läggs på att bygga sportarenor kunde användas till något annat.
– Grundproblemet är att de internationella stortävlingarna har blivit alldeles för dyra att arrangera. Av länderna med en fungerande demokrati och insyn i politik och ekonomi, klarar bara en handfull av att ordna sådana här tävlingar längre, eftersom folket helt enkelt inte går med på att så stora summor körs ner i arrangemangen, då de kunde användas för saker som skulle gynna vanliga människor.
Demokratiska länder med den infrastruktur och de ekonomiska musklerna som krävs för att organisera till exempel OS eller fotbolls-VM kan i dag räknas på ena handens fingrar, menar Saxén.
– I London lyckades man ganska bra, genom att placera de nya arenorna i fattigare stadsdelar, där tanken var att de senare också skulle komma lokalbefolkningen till nytta. Det lyckades faktiskt såtillvida att levnadsstandarden har ökat på flera av de ställen där man placerade arenorna. Men till exempel då OS ordnades i Peking, satte man de nya arenorna i de rika områdena av staden, och i dag står de tomma. En av de dyraste fotbollsarenorna som byggdes inför VM i Brasilien fungerar i dag som parkeringsplats för bussar. Det är en ganska dyr parkeringsplats, skulle jag säga!
Hjälpa eller stjälpa?
De internationella idrottsförbunden vill naturligtvis fortsättningsvis organisera sina stortävlingar, men då länderna som är redo att ordna dem i allt högre grad består av autokratier där korruptionen florerar och det går lätt att skyffla undan hela stadsdelar för att bygga arenor, är det bekvämt att vidhålla att idrottsorganisationerna inte befattar sig med politiska frågor.
Till exempel då OS i Sotji eller hockey-VM i Vitryssland diskuterades, framhöll förespråkarna för turneringarna att det skulle göra samhällena gott att få dit internationella evenemang, eftersom det skulle lyfta fram problemen i dagsljus, göra samhällena mer öppna, och hämta in pengar och resurser för att förbättra livskvaliteten. Enligt Erkki Vasara är det inte en helt bakvänd tanke.
– Jag har till exempel den uppfattningen att situationen i vissa stadsdelar i Peking åtminstone tillfälligt blev bättre efter OS, men förhållandena i Kina har ju också gått en del bakåt under den senaste tiden, så det är svårt att säga hur stor betydelse det i slutändan hade.
Å andra sidan, säger Vasara, var det alldeles rätt beslut att utesluta Sydafrika från internationella mästerskap under Apartheid-tiden. Så någon patentlösning på situationen har Vasara inte. Saxén, å andra sidan, är skeptisk till tanken på att stortävlingar automatiskt kommer med demokrati och mänskliga rättigheter i släptåg.
– Jag har åtminstone inte sett ett enda exempel på att det här skulle ha fungerat. Det kändes helt sjukt att höra på hur man från arrangörernas håll i Rio talade så mycket om hur OS förbättrade livet för stadens invånare, då man såg hur situationen såg ut på gatorna.
Vifta fritt!
Lösningen på problemet är enligt Saxén delvis att sänka kraven på arrangemangen i stortävlingar, så att varje arrangörsland inte skulle tvingas bygga en helt ny infrastruktur och nya multimiljonarenor varje gång en tävling ordnas.
– Man kunde också utse fyra eller fem stora städer som alltid skulle stå värd för den här typen av internationella stortävlingar, och rotera dem.
Nuläget, då man måste söka sig till länder som Vitryssland, Kina och Qatar för att kunna arrangera världsmästerskap och olympiska spel, är fullständigt ohållbart, menar Saxén. Det går inte att gömma sig bakom påståenden om att sport och politik inte skulle vara sammankopplade.
– Det är ju ett fullständigt idiotiskt påstående.
En annan fråga är hur idrotten utnyttjas för politiska ändamål. Länder som Kina och Ryssland och i forna tider Sovjetunionen och Nazityskland, har använt OS-turneringar för nationalistiska syften och för att förhärliga politiska ideologier. Dessutom har både idrottare, åskådare, politiker, aktivister och terrorister utnyttjat idrottens synlighet för aktioner med politiska budskap. En av idrottshistoriens mest tragiska stunder var massakern i München i samband med OS 1972, då elva israeliska idrottare avrättades av palestinska terrorister. Betydligt fredligare var protesterna mot Rysslands gayfientliga lagar under OS i Sochi 2014. Året innan, under friidrotts-VM i Moskva, väckte dåvarande idrottsminister, Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki, diskussion (främst i Finland) genom att vifta med en regnbågsflagga i publiken. I USA har svarta fotbollsspelare under årets lopp protesterat mot rasdiskrimineringen i landet genom att vägra stå upp då nationalsången spelats.
– Den här typen av protester är ju helt okej, att Arhinmäki viftar med en regnbågsflagga är en fredlig och passiv protest och skadar ingen annan. Så länge som det är för en god sak ser jag inga problem med det. De amerikanska fotbollsspelarna stör inte heller de andra spelarnas firande genom sina protester. De sitter på sidan om och uttrycker sin åsikt i tystnad, en annan sak skulle ju vara om de högljutt skulle störa de andra, säger Saxén.
AIF fostrat politiker
En annan intressant koppling mellan sport och politik är det faktum att många idrottsstjärnor efter sin aktiva tävlingsperiod ger sig in i politiken. Det här är ett fenomen som verkar vara ovanligt utbrett just i Finland, där många idrottare nått toppolitiken, med till exempel personer som Arto Bryggare, Tony Halme, Juha Mieto och Sinuhe Wallinheimo i riksdagen, och Sari Essayah som Kristdemokraternas ordförande, bara för att nämna några exempel. Det här är ett fenomen som nästan inte existerar i Sverige, till exempel.
– En orsak är kanske det att Sverige har en så mycket större bredd. Sverige har sina superstjärnor, men de har en helt annan tradition av internationella toppar. I Finland är det så få idrottare som når den absoluta eliten i världen, att de som lyckas nästan blir lite för stora.
Erkki Vasara ser för sin del en orsak till fenomenet i den starka roll som arbetarrörelsen spelat i den finländska idrotten.
– I de flesta andra länder till exempel i Norden har arbetarnas idrottsorganisationer mer eller mindre dött ut. AIF i Finland har en helt unik ställning, och genom antagonismen mellan de borgerliga och de röda idrottsorganisationerna har också en viss samhällelig medvetenhet levt kvar i idrottsföreningarna.
Janne Wass
1 kommentar
[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]