Sympathy for the Ingvar

av Otto Ekman

Ingvar! en musikal om IKEA-grundaren Ingvar Kamprad i regi av Erik Gedeon, har chansen att anlägga ett kritiskt perspektiv på en kontroversiell figur och tar också några trevande steg i den riktningen, men resultatet blir ändå ett nästan chockerande tandlöst budskap som behandlar så väl skattesmitning som nazistsympatier med en munter, kapitalistisk klackspark.

Historien börjar då familjen Kamprad, Ingvars farföräldrar, anländer som fattiga invandrare från Sudetlandet till svenska Småland. Det är hårt fattigt och tragiskt men så småningom växer deras son upp, gifter sig och får i sin tur en egen son. Ett friskt och starkt barn är först och främst en livsviktig pensionsförsäkring för fattigt folk i ett samhälle utan åldringsvård, men kören, färdigt uppklädda i stram businesstil inför storföretagets framtida styrelsemöten, talar hellre om lukrativa framtidsinvesteringar.

Exemplet visar träffande på sprickorna i försöket till kapitalismkritik: bristen på djupare tolkning jämför och länkar ihop det fattiga agrarsamhällets desperata överlevnadsstrategier med de drifter som senare ska driva Ingvar att bygga upp ett massivt affärsimperium och undvika att betala skatt på dess vinster till samma system som bland gör sitt bästa för att erbjuda åldringsvård också åt de fattiga som misslyckats i investeringen att göra sina kroppar och liv till barnafödsel- och uppfödningsmaskiner. Den av desperation drivna självuppoffringen i att som utfattig dedikera sitt liv till att garantera sitt barns framgång i ett samhälle utan skyddsnät jämställs helt enkelt med driften att gömma en maximal mängd miljarder undan skattmasen i en snårig stiftelsedjungel.

Skicklig huvudroll
Marcus Groth gör en skicklig huvudrollsprestation, då han gestaltar Kamprads växlingar mellan det klumpiga barnet som körs med av slipade släktingar och beräknande affärspartners och den gryende och så småningom allt mer slipade affärstalangen. Bakom fasaden av tafatt klumpighet framträder bilden av beräknande iskyla och rasande envishet, som för tankarna till den mediebild som de senaste två åren börjat framträda av ett finskt kontroversiellt affärsgeni i lite mindre skala: vår statsminister Juha Sipilä, som även han tenderar att säga en sak och göra en annan, och ibland drabbas av desperata vredesutbrott då han utsätts för kritik.

Att Ingvar Kamprad i motsats till Sipilä aldrig nådde någon framgång i sitt eget politiska engagemang finns det skäl att vara tacksam för: Kamprad var nämligen partitrogen och engagerad fascist och sedermera nationalsocialist under 1940-talet och vidhöll ännu 2010 i en intervju med journalisten Elisabeth Åsbrink att ”[grundaren av fascistiska Nysvenska rörelsen] Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.” Denna sista replik undviker musikalen (som uppfördes för första gången 2009) att nämna utan nöjer sig vid att finkänsligt stanna vid den offentliga avbön som Kamprad gjorde till sina anställda och till allmänheten då hans engagemang först uppdagades under 1990-talet.

Tysk upprördhet
Avbönen är dock inte tillräckligt för Ingvars underlydande i musikalen som, då hans politiska smutstvätt uppdagas tillsammans med hans skattefiffel, korsfäster honom på en midsommarstång (musikalens scenografi leker i Svenska Teaterns tappning extra mycket med rikssvenska klichéer för att försöka charmera en finländsk publik).

Behandlades han verkligen så entydigt fördömande av sin samtid och särskilt av de som själva var beroende av hans framgångar för sitt levebröd? Och även om så är fallet, drabbar då denna dom en av världens vid det laget redan rikaste män som gömmer sig på sin herrgård med samma kraft som korsfästelsen drabbade Jesus? Dramatikern Klas Abrahamsson berättar i en intervju i programbladet (som för övrigt till producenternas heder också innehåller flera kritiska, genomtänkta och analyserande texter om skatteflykt, välfärd och marknadsekonomi, och behandlar ämnena på ett mycket mognare sätt än själva musikalen – vilket gör häftet till ett av de mer imponerande exemplen i sin marginella genre jag stött på) att scenen väckte upprördhet då den skulle uppföras i i Tyskland. Han får det dock att låta som det handlat religiöst konservativ omtanke om Jesus, och inte, som jag tillåter mig spekulera och hoppas, att man just i det landet skulle ha en lite annorlunda inställning till att göra martyrer av människor med nazistförflutet.

Sympathy for the Ingvar
Då Ingvar är korsfäst ångrar sig naturligtvis hans underhuggare, och konstaterar förlåtande att ”Schweiz är ju ganska trevligt” och ”skatterna ju är ganska höga i Sverige” vilket väcker muntert god- och igenkännande skrockningar hos demografin som frekventerar Svenska Teatern vackra nyrenoverade utrymmen denna tisdagskväll. De hinner dock inte sörja länge förrän deras frälsare vaknar till liv och sjunger en munter sång:

”…Tror ni att detta kan knäcka Ingvar Kamprad
Tror ni en smålänning ger upp så lätt
Tror ni att ni kan knäcka kapitalismen
Får ni komma på ett bättre sätt

[…]

Ni får va klokare och skickligare
Smartare och fiffigare
Ni får va ännu mera Ingvar än jag”

Och med detta budskap konkluderas sagan om Ingvar och dess budskap: att avslöja kapitalismens brott eller dess obekvämt intima koppling till än värre politiska ideologier är inte tillräckligt för att besegra dess orättvisor. I stället, vill Ingvar säga oss, ska vi förändra systemet inifrån genom at bli som kapitalisten och konkurrera ut honom på hans egen spelplan. I kontexten av ett samhälle som just nu ohjälpligt präglas och nedmonteras av en hittills framgångsrik maktallians mellan kapitalstarka och olycksbådande högerpopulistiska politiska intressen ekar detta budskap olycksbådande i den slaskiga novemberkvällen utanför teaterscenens glittrande ljus.

Text: Otto Ekman
Foto: Cata Portin

Ingvar! – en musikalisk möbelsaga. Av Erik Gedeon och Klas Abrahamsson. Regi Erik Gedeon. Scenografi och dräktdesign Ulrich Frommhold. Ljusdesign Tom Kumlin. Ljuddesign Andreas ”Stanley” Lönnquist. Mask och hår Pirjo Ristola. På scen Max Forsman, Marcus Groth, Anna Hultin, Simon Häger, Niklas Häggblom, Emma Klingenberg, Amanda Löfman, Veera Railio, Henrik Wikström. Svenska Teatern, spelar till och med 19.4.2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.