Aho! Vi har vunnit!

av Martin Brusewitz

I North Dakota har Siouxfolket under nio månader protesterat mot en oljeledning som ska dras under deras dricksvattenkälla och över helig mark. Ny Tid var på plats i protestlägret i december då bygget av ledningen stoppades – tillfälligt, befarar många.

Nyheten nådde säkert lägret via en telefon. Antagligen uppe på den kulle i lägrets nordvästra hörn – Facebook Hill – där det finns stark telefontäckning. Men därifrån rann den ned och ut i lägret på samma sätt som nyheter har spritts under tusentals år. Folk berättade för varandra. Veteranen i kamouflagedräkt med schäfer i koppel sa det till den skäggiga hippien i toppluva med soppkopp i näven som berättade det för den äldre Sioux-kvinnan i keps som sa det till den vedsågande vintersolbrända aktivisten i skidglasögon. Och så vidare.

Jag själv hörde det från en pressfotograf som kom pulsande genom decimeterdjup snö upp på den slänt där jag stod.

– De stoppar pipelinen! halvskrek han genom en snordränkt mustasch.

Jag vet inte om skriken från lägret hade pågått redan tidigare och om jag först nu lade märke till dem, eller om de började nästan omedelbart efter att fotografen yttrat orden, men skrik hördes plötsligt. Tjut upp mot den klara himlen.

Oljeledningen var stoppad. Hela lägrets existens hängde i den meningen.

Hade det verkligen skett?

Nordiska banker

Redan 1951 hittades olja i Bakkenformationen, ett enormt stenmassiv i North Dakota, Montana och delar av södra Kanada. Men det dröjde till 2006 innan oljan började utvinnas i stor skala. Nya utvinningstekniker (bland annat fracking) och lättad miljölagstiftning gjorde att oljebranschen nu kunde komma åt North Dakotas enorma reserver. 2011, då oljeboomen nådde sin klimax, hade North Dakota USA:s lägsta arbetslöshet: 3,5 procent. I till exempel Mountrail County fördubblades medelinkomsten och en uppskattning hävdar att det svarta guldet under boomens glansdagar skapade 2 000 miljonärer per år i delstaten.

Bakkens olja måste transporteras vidare ut i landet. Hittills har det skett med tåg och lastbilar, men en oljeledning började tidigt planeras: Dakota Access Pipeline. Ett företag med samma namn bildades, med förkortningen DAPL. Det ägs till största delen av företaget Energy Transfer Partners, baserat i Dallas, Texas.

Investerare från hela världen och de flesta av de största bankerna är involverade i projektet. Danske Bank fick rubriker när de sålde sina tillgångar i Energy Transfer Partners på grund av konflikten vid Standing Rock. Flera andra nordiska banker har också kopplingar till projektet. Handelsbanken har 24 miljoner investerade i en av ägarna av pipelinen, Phillips 66, genom en indexfond.

De totala kostnaderna för pipelinen beräknades till 3,8 miljarder dollar. Från början var den planerad att löpa alldeles intill staden Bismarck, North Dakotas huvudstad, och en för staden viktig vattenkälla. Men den planen stoppades. Tänk om en olycka skulle ske? Det skulle kunna förgifta stadens dricksvatten. Ledningen planerades om. Istället skulle den korsa en uppdämd del av Missourifloden som heter Lake Oahe 800 meter från Sioux-stammen Standing Rocks reservats gränser.

En internationell by

Den 1 april 2016 slog de äkta makarna LaDonna Bravebull Allard och Miles Allard upp ett litet läger på ett stycke mark intill Missouriflodens förbirinnande vatten. LaDonna är sioux och tillhör stammen Standing Rock. Hon är född precis intill platsen där oljeledningen skulle dras.

– Vi slog läger här för att följa händelserna på plats; för att skydda vattnet och för att be för det. Vi utförde ceremonier, sjöng, dansade, säger Miles då vi träffar honom innan det förlösande beskedet om att ledningen stoppas har kommit.

Han ser ut som en rebelledare på film. Vitt hår i en snygg hockeyfrilla, skägg, beige kamouflagekläder från topp till tå. En snävt krökt pipa i munnen. Han står lutad mot en gammal kämpe till Jeep.

– Det är för sent för förhandlingar nu. Det enda som gäller är kamp, säger han.

Hans hustru LaDonna äger marken där det första lägret anlades. Det var vår, kylan höll på att dra sig norrut, dagarna blev längre, då var de fem eller sex personer, Miles minns inte riktigt där vi står i snön, omgivna av tält, bilar, horder av människor. Det var i alla fall annorlunda. Och han hade aldrig kunnat tänka sig att vare sig protesten eller lägret skulle växa sig så här stora.

De senaste siffrorna från lägrets ledning säger att 15 000 personer är på plats. Ur mitt anteckningsblock den 3 december:

Solen på väg ned. Vi anländer till Standing Rock senare än vi planerat. Snö över böljande kullar. Vi kör upp och över en slänt, vi ser floden skära in från väster och dra vidare mot öster. På både den norra och den södra banken breder lägret ut sig. Det är enormt. Tält, allt från små enmanstält till gigantiska militärtält, skjul, enkla hus, wigwams och tipis. Till och med en igloo. Flera hundra bostäder. Tusen? Små rökpelare stiger mot himlen. Jag tänker på gallernas by i Asterix och Obelix. Men med ett virrvarr av bilar. Framför oss på vägen ser vi en bilkö. Trafikstockning vid oljeprotestlägret. Det är många på väg hit. Alla hyrbilar var uthyrda i närliggande städer. Överallt vajar flaggor i vinden ovanför tälten – olika stammars, organisationers, NGO:s, aktivistgruppers flaggor. Vissa har kommit långväga. Jag ser de australiensiska aboriginernas röda, svarta och gula flagga vaja ovant i den minusgradiga vinden.

Amnesty fördömer våldet

Det som synts mest i sociala medier, tidningar, på TV är bilder från The Front, fronten, som platsen kallas. Det är den punkt där demonstranterna och DAPL:s säkerhetsvakter och polisen möts. Vid en bro ungefär 500 meter från själva lägret har en väg stängts av med två rader betongsuggor. På DAPL-sidan står militärfordon: bepansrade Humvees, vakter med hundar, tungt beväpnade poliser. På kullarna omkring ligger krypskyttar utplacerade. Här har de våldsamma incidenter som inträffat på plats skett: folk har skjutits med gummikulor och ärtpåsar, pepparsprayats, bitits av hundar, skjutits med vattenkanoner i minusgrader, gripits i hundratal.

En av de som gripits är Johanna Holy Elk Face. Hon är 65 år och född i Standing Rock-reservatet, men bor i Denver. Hon visar upp sina underarmar. Polisen har numrerat henne med tuschpenna. Hon bläddrar igenom de papper där det står vad hon gripits för: inkräktande på privat mark, deltagande i upplopp. Hon skrattar till.

– Jag har aldrig varit med i ett upplopp. Vi satt bara vid sidan om vägen, på stubben där. Det är allmän mark. Vi ville hålla koll på de unga, så att det gick lugnt till. Så kom de och sa att vi var arresterade och band våra händer bakom ryggen. När de släppte oss kollade de att alla var ok, jag har typ 2-diabetes, och blev släppt först. Men jag fick inte tillbaka mina insulinsprutor.

Amnesty har fördömt övervåld från polisens och de inhyrda säkerhetsvakternas sida.

Glädje i smällkalla vintern.

Glädje i smällkalla vintern.

Alkoholförbud

Men det mesta som pågår vid Standing Rock sker i det större lägret: där lagas mat, huggs ved, byggs hus, barn går i skola. Under de åtta månader som protesterna pågått har våldsamheter enbart brutit ut några fåtal gånger. Protesternas ledare och stammarnas äldre har slagit fast att det rör sig om en fredlig protest. Inga vapen och ingen alkohol tillåts i lägret.

De första att sluta upp för Sioux-folket var andra urinvånare, 350 olika stammar från runt om i USA sägs vara på plats. Det är den största samlingen av USA:s urinvånare för en gemensam sak på flera hundra år, kanske någonsin.

– Oavsett vad som händer, oavsett om pipelinen faktiskt byggs här eller inte, så är det här en seger. För våra folk har förts samman igen, gamla konflikter har lösts, nya band har knutits. Det innebär en pånyttfödelse för våra kulturer, en spirituell renässans, säger Tracy Molina, sioux och militärveteran.

Kolonial historia

Det är inte första gången i historien som stora ekonomiska intressen står mot lokala dito, eller stora företags vinning och ”allmännyttan” står mot urinvånares vilja. Det är inte ens första gången det sker på platsen där vi befinner oss.

1851 slöts ett fredsavtal vid Fort Laramie i dagens Wyoming. Tusentals representanter för stammarna Cheyenne, Sioux, Arapaho, Crow, Assiniboine, Mandan, Hidatsa och Arikara närvarade. Det gjorde även representanter för USA:s regering samt armén. Avtalet innebar att mark mättes ut till de olika folken för att stävja konflikter mellan stammarna, som slöt fred sinsemellan. Det vita Amerika höll på att byggas och fler och fler nybyggare ville ta sig västerut över slätterna, The Great Plains, där regeringen nu ville ha lugn och ro.

Men redan i avtalets upplägg fanns koloniala drag. Två olika sorters sätt att utöva demokrati möttes. Den representativa form som USA:s regering förde skiljde sig från den som stammarna traditionellt utövade. Stammarna samlade alla och tog beslut utifrån konsensus. Men USA:s regering krävde representanter. Beslut fattades alltså med ett tillvägagångssätt som inte var förankrat i urinvånarnas traditioner, många av dem visste inte ens om vad som pågick.

Från gult till svart guld

Avtalet bröts snabbt och konflikter bröt ut. USA:s regering höll inte heller sitt löfte att skydda de områden som tilldelats stammarna, eftersom ekonomiska intressen tog plats i rampljuset. Guldruschen fick sin början; vita nybyggare och guldgrävare och alla andra lycksökare som följde i deras fotspår började strömma in på urinvånarnas markområden.

– Marken där pipelinen dras var vår. Den tillskrevs oss 1851. På kullen där borta, ser du? Där ska pipelinen dras. Det är helig mark, där ligger en av våra gamla begravningsplatser, säger Miles Allard.

Över 90 procent av oljeledningen är redan färdigställd. Merparten dras över privat mark, men just intill Standing Rock korsar ledningen mark som förvaltas av US Army Corps of Engineers, en federal myndighet som bland annat underhåller och bygger infrastruktur. Den förvaltar dessutom en lång rad vattendrag och dammar runt om i USA. När DAPL således vill dra pipelinen under Missourifloden så kommer de in på US Army Corps of Engineers territorium – vattendraget förvaltas av myndigheten.

I juli beviljade myndigheten DAPL tillstånd att borra under vattendraget. Men så i september blev det tillfälligt stopp: ”ärendet måste utredas utförligare”. Och så söndagen den 4 december, dagen innan protestlägret med tvång skulle tömmas på order av delstatens guvernör, kom plötsligt beskedet: US Army Corps of Engineers nekar DAPL tillstånd att dra ledningen under floden intill reservatet. I lägret började människor fira segern.

Luttrade skeptiker

– Jag säger aho! Vi vann! Vi gjorde det! Det här är en seger. Men det finns fler vattendrag att skydda världen runt. Nu fortsätter vi det som påbörjats här, säger Lisa Greyshield, en universitetslärare från New Mexico.

Hon står mitt i folkvimlet i lägrets mitt. Människor jublar omkring henne, jag hör knappt vad hon säger, musik spelas, en av Sioux-stammens äldre talar från scenen. Det går en våg av glädje genom hela lägret. Den svarta ormen, som oljeledningen kallas med hänvisningar till en gammal profetia, har dödats. Unga män på hästryggar tjuter av glädje. Folk kramas, ler. I lägrets mitt finns ett litet torg, där brinner en helig eld, här firar människor.

Men alla i lägret har inte samma inställning till nyheten. Jag går iväg bland tälten, en bit bort står en man vid sin häst. Jag klappar den.

– Har du hört? säger jag.

– Hört vadå? säger han lugnt.

– Pipelinen har stoppats. De har nekat den tillstånd, säger jag.

– Jaha, säger han, rycker på axlarna och vänder sig mot sin häst igen.

Människor är luttrade. De har hört löften förr.

Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.

Dave Archembault är Standing Rock-stammens ordförande.

Moralisk seger

En stor jeep kör förbi. En välbekant figur sitter i den. Jag springer efter bilen, hinner ikapp den efter ett hundratal meter, bankar på rutan med min mikrofon.

– Vill du snacka?

– Hoppa in, säger Dave Archembault.

Han är Standing Rock-stammens ordförande, den högsta folkvalda auktoriten i lägret och har varit proteströrelsens ansikte utåt. Många anser att det är tack vare honom som stammens kamp och protest varit så framgångsrik.

– Det här beslutet betyder att vi kan åka hem. Det betyder att kampen är över. Att vi kan tillbringa vintern med våra familjer. Att vi kan lämna kylan. Det betyder att de lyssnat på oss för första gången på flera hundra år.

Men långt ifrån alla håller med honom. Som miljöaktivisten John Quigley säger några minuter senare efter att han gett mig en kram.

– Det här är en enorm moralisk seger för Sioux-folket. Pipelinen är nu olaglig om den dras under floden. Men det är inte över. I en kamp som den här måste man fira alla små segrar. Så ikväll firar vi. Men imorgon är vi tillbaka.

Donald Trump

Två dagar senare återvänder vi till lägret. Vindar som kan välta en bisonoxe viner över slätterna. 16 minusgrader. Utmed vägen som går till lägret ligger mängder med övergivna bilar som kört i diket under de hårda förhållandena. En helt annan stämning än tidigare råder i lägret när vi väl kommer fram. Bilarna är färre, tälten likaså. Många har åkt hem. Men tusentals är kvar, och för dem gäller det nu att överleva. Kylan fryser lätt sönder tårna. Vinden sliter i tälten. Glädjen som fanns efter beslutet är utbytt mot överlevnadsinstinkt.

– Vi kommer att stanna kvar i några dagar. Sen återvänder vi i januari när Donald Trump blir president. Den här kampen är inte över, säger Cynthia Brannon Jones från Rosebud-stammen i South Dakota.

Donald Trump. Cynthia Brannon Jones är långt ifrån den första eller sista i lägret att nämna hans namn efter beslutet att stoppa oljeledningen. Trump har tidigare sagt att han stöder ledningen. Han har också ägt aktier i Energy Transfer Partners, företaget som driver byggarbetet. Rick Perry, den man som sägs bli Trumps energiminister, sitter i styrelsen för Energy Transfer Partners och företagets VD Kelcy Warren har donerat pengar till Trumps presidentkampanj. VD:n har även sagt offentligt att han, liksom de flesta andra, räknar med att Trump kommer att göra det enklare för Energy Transfer Partners och andra företag att färdigställa infrastrukturprojekt.

Det är ett bistert läger vi lämnar stående i minusgrader intill floden det vill skydda. Och förutom att den nordamerikanska vargavintern anlänt är egentligen allt precis som innan. Några vill dra en oljeledning, andra vill stoppa den, ingen vet vad som kommer att ske.

Men en sak är säker: det här är inte det sista vi hör från Standing Rock.

Text: Martin Brusewitz
Foto: Mattias Lundblad

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.