Då Teater Viirus går in på sitt trettioförsta levnadsår står teatern inför flytten till nybygget på Busholmen. Viirus konstnärliga ledare Maria Lundström beskriver teaterns kontinuerliga utmaning att axla ett ansvar för publikens behov men samtidigt konstruera en frihet kring konsten.
Maria Lundström, konstnärlig ledare på teater Viirus, ser fram emot en spännande höst när teatern tar över de nya kulturutrymmena på Busholmen i Helsingfors. Nya utrymmen, några nya anställda, och en ny kontext där ett flertal stiftelser gått samman för att skapa ett svenskspråkigt kvarter med boende för studerande, pensionärer, dagis och kultur. Men något enspråkigt rum blir det inte.
– Elaka tungor har kallat Kvarteret Viktoria för ”det finlandssvenska ghettot” men vi identifierar oss inte med någon finlandssvensk koloni. Vi har erfarenhet av att arbeta med projekt från grunden, och vi kan arbeta mot fördomar och negativa förväntningar från början, säger Lundström.
Både Viirus och Stiftelsen Kvarteret Victoria har ett flerspråkigt kulturutbud som målsättning. Även på Sjötullsgatan, där Viirus har sin nuvarande scen, har teatern medvetet arbetat med att skapa en mångfald av språk och kulturer i publiken.
Flera förändringar
Flytten till Busholmen blir ett epokskifte för teater Viirus, men långt ifrån det första under teaterns historia. Teater Viirus grundades år 1987 av skådespelarna Robert Enckell, Mats Långbacka, Johan Storgård och regissören Arn-Henrik Blomqvist, och profilerade sig raskt som en djärv teater som satte upp högklassiga produktioner på sina egna villkor. År 2007 revs byggnaden på Råholmen där teatern hade sin scen, och i några års tid spelade Viirus på mer eller mindre tillfälliga scener tills teatern 2011 erbjöds sina nuvarande utrymmen i Teaterhörnans hus i Kronohagen i Helsingfors.
I samband med att Viirus fick sin nya scen genomförde teatern ett generationsskifte. Maria Lundström, Matilda von Weissenberg, Maria Ahlroth och de nyligen utexaminerade skådespelarna Oskar Pöysti, Viktor Idman, Jessica Raita, och Pelle Heikkilä fick ta över teatern. Lundström hade vid det laget varit ute i arbetslivet i några år och arbetat i Vasa, Åbo och på det fria teaterfältet i Helsingfors. Det innebar en stor förändring att ta över ansvaret för en institutionsteater, berättar hon.
– Den totala konstnärliga friheten finns nog i de fria grupperna. Viirus är en etablerad teater som får statsstöd, men för att motivera oss själva och bibehålla Viirus anda strävar vi efter att skapa en känsla av frihet i vårt arbete, säger Lundström.
På sitt sätt har Viirus gjort konstinstitutionens klassresa. Teatern som grundades i marginalen har under årens lopp samlat på sig allt mer anseende och resurser, och är efter trettio års verksamhet en etablerad teater med statlig finansiering.
– Vissa perioder i början hade jag en känsla av att vi var låsta. Att frilansa är på många sätt en tung verklighet, men i bästa fall finns det ändå valmöjligheter. Men som fast anställda tvingas vi ta ansvar för organisationen, och det formar alltid ens tankemönster och idéskapande. De idéer vi hade tidigare var mer vidlyftiga, och mer marginella, säger Lundström.
Med tiden börjar idéerna i stort formas efter organisationens behov. Även om det inte handlar om att vara lättsmält och publikfriande så vill teatern vända sig till någon, rikta sig till specifika målgrupper. Det handlar om att vara mån om publikkontakten.
– Viirus slogan var länge att ”vi gör sådan teater som vi själva vill se.” Men så jobbar vi nog inte längre, vi utgår inte i första hand från oss själva, utan också från publikens behov. Friheten konstruerar vi då vi kastar fram våra idéer på bordet utan censur. I det ögonblicket skapar vi den. Men sedan måste vi börja ta ansvar för publiken och hitta en kombination av våra egna skapande impulser och publikens behov, säger Lundström.
Underbarnen
Ibland innebär det att teatern får tacka nej till spännande projekt. Viirus var på vippen att inleda ett samarbete med Teater 90 grader kring ett intressant projekt, berättar Lundström.
– Vi satt runt ett bord tillsammans med deras arbetsgrupp och det var så uppenbart att vi kommer från olika verkligheter. De hade inget publikansvar, utan utgick från sina artistiska impulser medan vi samtidigt måste sålla och kalkylera om underhåll och publik. Varje produktion kan vara avgörande.
Viirus drog sig till slut ur, och Teater 90 graders projekt resulterade i den rosade dystopiska samtidsskildringen Wunderkinder med manus av Johannes Ekholm och regi av Anni Klein som utforskade hur nyliberalismen känns.
– Vår strävan har aldrig varit att locka de stora massorna till våra föreställningar. Men vi vill få tillräckligt med publik för att motivera de understöd vi får. Det är en slags public service. Då vi började på Viirus kände jag starkt av insikten att vi har skyldigheter och förpliktelser. Som frilansare kan man bara komma in på en teater och göra sin egen grej, och behöver inte bry sig om konsekvenserna av en produktion. Antingen lyckas den eller så gör den inte det. Men vid en institution måste man ansvara för dess fortlevnad, kontinuiteten. Det är den påtagliga skillnaden, och jag skulle påstå att alla vi på Viirus, från skådespelarna och ledningen till scenteknikerna, känner av det ansvaret, säger Lundström.
Fullträffar
Under åren i Kronohagen har flera av Teater Viirus produktioner varit konstnärliga fullträffar. Till Lundströms egna favoriter hör Där vi en gång flått, med manus och regi av Lauri Maijala, som med sin kombination av politisk musikteater och David Lynch-inspirerade surrealism tilltalade både skådespelare och publik.
– En annan konstnärligt viktig föreställning var Det lystna landet. Den fick ingen stor publik och var svår att både marknadsföra och greppa. Men konstnärligt sett var den superintressant, och vi refererar ofta till den, säger Lundström.
Dramatiseringen av Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan ser Lundström också som en viktig föreställning. Det var ett traditionellt och starkt drama som utspelade sig i samtiden, och som fick mycket publik både i Helsingfors och på Wasa teater där föreställningen gästspelade.
Och givetvis den internationella samproduktionen Memories for Life, där teater Viirus skildrade åldrande i en gripande och visuellt slående dansteaterföreställning. Föreställningen var en del av EU-projektet Meeting the Odyssey som Viirus administrerade, och som bestod av flera turnerande europeiska samproduktioner.
– Meeting the Odyssey var en enorm satsning. Med den produktionen var vår huvudsträvan inte publikansvaret här i Helsingfors, utan snarare samarbetsmöjligheterna och det internationella perspektivet, och ett utbyte mellan teatrar och konstnärer från olika länder. När vi skapade Memories for Life upplevde jag en stor skapande frihet. Målgruppen var diffusare, och idén var att göra en föreställning med en så universell tematik att den blev internationellt gångbar.
Sommaren 2016 turnerade föreställningen i Medelhavet, och det tuffaste var att spela på flyktinglägret i Lesbos, berättar Lundström.
– Det var kulmen av hela projektet. Vi reste med en konstnärlig produktion med höga ambitioner, och kom till ett flyktingläger där vi var tvungna att skala av föreställningen till bara det absolut väsentliga. Vi spelade för 300 personer eller mer, och då vi kände av den omedelbara kontakten och tacksamheten, då tänkte jag att okej: EU har ett existensberättigande. Om EU gör konstnärliga och sociala projekt som vårt möjliga så fyller det en funktion, och även Viirus har en mening och ett syfte om vi kan göra något för människor som lever i jävliga, utsatta omständigheter, och ge dem ens en timmes konstnärlig upplevelse, säger Lundström.
I november ordnade Viirus ett slutseminarium för projektet, och bland samarbetsparterna fanns en stor entusiasm för att fortsätta göra gemensamma projekt.
– Meeting the Odyssey var ett specialprojekt som har drivit oss framåt och gett oss skinn på näsan. Jag tror att vi växte, och vi har en starkare tilltro till att det är möjligt att förverkliga också osannolika drömmar och visioner. Det var möjligt för oss att genomföra ett sådant mastodontprojekt även om vi är en ganska liten organisation.
Fräscht nyår
Inför nyåret 2017 var Viirus och KOM-teatern med om att arrangera nyårsfestligheterna vid Medborgartorget i Helsingfors, som inledde Finlands hundraårsjubileums festligheter.
– KOM-teatern och vi ville göra en produktion tillsammans, vi funderade på format och tidtabeller, och det visade sig att båda teatrarna skulle ha tid under 2017, och vi kom att tänka på Finlands hundraårsjubileum. Så vi knackade på hos Suomi100:s kontor vid statsrådets kansli, och frågade om de ville stöda vårt projekt. Vår plan var att göra ett livespektakel på sommaren som skulle visas en eller två gånger. Men de blev så kåta på våra idéer, och på Viirus och KOM som lite rebelliska och alternativa institutioner, att de bjöd in oss till nyårsprogrammets planeringsgrupp och frågade om vi ville ansvara för det. Så klart tackade vi ja.
Det resulterade i tre kortfilmer om Finland i regi av Lauri Maijala, med finansiering av Suomi100 och Svenska kulturfonden, och en två timmars artistshow med cirkus och musik och dans. För de sista minuterna innan tolvslaget gjorde Sonya Lindfors en danskoreografi till en nykomponerad låt av Darude som övergick i dansklassikern Sandstorm.
– Låter kornigt men det var jättehäftigt, och publiken bara jublade. Vi jobbade med minoritetsperspektiv, svenska inslag, olika konstarter och artister, vi höll öga på alla möjliga representationsfrågor. Det blev fräschare och mer framtidsorienterat än de tidigare nyårsjippona på Senatstorget, och gav en mer sanningsenlig bild av hur vårt samhälle ser ut idag, med många kulturer och minoriteter. Den här sortens sidoprojekt är enormt tidskrävande, men vi är överens om att Viirus ska göra den här sortens saker. Vi har en teknisk, administrativ och konstnärlig personal som är öppen för att pröva på saker som inte enbart är traditionell teater, och jag skulle påstå att projekten stärker vår position.
Öppet för samarbete
Strävan efter samarbeten är något som Lundström upplever att skiljer det nya Viirus från det tidigare.
– Min upplevelse är att Viirus tidigare var mer slutet. Vi tar alla kontaktförsök på allvar och funderar på vad vi kunde hämta ur dem. Alla gånger funkar det inte. Men i de nya utrymmena på Busholmen finns bättre möjligheter till samarbete. Jag har inte upplevt att den här öppenheten har urvattnat vår själ, tvärtom har vi vuxit och mått bra, säger hon.
Flytten till Busholmen har varit ett symbolladdat beslut för teatern, som sedan den grundades 1987 värnat om sin profil som ett ambitiöst konstnärligt alternativ på det finlandssvenska teaterfältet. Flytten till de nya scenutrymmena kommer inte att påverka teaterns konstnärliga profil, understryker Maria Lundström.
– Vi har varit jättenogranna med att reda ut vem som är vår hyresvärd, och vem som har finansierat bygget, och vi anser inte att det finns några risker i att samarbeta. Merparten av oss som jobbar på Viirus har kommit fram till att de faror som vi varit på vakt mot är hjärnspöken, säger hon.
Identitetsmässigt innebär flytten ändå en omvärdering. För Viirus, som månat om att bibehålla en profil någonstans mellan en fri teater och en institutionsteater, känns flytten till Kvarteret Victoria som ännu ett litet steg mot institutionskapet, och som en markering om ett närmare samarbete med de stora stiftelserna. Som det fulaste, att sälja ut. Det har inte varit något enkelt beslut, och trots att Viirus personal och styrelse har vridit och vänt på argumenten sker flytten inte i fullt samförstånd. I november, då det stod klart att flytten till Kvarteret Viktoria blir av, meddelade skådespelaren Viktor Idman att han inte följer med till Busholmen. Lundström ser ändå inga större principiella skillnader mellan utrymmena.
– Vår nuvarande hyresvärd är Svenska kulturfonden, och efter flytten kommer det att vara en annan stiftelse istället. Vi är en del av systemet och vi var det i många år innan vi beslöt att ta över Kvarteret Victorias kulturcentrum. Vi upplever att vi är självständiga, samtidigt som vi är beroende av de finlandssvenska strukturerna. Men vi stiger inte heller in i en färdig kontext, utan vi har kunnat forma kontexten utgående från våra egna värderingar, säger Lundström.
I det skede av förhandlingarna då det blev klart att Viirus skulle ta över Victorias kulturcentrum krävde teatern att få komma in och påverka bygget enligt sina egna behov, vilket stiftelsen gick med på. Viirus kommer att fortsätta arbeta medvetet med att skapa en större mångfald av kulturer och språk i publiken.
– Det är först då man synar makten i sömmarna och blir bekant med dem som man är beroende av, som man kan arbeta med eller mot de krafterna. Men att låtsas som att man inte är del av en maktstruktur, det är skenheligt. Om man verkligen vill vara fri på riktigt, då gör man konst utan lön på helt egna villkor. Och om vi ingår i strukturerna har vi skyldigheter och plikter, och i dem ingår också att sätta konsten i första rummet och konstruera en frihet kring den där den kan vara fri. Visst tjänar vi publiken, men med den här utgångspunkten kan vi arbeta.
– Jag tycker det är lite gammaldags med en sådan där fuck you-attityd, bara för att vara sådär mot etablissemanget, jag tycker det är kontraproduktivt. Jag tror på samarbete, det är en överlevnadsstrategi för oss. Det har bevisat sig funka för oss. Samarbete på många nivåer och plan, med fria fältet, med finansiärer, teaterhögskolor, på olika nivåer och i olika kontexter.
Text och foto Lasse Garoff
