Ida Sulin.
Fem år är både en lång och en kort tid. Det är en så pass kort tid att jag kommer ihåg arbetet, mina kunder och mina kollegor. Jag minns både tråkiga och svåra arbetsuppgifter, liksom de roligare. Men fem år är också en så pass lång tid att både hjärta och hjärna hunnit ta in de människoöden jag mötte.
Någonting som jag reflekterat över den senaste tiden är att jag träffar allt fler av mina gamla klienter. Ibland möter jag dem i vardagliga situationer ute på stan, i mataffären eller på en promenad. Ibland dyker de upp på de mest oväntade ställen och de mötena känns alltid arrangerade. Både de vardagliga och de mer oväntade mötena har börjat ”äga rum” under det senaste året – innan dess träffade jag ytterst sällan någon jag kände igen.
Kanske dessa möten beror på att fem år är lagom tid för någon form av anpassning och integration. För fem år sedan var de flesta av dessa människor mitt uppe i slutskedet av sin asylprocess, och eftersom de ännu befinner sig här så har de uppenbarligen fått stanna, på ett eller annat sätt. De har många år av kaosartad asylprocess bakom sig, då de lärde sig litet om vårt samhälle. Efter uppehållstillståndet har de nu haft några lugnare år, då de förhoppningsvis kunnat koncentrera sig på framtiden i ett litet längre perspektiv. Efter några år av relativt lugn och framtidstro kanske det är möjligt att börja leva ”vanligt” igen, åtminstone på ytan, och handla i butiken på samma tider som alla andra (dvs. jag), gå på söndagspromenader runt Tölöviken och arbeta som taxichaufför under andra tider än mitt i natten.
Under dessa fem år har jag blivit mamma. Att bli mor är något som förändrat mig på djupet. Jag känner mera och det känns emellanåt som om en del av mig lever ett okontrollerat, vilt och farligt liv i form av mitt barn.
Jag har många gånger tänkt tillbaka på de mödrar jag träffade bland de asylsökande.
Vilken styrka behöver en ung mor för att ensam resa genom Europa med tre små barn i jakt på ett nytt liv? Hur gör hon när barnen trilskas, är hungriga och blir sjuka? Vad händer i lastrummet på långtradaren där hon håller sig gömd med de små när de passerar gränsbevakningen och ingen får säga ett knyst, men minstingen blir hungrig? Hur gör hon?
Och om jag kände mig vilsen, ensam och gråtmild när min dotter kom till världen, hur känner sig då flickan som föder sitt barn genom sönderskuren hud ensam på ett sjukhus, så otroligt långt borta från allting som är henne nära och välbekant?
Fem år är en lång tid. Jag känner mig mer och mer avskärmad från verkligheten, och finner det lättare och lättare att hålla distans. Det skrämmer mig.
Ida Sulin
är jurist
