Detta inlägg Ny Tids kulturredaktör Margaretha Romberg är ett svar på en debattartikel av en annan Ny Tid-medarbetare, den sedermera Finlandiaprisbelönade författaren Gösta Ågren, som i sin tur var ett svar på en annan debattartikel av Margaretha Romberg. Ågren kritiserade Romberg för hennes elitistiska syn på kultur. Även andra personer deltog i debatten om kultursidan, vi har valt att ytterligare lyfta upp Ågrens svar på Rombergs svar, samt ett inlägg av Eva Wichman. Artikeln är digitaliserad 27.6.1957
”Kultur – ordet låter tråkigt”, så började Gösta Ågren sitt inlägg i en debatt som startade i nr 1 av Ny Tid 1957. Det första inlägget var försett med min signatur, men utrustades av ombrytningsnisse med ett lättigenkännligt fotografi av mig, varpå Gösta Ågren identifierade mig och riktade sitt svar till mig. På arenan har sedan dess uppträtt sign. Stns (utan foto), som kompletterat och fördjupat mina synpunkter på kulturspalten i en tidning. Rektor Anna-Lisa Österberg införde nya moment i diskussionen. Jag tar fasta på Stns’ definition av fostran till kultur-förståelse: en orientering, bibringande av förmågan att skilja agnarna från vetet. Vidare vill jag instämma med A-L. Öster-berg, som understryker att landsortens bibliotek är otillräckliga och betonar att dialekterna utestänger många från litteraturläsning och kulturkontakt. [Rombergs signatur var M-a R-mg, vilket kanske inte var helt ogenomträngligt också utan bild, red.anm.]
Kultur — ordet låter tråkigt. Men tråkig kultur är ju ytkultur, vetande utan djup, spackelfärg, som någon smetar på en och som man snobbar med. Man kan slå i sej lite Runeberg och Goethe om man har förmånen att gå i läroverk, höra lite Beethoven till maten i sin matsal och titta på Van Gogh på en vägg. Det är inte kultur. Det är snobberi, men det var kultur vi talade om.
Vanligen är det av en slump, som folk i detta land når fram till kulturens skatter. Somliga lär sig själva, såsom Gösta Ågren gjort, somliga blir lyckligt påverkade av föräldrar eller vänner eller organisationer och går vidare ensamma. Ingen får i sig kulturen med modersmjölken! Jag känner massor av arbetare, och bland dem finns det en del som har föreståelse [sic] för konst. Jag känner också flere akademiskt bildade, som inte har det. Härav drar jag den slutsatsen — och någon annan kan inte dras — att ifrågavarande arbetare lärt sig genom självstudier eller genom verksamhet i organisationerna, och å andra sidan, att skola och högskola inte har förmått ge ifrågavarande ingenjörer etc. förståelse för kulturlivet.
Det var lite onödigt av Gösta Ågren att ta upp frågan om att kulturen är av folket. Vi vet alla, att all kultur baserar sig på folkets arbete, har växt upp ur det och aldrig kan existera utan det. Folkets arbete är kulturskapande, men alla människor är inte kulturspecialister. På folkets arbete baserar sig både Einsteins relativitetsteori och den estetiska katharsisteorin, men det betyder inte, att hela folket är specialister på dem.
På tjugotalet hade dadaisterna en tes, enligt vilken dikten är mänskans normala uttryckssätt och utan vidare förståelig för envar, t.o.m. barn under skolåldern. Praktiken visade att denna tes var fullständigt verklighetsfrämmande. Jag har inte sett den upprepas så frejdigt förrän nu, när Gösta Ågren slog fram den igen med stor fräschör. Alla sådana spontanitetsteorier är osmälta och hör hemma i en overklig värld.
Ågren efterlyser det material, som skall förmedla föreståelse [sic] för kulturens värden till en bredare allmänhet. Det är sant, att han inte fann några påtagliga förslag i mitt inlägg. I själva verket är den frågan en mycket omdebatterad fråga, frågan om material av ny typ för pressen. Jag kunde bara hänvisa till att pressen genom att följa med kulturhändelserna, recensera och presentera populärt, kan göra en insats hand i hand med organisationerna och folkbildningsarbetet. Och med skolan, det viktigaste av allt. Nya synpunkter på dessa saker har ju redan visat sig. Och det är skäl att fundera allvarligt på frågan alltjämt.
Margaretha Romberg
Foto: CC/Väinö Kannisto
