Mästerlig feministisk debut

av Kira Nalin

Vad var det han brukade säga när hon och hennes lillasyster växte upp? ”Snart kommer pojkarna”, sa han. Deras pappa. ”Snart får jag jaga bort dem med hagelbössan”.

     Så sa han.

     Så säger pappor.

En ensam kvinna vandrar runt i Vasastan i Stockholm och reflekterar över sina livsval. Hon är inte ung längre, men inte heller gammal. Nicke, som kvinnan heter, är ingen flanör. Hon har ett fast jobb som förlagsredaktör och bor i en bostad nära Vanadisplan. Hon lever ett sofistikerat medelklassliv och ser på sin omgivning med kritisk distans. Nu står hon i en korsning.

Hon gör inventarium över sitt liv så här långt. Över sin uppväxt i en familj med traditionella könsroller på 80-talet, med en pappa som har kärleksaffärer och en mamma som blundar och konstaterar: Det man inte vet, har man inte ont av. Nicke reflekterar över förgångna förhållanden med män som svikit henne. Män som lämnat henne då hon behövt dem som mest. Hon försöker förankra sig i ett flyktigt här och nu. Det är något som hänt, som händer eller kommer att hända som läsaren inte kan sätta fingret på. Det outsagda dallrar mellan raderna som en kompassnål.

Greppet är distanserat och meningarna korthuggna. Läsaren får njuta av författarens fragmentariska och dröjande språk, men frustrationen ligger nära till hands. Vem är Nicke? Vad vill hon? Som läsare vill jag komma henne närmare. Jag vill förstå var skon klämmer, psykoanalysera henne tills hon faller från britsen, men hon håller mig på avstånd. Hon låter sig inte psykologiseras, och Lotta Olsson psykologiserar henne inte. Det är inte där fokus ska ligga. Rätt åt mig! Rätt åt läsaren! Det här är skickligt, om inte mästerligt gjort. Författaren förvaltar formen med imponerande stringens, utan att tappa innehållet på vägen.

Efter De dödas verkliga antal läser jag Kris Kraus I Love Dick, en lockande blandning av fiktion, essä och memoar. I Love Dick är en feministisk klassiker som utkom i slutet av 90-talet, som nu har återupptäckts av millenniegenerationen. Trots att de är sinsemellan helt olika, flätas böckerna samman i mitt psyke. Kraus skriver:

To be female still means being trapped within the purely pshychological. No matter how dispassionate or large a vision of the world a woman formulates, whenever it includes her own experience and emotion, the telescope’s turned back on her. Because emotion’s just so terrifying the world refuses to believe that it can be pursued as discipline, as form. 

Lotta Olsson, född 1973, har tidigare skrivit poesi, barnböcker och dramatik. De dödas verkliga antal är hennes första roman. Texten kan läsas som en roman om barnlöshet – om ilskan och sorgen över att saker och ting inte blir som man tänkt sig. Som en roman och skuld och skam och kanske försoning. Men den kan också läsas som något större, i all sin lågmäldhet. Om hur det är att växa upp i ett mansdominerat samhälle som envisas med att uppehålla unkna strukturer, trots nya vindar som vill kasta upp fönstren och släppa in frisk luft.

De dödas verkliga antal är en mångbottnad roman som växer under läsningens gång. Förutom ett feministiskt perspektiv finns här också en klassaspekt som är tidstypisk. Vasastan hör till Stockholms innerstad med sina glutenfria caféer, klimatsmarta barnvagnar, copywriters och Key Account Managers. Nicke förhåller sig kritisk till sin omgivning, hon dömer det hon ser runtomkring sig samtidigt som hon själv anstränger sig för att anpassa sig till normen. Att leva i välfärdsnorden på tjugohundratiotalet handlar i stor mån, även för generation X, om att lära sig navigera i en tryckkokare av sociala förväntningar.

Kira Nalin
Foto: Jack Wallsten /CC /Flickr

Lotta Olsson:
De dödas
verkliga antal. Albert Bonniers förlag 2016. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.