Julia Knežević.
Sen inträffar det bisarra. Ett Ode till Wanderlust. Den sista tredjedelen av boken består till stor del av ett mycket kufiskt långkok innehållande citat blandat med författarens anteckningar och anekdoter från tidigare resor. From the Notebooks inleds med Pascal: ”Our nature lies in movement; complete calm is death”, och fortsätter med Baudelaire: ”A study of the Great Malady; horror of home.” Resten av ingredienserna i långkoket utgör ett brokigt disciplinärt mönster, där lingvistik, arkeologi, antropologi, komparativ religion et cetera ingår. Och aforismer i stil med denna: ”Psychiatrists, politicians, tyrants are forever assuring us that the wandering life is an aberrant form of behaviour; a neurosis; a form of unfulfilled sexual longing; a sickness which, in the interests of civilization, must be suppressed.”
Den ultimata frågan författaren försöker ringa in är den om människans rastlöshet. Vad är det människans vandringslust i sista hand handlar om? Varför är babyn belåten så länge mamman vandrar omkring med det lilla knytet fastlindat intill sig, men börjar tjuta så fort den tvingas till orörlighet i sin egen bädd? Chatwins huvudtes, eller egentligen livstes är att människan är en nomad och att tvånget till ett stationärt liv gör oss olyckliga. Och olycklig är vad aboriginern blev när den vita mannen kom till Australien och tvingade urinvånarna att bosätta sig i reservat eller ”stationer”. Och inte har den vita mannen ännu heller fattat aboriginerns behov av ”walkabout”.hänvisar walkabout till den övergångsrit under vilken aboriginska pojkar ensamma skulle överleva ute i vildmarken i ett halvt år. Senare utvidgades begreppet till att omfatta de långa vandringar aboriginer företog sig ut i bushen, oftast för att närvara vid en rituell ceremoni. Nuförtiden är ”walkabout” en nedsättande term för en i första hand aboriginsk person som inte dyker upp på jobbet eller är olovligt försenad.
Men vandrandets rötter sitter djupt i de första australiensarnas psyken. Och det är vad Songlines handlar om. En labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och som ursprungsbefolkningen kallar Förfädernas fotspår eller Lagens väg. De aboriginska skapelseberättelserna handlar om totemvarelser som under Drömtiden vandrade runt kontinenten och sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg; fåglar, djur, växter, stenar och vattenhål. De sjöng med andra ord världen till existens och skapade samtidigt de sånglinjer som i årtusenden upprätthölls av traditionella sånger, danser, berättelser och bilder.
En sånglinje, till exempel ”Ödlans sång”, kunde löpa från nordvästra till sydöstra Australien och med hjälp av sångens melodi och rytm kunde en människa från nordost kommunicera med en människa från sydost, trots att de talade vitt skilda språk. Telepati? För att kunna navigera tvärs över den kolossala kontinenten i jakten på livsvillkor var det därför nödvändigt att kunna förfädernas skapelsesånger. Med hjälp av sång kunde klan Q förklara åt klan A att det aningen längre ner längs sånglinjen fanns rikligt med vattenhål. ”Solvitur ambulando. It is solved by walking.”
Men för att sånglinjerna skulle bevara sin vitalitet krävdes också historier. Varje berg eller fågel eller fisk har en Dröm, det vill säga en historia som berättar om någon förfaders öde. Aboriginska mödrar har i alla tider berättat historier om Drömtidens hjältar för sina barn, samtidigt som de illustrerat skeendet med teckningar i sanden.
Att denna form av pointillistiskt tecknande, som hör till den äldsta obrutna konsttraditionen i världen, skulle ge upphov till en ny australiensisk skola av abstrakt måleri under andra hälften av 1900-talet, har de facto sin mörkare historia.
En stor del av de aboriginer som inte utplånades genom den vita mannens brutalitet tog till flaskan för att självmedicinera sin plötsliga rotlöshet och brist på mening när de såg sina heliga marker förstöras av diverse gruvbolag och andra guldgrävare. När oroligheterna och dryckenskapen hotade gå över styr kom en vit rådgivare på idén att utrusta vissa pintupi-aboriginer med konstnärsredskap, så att de skulle kunna ägna sin tid åt att måla Drömmarna på duk. Succén blev enorm, men även här förekom svindleri från den vita mannens sida, då en målning i Adelaide, Perth eller Sidney kunde gå för 7 000 australiensiska dollar, medan konstnären själv fick 600 av mellanhänder i Alice Springs.
Till slut läste jag The Songlines, vars titel är så vacker. Min mamma kommer från Australien, född i the Outback, i Wiluna, som dotter till finska emigranter. Min morfar var känguru-jägare, min mormor sjukskötare. Sina första år gick min mamma i skola med aboriginska barn. ”Folks like you and and me. Playing ball. Drawing dots in the sand.”
Fyra år efter hennes död besökte jag för första gången landet ”down under” och fascinerades av de första australiensarnas konst. Satte igång med att måla själv, främst fiskar med prickar på. ”It is good to collect things, but it is better to go on walks.” (Anatole France).
Tog en walkabout från mitt måleri. Ännu besatt av Wanderlust.
Julia Knežević
är på ”walkabout”
