Då Bruno Schulz mördades av nazisterna hade han med sina två prosaverk Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset förnyat den polska litteraturen. Schulz brev och essäer, som nu för första gången kommit ut i svensk översättning av Emi-Simone Zawall, ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap, skriver Ulrika Nielsen.
Den polske författaren Bruno Schulz (1892–1942) gav under 30-talet ut två prosaverk, Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset. Med dem förnyade han den polska litteraturen och intog en plats bland de främsta polska modernisterna. Själv hade jag märkligt nog aldrig hört talas om honom före jag för något år sedan läste en understreckare om honom i Svenska Dagbladet, och fick höra talas om de brev, noveller och essäer i urval och översättning av Emi-Simone Zawall som då var under arbete och kom ut senaste höst. Flera litterärt bevandrade personer jag talat med har frågat samma sak: vem är Bruno Schulz? Boken är med andra ord en viktig kulturgärning, som kompletterar och återaktualiserar prosaverken som redan finns på svenska, och ger inspirerande ingångar till ett enastående och mycket säreget författarskap – inte minst genom Zawalls lysande förord. Zawall ska också ha en eloge för översättningen. Att översätta Schulz texter kan inte vara någon lätt sak, och den svenska språkdräkten andas en lyhördhet för språkets alla nyanser, skiftningar och toner, hon liksom känner författarskapet.
Schulz betonar betydelsen av barndomen, som han kallar den geniala epoken. Under barndomen ter sig verkligheten som verkligast, och i sitt skrivande försöker han återskapa denna verklighetskänsla; som skapande människa bör man sträva efter att ”mogna till barndom”. I sina essäer och brev återkommer han ofta till frågor om fantasins, mytens och legendens betydelse. I essän Hur legender uppstår, som egentligen handlar om begreppet storhet, skriver han: ”För vanliga händelser och vanliga människor räcker det med psykologi, pragmatism och realistiska historiska metoder. Med de nycklarna öppnar vi många av vardagens dörrar och många tror att de passar överallt. Det är de små epokernas credo.” Måste människan förminska för att förstå? Schulz säger att det är på det sättet: ”litenheten tuggar sig genom storheten och förstör den.” För att verkligen förstå måste man enligt Schulz söka sig till legenden. ”Psykologi – det är det medelmåttiga, tron på det likformiga, på myrans grå vardag.” I själva verket står vi ofta inför ”en rad motsägelser och obegripligheter”…
De här resonemangen är lätta att följa och delvis tjusas av. Svårare är det med essän Mytologiserandet av verkligheten och den språksyn som han framlägger i ett resonemang om ordens ursprung i myten: ”denna ordets strävan efter sin drottningcell, denna längtan tillbaka, längtan efter ordens urhem, kallar vi poesi.” Det slår mig som ett slags språkets nationalism, en föreställning om enhet och helhet, en strävan att återgå till ideal som aldrig har existerat. Men kanske går mina tankar i helt fel riktning. Han är vid denna tid påverkad av C. G. Jung, nietzscheansk filosofi och kabbalistisk mystik bland annat.
Sällan har jag läst så levande porträtt av människor, och så förtätade och elektrifierade belysningar av de mest undanglidande stämningar och tillstånd, som i Kanelbutikerna och i de nu aktuella novellerna. Inte minst porträttet av fadern är magnifikt, oförglömligt. Han måtte ha varit en märklig man. Poeten och kritikern Eva Ström ringar in det väl i sin recension: ”Han är en trollkarl, en skapare av världar, en filosof, en demiurg, en avtäckare av hemlig esoterisk kunskap om tillvarons innersta väsen.” Mot slutet av sitt liv tycks han på något sätt ha stegrats: ”Jag har aldrig sett några gammaltestamentliga profeter, men vid åsynen av denne man, som Guds vrede slagit till marken, sittande med brett utspärrade ben på en väldig porslinspotta, täckt med en stormvind av armar, ett moln av förtvivlade kroppsrörelser, ovanför vilka hans röst svävade ännu högre upp, främmande och hård – då förstod jag de heliga männens gudomliga vrede.” Småningom krympte han, skrumpnade ihop, satt på huk under taket bland gamla rostiga pinaler, eller klättrade upp på kornischen och ”intog en orörlig pose mittemot en stor uppstoppad gam”…
Schulz brev är fascinerande. De olika tonfallen varierar beroende på vem mottagaren är och var denne befinner sig i hierarkin. I utgjutelser till vänner ber han påfallande ofta om ursäkt för att han inte skrivit, för att han inte tagit kontakt då han var i huvudstaden och så vidare. Han var en ”nervsjuk” natur som inte kunde göra någonting ”som inte ligger i linje med mina intressen” och beklagade sin oförmåga att organisera sitt liv, sin dåliga ”livsteknik”. Han led av arbetet som lärare i teckning och slöjd, skrev att han inte får något skrivet. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att få något gjort för den som strävar efter att skriva utifrån ett tillstånd helt utan störningar, i lugn och ro, liksom utanför livets virvelvind, i upphöjt inspirerade ögonblick. Något skitärende kunde förstöra hans lust att skriva. Hans inställning var mycket romantisk, eller så var det helt enkelt hans personlighet.
I en blixtrande intelligent och fruktansvärt rolig öppen brevväxling mellan Schulz och Witold Gombrowicz – oumbärlig för den som vill få inblick i respektive författares utgångspunkter och estetik – angriper Gombrowicz romantiken hos Schulz, som han säger hyllar det Sköna, Rätta och Sanna inför Konstens altare. ”Du är alldeles för djärv, för stolt, skriver alldeles för överlägset, ger intrycket av att vara en människa utan vare sig fastrar eller mostrar – och Du menar alltså att vi är skyldiga att glömma dem, att vi borde leva som om det på jorden inte existerade sådana individer som minns våra små kalsonger?” Det Schulz betraktade som omänskligt betraktade Gombrowicz som ärkemänskligt: ”Varför är jag mer medveten om mina ben än om min ande och varför har jag alltid små kalsonger i sinnet när jag skapar?” Med tanke på att Schulz betonade barndomen kan det synas paradoxalt att han för Gombrowicz framstod som en som ”aldrig varit pojke”.
Av novellerna lyser Fäderneslandet starkast. Stilmässigt skiljer den sig en hel del från det voluminösa skrivsättet i böckerna. Mytologiserandet och fantiserandet som grepp skulle kanske inte fungera, eller så att säga behövas, när Schulz skriver fram en man som plötsligt hamnar i en ”gynnsam strömfåra”, hans liv blir med ens ”lyckligt”, på något sätt entydigt, greppbart – och förutsägbart. Efter ännu en kväll av kortspelande i en väns eleganta hem går han till ett annat rum och ställer sig i ett fönster. ”Med den varma pannan tryckt mot fönsterrutan känner jag och vet: inget ont kan hända mig mer. Jag har funnit en hamn som är lugn och trygg. Nu ska en lång rad år komma, tunga och mätta av lycka, en oavbruten följd av goda och välsignade tider. De sista svaga och söta små andetagen fyller mitt bröst av lycka och jag slutar att andas. /—/ Med höjda ögonbryn och blicken fästad mot en punkt i fjärran känner jag håret resa sig på huvudet. Jag stelnar och lyssnar…”
Bruno Schulz tillbringade hela sitt liv i provinsstaden Drohobycz. Staden förvandlades under andra världskriget till ett getto, och han hade planer på att fly med hjälp av vänner från Warszawa, men han hann inte. Han infångades på en gata av en SS-officer och sköts ihjäl i november 1942. Samma ohyggliga öde drabbade många i hans närmaste krets, vilket man blir varse i Zawalls koncisa presentationer av de olika brevvännerna, ”Ortwin sköts ihjäl på öppen gata av nazister i Lwów 1942”, ”1941 arresterades [Zawistowski] av nazisterna och dog i förintelselägret Neuengamme utanför Hamburg”, och så vidare – några av Förintelsens offer blixtbelysta…
Schulz var jude, men var han därmed en ”judisk” författare? Eller borde jag åtminstone i början av denna text ha skrivit att han var en polsk-judisk författare? Jag lämnar frågan öppen, och nöjer mig på det begränsade utrymme jag har till mitt förfogande med ett tveksamt nja…
Ulrika Nielsen
Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller. Urval, översättning och förord av Emi-Simone Zawall. Glänta, 2016.
