Den guineanska regissören och filmskaparen Cheick Fantamady Camara har gått ur tiden. 2008 besökte han Sverige och vann CinemAfricas pris för bästa film med Regn över Conakry. I sina filmer kritiserade han religion som en förödande maktfaktor och ville förena tradition med modernitet.
Sista gången jag såg Cheick Fantamady Camara var i Ouagadougou 2009. Det var under den stora panafrikanska filmfestivalen Fespaco och Camara hade just tilldelats ett stipendium för att kunna arbeta vidare på manuset till filmen Morbayassa, som blev hans sista film.
Han var glad och även om han var väl medveten om problemen med finansiering från manus till färdig film, hade han knappast kunnat föreställa sig svårigheterna han stötte på med Morbayassa. Det utlovade stipendiet betalades aldrig ut och han fick reda sig på annat sätt. Men Camara var trött på att alltid tala om finansieringsproblemen som afrikanska filmare stöter på och som många gånger verkar tillhöra den initierade publikens favoritämnen.
– Kan vi inte prata om något annat, sade han när han besökte Stockholm 2008 och fick frågan av en journalist.
Resan till filmen
Han var målmedveten och energisk i sitt filmskapande. Kanske hade det med hans bakgrund att göra. En gång berättade han om sin resa – en resa i både symbolisk och bokstavlig bemärkelse. Den unge Camara fantiserade om Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou, ett afrikanskt mecka för filmskapare, där både filmskola och filmbiennalen Fespaco huserar. En dag tog han en taxi-brousse (bush-taxi) från Guineas huvudstad Conakry till Ouagadougou. Väl framme kunde han inte betala resan, men lovade chauffören att ge tillbaka det han var skyldig så snart han kunde. Chauffören hade inget annat val än att acceptera och Camara höll sitt löfte. Men filmskolan blev aldrig aktuell. Cheick hade inte tillräckligt med pengar. Istället erbjöd han sina tjänster, lärde sig lite här och lite där, innan han 1997 kunde gå en utbildning i manusskrivande på Institut national de l’audiovisuel (INA) i Paris och året därpå i filmande på Institut National de Louis Lumière. Efter det var han redo att ta jobb som assistent och lära sig hantverket direkt av stora filmskapare som Cheick Oumar Sissoko, Mohamed Camara och Zeka Laplaine.
Camara var 40 år gammal då han gjorde sin första kortfilm, Konorofili, vars titel kan översättas med ”Ångest”. Den handlar om Dou, en afrikan som delar lägenhet med Felix, en fransman som är deprimerad och lider av sina erfarenheter från Afrika, som inte har gett honom hopp. Men den franska flickvännen har svårt att förstå det stora engagemang som Dou lägger ner på Felix. Filmen förkroppsligar relationen nord-syd och fick ett gott mottagande av kritikerna. Den vann juryns speciella pris på Fespaco 2001. Nästa kortfilm Bé Kunko var dubbelt så lång och handlade om unga människor i ett flyktingläger, utan föräldrar och med avskurna rötter. Moraliska pekpinnar är överflödiga. Filmen visar hur dessa unga människor som vill leva ut sin ungdom hamnar snett. Pojkarna begår kriminella handlingar och flickorna prostituerar sig.
Prisregnet
Den första långfilmen, Regn över Conakry (Il va pleuvoir sur Conakry) kom 2006. Med Ousmane Sembène-priset på den marockanska filmfestivalen i Khouriba, RFI:s (Radio France Internationals) publikpris på Fespaco 2007 och ett tjugotal andra priser vann Camara filmvärldens respekt. Det var också med Regn över Conakry som Cheick kom till Sverige och vann CinemAfricas pris för bästa film 2008. Filmen gick ut i svensk distribution genom Folkets bio.
Med en humoristisk skildring, en mycket välgjord scenografi och medryckande musik visar Camara på de förbud som religionen kan generera: Bibi, en talangfull serietecknare från en djupt traditionsbunden familj träffar dataprogrammeraren Kesso och inleder en relation med henne. Bibi är destinerad att bli imam som sin far och trots sina vågade karikatyrer, som publiceras i dagstidningen Horizon, är han ingen rebell. Det är först när de äldre inte håller sina löften som han vågar stå emot faderns vilja och visa att tradition kan förenas med modernitet. Camara vill inte uppmana unga människor att vända sig ifrån sina föräldrar, utan att de ska föra en dialog med varandra.
Familjen
Camara var direkt i sitt tilltal med publiken och drog sig inte för att kritisera både kristendom och islam som delar av de maktstrukturer som varit förödande för den afrikanska kontinentens utveckling. Under sitt Sverigebesök 2008 kritiserade han också skarpt kolonialismens destruktiva effekter i dagens afrikanska samhällen. Men framförallt vände han sig mot en uppdelning i vi och dem, vit och svart. För Camara handlade det alltid om människor och de som arbetade med honom blev ofta hans nära vänner. Han såg filmteamet som sin familj. När finansieringsproblemen beträffande Morbayassa blev påtagliga, erbjöd sig de senegalesiska skådespelarna att fortsätta jobba utan lön.
Morbayassa visades på Afrikulturs filmfestival i november. I filmen har artisten och skådespelerskan Fatoumata Diawara (även känd från Stockholms jazzfestival 2016) en av huvudrollerna. Tillsammans med Claire Simba gör hon här, liksom i Regn över Conakry, en strålande insats.
Camara var bara 57 år gammal när han den 7 januari gick ur tiden. I honom går världen miste om en av de filmskapare som hade förmågan att förena människor, unga och gamla, européer och afrikaner, tradition och modernitet.
Suzanna Petersson Kero
