Ellen i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika har slutat prata, vilket är romanens själva primus motor. Hon är i elvaårsåldern och bor i en stor våning i Sveriges huvudstad med sin några år äldre bror och sin mamma, skådespelerskan. Den alkoholiserade och labile pappan har dött, dödad av Ellens vilja i maskopi med Gud. Vilket det inte heller finns någon direkt anledning att betvivla, då hela berättelsen skildras inifrån Ellens tankar, hennes tysta värld. Hon går i skolan, men säger inget, skriver inget, och håller sig för sig själv. Hemma sitter och ligger hon i sitt rum och tänker, läser och lyssnar. Lyssnar på broderns ständiga musicerande från hans igenspikade rum, på mamman och hennes pjäsreciterande elever från vardagsrummet, eller på den döda fadern som ibland hemsöker henne. Men ofta rör hon sig i sina minnen; med bästa vännen i favoritträdet på gården, på den trygga teatern med mamman, eller i sommarstugan i norr, med en kombination av glädje och vånda.
”Vi är en ljus familj” är mammans mantra, trots det mörka som präglar den. Uttrycket fungerar därför som en besvärjelse, då det i stort sett bara är mamman som håller skenet uppe, och dessutom beter sig märkvärdigt passivt gentemot dotterns tystnad. Hon lämnar ofta Ellen ensam, tar henne inte till någon doktor, och på ett besök hos skolans rektor försvarar hon dotterns beteende med hull och hår. Det ljus som mamman har färgar också av sig på Ellen, som verkligen håller av sin mor, och vars närvaro, doft och ord ständigt är närvarande för henne. Men denna barndoms trygghet kräver en utväg, vilket den självvalda tystnaden blir. Den blir en frigörelse från modern och ett sätt för Ellen att bli sin egen, även om berättelsen tar slut innan det händer.
Boström Knausgård skriver distinkt, korthugget och poetiskt, onekligen mycket skickligt. Berättandet är stramt och exakt, men närmar sig det prosaiska. Historien är mer återhållen än i hennes förra roman Helioskatastrofen, mer realistisk och mer personlig. Inte minst för att familjesituationen liknar författarens egen, exempelvis med en mamma som arbetar på Dramaten. Men här sker också något märkligt då några specifika uppsättningar från sent 70-tal och tidigt 80-tal nämns – tiden då författaren själv var liten. Men några få år senare sitter brodern vid datorn och spelar in musik, och syskonens favoritdryck är modernt nog blodgrapejuice. En omedveten tidslapsus, eller måhända bara ett sätt att understryka oväsentligheten i den egna biografin?
Välkommen till Amerika är en tunn bok, bara 90 sidor, men tyvärr också något tunn till sitt innehåll. Det finns flera utlagda trådar man som läsare skulle vilja utforska mer. Vilka djupare orsaker finns till Ellens tystnad? Varför handlar mamman som hon gör? Vad kommer att hända familjen? Såtillvida liknar romanen mer ett frö till något större, en del i ett vidare verk. Men kanske är det just det som den är: en vacker liten del i ett större, orubbligt författarskap.
Andreas Holmström
Linda Boström Knausgård: Välkommen till Amerika.
Modernista, 2016.
