Namnet ”McAfee” torde vara bekant för var och en som någonsin ägt en skrivbordsdator från informationstidsålderns gryning, då det ännu kunde ta upp emot fem minuter att starta upp sin dator. Under något skede av denna process, då skrivbordets bakgrundsbild redan hägrade på skärmen med löfte om att operativsystemet kanske inom en nära framtid skulle vara redo för användning, brukade det poppa upp en liten låda som informerade dig om att ”McAfee Antivirus” skulle genomföra en ”scanning” och ta några minuter till av din dyrbara tid i anspråk innan du nådde fram till ditt datorspel.
John McAfee snubblade över ett guldägg då han började tillverka ”antivirusprogram” från sitt sovrum under Silicon Valleys första storhetstid. Det var i slutet av 1980-talet, och datorer och informationsteknik hade precis börjat ta de första, stapplande stegen till att bli en hobby öppen också för allmänheten. Ingen visste ännu vad ett ”datorvirus” var för någonting och då de första ryktena och nyheterna började spridas var det receptet för en mediepanik. Med sin tekniska skicklighet och sitt sinne för marknadsföring kunde McAfee stiga in i bilden som den räddande hjälten, och hans hemsnickrade skyddsprogram gjorde snart en sådan succé att miljonerna började rulla in.
Men den excentricitet som kännetecknar många av Silicon Valleys brokiga skara miljardärer tog sig ett särskilt starkt uttryck i McAfee, som snart köptes ut av sina före detta affärspartners som inte ansåg honom pålitlig nog för att sköta ett etablerat jätteföretag. Det är vid detta skede av historien som Nanette Bursteins dokumentär Gringo: The dangerous life of John McAfee tar tag i historien på allvar.
Efter ett övergående experiment med en yogastudio, åkte McAfee ner till det lilla centralamerikanska landet Belize, där han bosatte sig på en idyllisk liten semesterö för att, som han själv skämtade, ”leva som Kurtz i Mörkrets hjärta”. Efter att ha försäkrat sig om de lokala makthavarnas lojalitet genom att bland annat skänka stadens poliskår en uppsättning splitternya elpistoler, började McAfee forma orten till sitt eget lilla kungarike. Paranoid över att bli kidnappad anställde han lokala gangstrar först som livvaktsstyrka och sedan, då de blev ännu fler, som en liten privatarmé. Hans kombination av generositet, karisma, oberäknelighet och hänsynslöshet gjorde honom snabbt både populär och fruktad i det fattiga, och under den idylliska ytan, våldsamma samhället.
Först beskrivs galenskaperna i McAfees tropiska rike snarast med humor: hans vänner på officiella och inofficiella maktposter är en samling rätt så karismatiska gubbar som hyllar McAfees goda sidor på melodiskt klingande patois. Sedan introduceras tittaren för hans lokala flickvänner som också lovordar hans vänlighet, artighet och generositet innan de kommer fram till de pikanta detaljerna: den snälle gringon tyckte nämligen mer om att man kackade på hans bröst än om vanligt samlag.
Till slut får vi också veta varför McAfee inte tycker om att Burstein snokar omkring i Belize. I intervjuerna framgår det bland annat att McAfee drogat ner och våldtagit en forskare som han lurat till sitt djungelparadis för att undersöka naturmedicin. Därefter kommer Burstein in på historien kring McAfees granne Gregory Faull, som hittades mördad i sitt hem efter en inflamerad dispyt med McAfee angående dennes löst springande hundar. Den historien ledde till att McAfee tvingades fly hals över huvud till Guatemala anklagad för mord.
Bursteins dokumentär visar hur potent och farlig galenskap kan bli med nästan oinskränkta resurser i ett fattigt samhälle. Slutet, där McAfee lyckas nästla sig undan rättvisan och ta sig tillbaka till USA för att återuppfinna sig som libertariansk presidentkandidat, känns i skuggan av det gångna amerikanska valåret som en nästan logisk konklusion.
Otto Ekman
Nanette Burstein: Gringo – The dangerous life of John McAfee. Filmen visades under dokumentärfilmfestivalen DocPoint 23–29.1.
