finland lejon nationalism illu od

Ett litet men inte ensamt land

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
I november lämnade jag Kyoto med en sådan läkande omsorg omskötta zenträdgårdar och tog tåget till Hiroshima. Också i fredsparken där pågår ett hängivet arbete för att, som det står på minnesmonumentet, ”uthärda sorgen, övervinna hatet, eftersträva harmoni och välmåga för alla och en sann, bestående världsfred.”

Störst intryck gjorde ändå den hibakusha, Soh-san, som jag samtalade med tillsammans med två amerikanska kvinnor (en hibakusha är en person som överlevt atombomben). Först bad han oss leka sten-sax-påse. Den ena amerikanskan vann. Priset var en blyertspenna som Soh-san tillverkat själv av en körsbärskvist. Sedan fick vi andra likadana pennor. På det sättet lyckades han skapa en lätt stämning, återknyta till sin barndom – han var fem år när bomben fälldes – och göra segern betydelselös.

Hiroshima är framför allt en symbol för världsfreden. De japanska nationalisterna flockas hellre kring ett annat monument, Yasukuni-jinja i Tokyo, en shinto-helgedom tillägnad dem som stupat för kejsare och fosterland.

Här hemma hålls kulten av dem som dött i krig vid liv inte bara av de nationalistiska rörelserna utan också vid firandet av vår självständighets hundraårsjubileum.

Så ska Väinö Linnas Okänd soldat för tredje gången bli film. Presentationen på filmens hemsida inleds ödesmättat: ”Varje generation har historier den måste berätta själv.” En dag, hoppas jag, ska vi få en generation som känner sig fri från tvånget att en gång till berätta just den historien.

Jag hoppas också att filmen inte ska elda på den så kallade ”vinterkrigsandan”, som våra politiker så gärna tar till när de vill få oss att utan knot acceptera deras beslut. Om den får man på undervisnings- och kulturministeriets webbsajt veta att: ”Vinterkriget var hela finska folkets krig. Med ett slag föddes vinterkrigets anda. På hemmafronten tillverkade kvinnorna krigsförnödenheter och vinterutrustning till armén samt utförde arbetet på lantgårdarna. Lottorna skötte provianteringen, luftbevakningen och krigssjukhusen, skoleleverna utförde bland annat buduppgifter.”

Och så vidare. Bilden av det idoga folket som enhetligt slöt upp för att värna nationen är otäckt förenklande. Texten är skriven av Vinterkrigsföreningen rf, som på sin hemsida tar till rena brösttonerna när de målar upp bilden av den strävsamma lilla nationen som stod på sig med stöd av bara de karga naturkrafterna: ”I vinterkriget stred Finland praktiskt taget ensamt utan bundsförvanter, endast vintern och den stora skogen hjälpte försvararen.”

I dessa tider av post-fakta och nationell samling hickar jag nästan till av lättnad när jag på Kadettkårens sajt hittar en nykter redogörelse för den mängd utländska frivilliga som faktiskt var beredda att under vinterkriget gå i strid för vårt land: 8 000 svenskar och en svensk flygavdelning, liksom danska jaktflygare deltog i striderna. Också från Storbritannien, Italien och Ungern hann några tusen frivilliga resa hit men inte delta i kriget.

Kadettkåren konkluderar: ”Den psykologiska betydelsen av de utländska frivilliga var mycket påtaglig förutom att den svenska truppen som var ansenligt stor deltog i själva striderna.”

Låt oss fira vår självständighet, inte som inåtvänd och heroisk martyrnation, utan som ett litet land som inte vare sig under vinterkriget eller senare klarat sig utan stöd från vänskapligt sinnade andra länder, och som har allt att vinna på att odla öppenhet och nära band till världen omkring sig.

Henrika Ringbom
är författare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>