Det råder en rätt allmän uppfattning om att Turkiet under Recep Tayyip Erdoğans ledning stött framväxten av Islamiska Staten (IS) i Syrien. Men bara en gång har man fått konkret belägg för denna uppfattning, det var när några långtradare stoppades på väg till Syrien med vapen dolda i lasten. När tidningen Cumhuriyet rapporterade detta reagerade Erdoğan oerhört starkt och krävde att tidningens chefredaktör Can Dündar skulle bestraffas med flera hundra års fängelse för landsförräderi.
Men nu finns det en ingående redogörelse för detta samarbete. Bakom dessa avslöjanden står Ahmet Sait Yayla, tidigare chef för turkiska polisens antiterrorismverksamhet, numera akademiker i USA. Han borde alltså veta vad han talar om, men Turkiet har som känt gått in i postsannings-åldern tidigare än de flesta andra länder. Inte heller en polischef behöver vara pålitlig. I det här fallet är det ändå den välrenommerade brittiske undersökande journalisten Nafeez Ahmed, specialist på underrättelseverksamhet, som intervjuat Yayla och kollat hans uppgifter. De är därför värda att tas på allvar.
Yayla hade bakom sig en lång karriär inom den turkiska polisen, bland annat i gränsstaden Sanliurfa, innan han 2010 blev chef för rikspolisens avdelning för kontraterrorism. Men han studerade också sociologi, doktorerade och blev professor i Istanbul. När klimatet i den akademiska världen blev allt hårdare efter kuppförsöket i juli 2016 tog han sin tillflykt till USA och kom snabbt in i den akademiska världen där. Han blev biträdande professor i kriminologi och leder tillsammans med psykologen Anne Speckhard ett projekt kring IS som inriktar sig på avhoppare från organisationen. Kombinationen psykolog-polis verkar lyckosam. De två har tillsammans skrivit en rad intressanta artiklar om terrorism. Det är väl de som fångat Ahmeds uppmärksamhet, men på köpet har vi fått viktiga uppgifter om turkisk politisk närhistoria.
Hizbollah: islamistisk väpnad kamp
Enligt Yayla har Erdoğans och AKP-regeringens samröre med islamistiska rörelser inletts i kampen mot den kurdiska PKK-gerillan i sydöstra Turkiet. Redan på 1980-talet hade den sunni-islamistiska kurdiska organisationen Hizbollah (utan anknytning till shiitiska Hezbollah i Libanon) skapats både för att kämpa mot PKK och för att medverka i kampen för en islamisk stat i Turkiet.
Hizbollah inledde snart en mordkampanj i kurdområdets städer mot personer misstänkta för PKK-sympatier (på landsbygden sköttes en liknande kampanj av gendarmeriet och byvakter avlönade av regeringen). Det var ingenting spontant, utan vanligen var det unga män som gick parvis omkring på gatorna och sköt ner mänskor som de misstänkte att var PKK-sympatisörer. Förövarna var ofta mycket unga, från mycket fattiga familjer.
Journalister som rapporterade för mycket om detta krig sköts också ihjäl, bland dem en reporter från Özgür Gündem. Också i dag har en journalist från den tidningen befunnit sig ”på de anklagades bänk”, men bara som fängslad – metoderna har blivit mjukare. Det är nyttigt att påminnas om att förtrycket i Turkiet förekom också före den nuvarande regimen.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) krävde redan 1992 en undersökning av relationerna mellan Hizbollah och säkerhetsstyrkorna. Något svar fick HRW förstås inte. Åren 1992-95 dödades fortfarande över tusen personer i detta gatukrig.
Men så gick Hizbollah för långt och mördade kurdiska affärsmän i Istanbul. Polisen började agera mot rörelsen och fann många mordoffer i massgravar också kring Istanbul. Hizbollah måste gå under jorden.
År 2012 bildades så partiet Hüda-Par, som driver Hizbollahs linje inom politiken. Följande år mötte partiets ordförande AKP-ledaren Erdoğan för att diskutera en valallians mellan partierna i sydöstra Turkiet.
En av Hizbollahs stiftande medlemmar var Haci Bayancuk. Hans son Halis Bayancuk har varit ledare för al-Qaidas avdelning i Turkiet och är nu emir (andlig ledare) för IS i Turkiet under krigarnamnet Abu Hanzala. Polisen har konstaterat samarbete mellan Hizbollah och al-Qaida på högsta nivå. Erdoğan gav enligt Yayla år 2015 order om att Halis Bayancuk skulle få polisbeskydd dygnet runt.
IHH: bistånd, också med vapen
En annan kanal mellan Turkiets ledning och de islamistiska rörelserna har varit biståndsorganisationen IHH, för omvärlden bekant från konflikten kring fartyget Mavi Marmara, som IHH år 2010 sände som flaggskepp i en konvoj med förnödenheter för att bryta blockaden av Gaza. Konvojen angreps av israeliska soldater, som dödade nio turkar på Mavi Marmara. Palestinska Hamas i Gaza har under åren varit en viktig samarbetspartner för IHH, som sänt materiellt bistånd till området. Yayla kommenterar:
”Erdoğan ville att mänskor skulle tro att han stödde Jerusalem och Gaza genom att tvinga detta fartyg till Gaza. Han väntade sig att bli en hjälte, men i stället dödades mänskor. Men Erdoğan utnyttjade situationen för att radikalisera folk i Turkiet kring sig själv”.
IHH grundades redan 1995 och då handlade det mycket om stöd till muslimska bosnier i kampen mot serberna. Stödet var framför allt materiellt, men man har misstänkt att det i någon mån också var militärt, man förmedlade frivilliga och skaffade vapen.
IHH:s attityd till makten kom tydligt fram när den tjetjenske gerillaledaren Sjamil Basajev, som haft nära kontakter till al-Qaida, begravdes i Istanbul 2006. IHH:s ordförande Bülent Yildirim var en av huvudtalarna och vände sig bland annat till den turkiska regeringen: ”Stöd inte dessa otrogna. Om ni går rakt fram är vi redo att följa er.” Han hyllade Basajev för att han ”inte gick in för kompromisser, utan strävade till självständighet och dog för Gud och sin sak.”
Redan tidigare hade polisundersökningar enligt Yayla bekräftat direkta kontakter mellan IHH och al-Qaida. IHH skolade folk för stridsoperationer i Tjetjenien, Bosnien och Afghanistan. Vapen levererades till grupper kring Osama bin Laden.
Staten: TIKA och MIT
IHH hade tidigt blivit en huvudpartner för den turkiska byrån för internationellt samarbete (TIKA) i förmedlingen av humanitärt bistånd i utlandet. TIKA är aktivt i de turkiska staterna i Centralasien och i Afrika men också i andra muslimska länder. Chef för TIKA var under åren 2003-07 Hakan Fidan, en tidigare underofficer som 2007 blev en av premiärministerns närmaste medarbetare. Sedan 2010 har han varit chef för den turkiska underrättelsetjänsten MIT.
Redan på 1990-talet dök dock Fidans namn upp i en utredning av en mordserie – Yayla verkade då som polisofficer i Ankara. Flera vänsterintellektuella knutna till tidningen Cumhuriyet dödades då av bilbomber och exploderande paket. Till dem hörde Ahmet Taner Kişlali, journalisten Uğur Mumcu och kvinnorättsaktivisten Bahriye Ucok. Bakom dåden stod enligt polisens utredningar en cell inom Hizbollah som bland annat omfattade Fidan och Faruk Koca, stiftande medlem av AKP, uppger Yayla.
Stöd till islamister i Syrien
Med hjälp av TIKA och IHH började AKP-regeringen år 2011-12 aktivt stöda den islamistiska oppositionen i Syrien. Idag vill president Erdoğan inte höra talas om islam i samband med terrorism. När han mötte tyska förbundskanslern Angela Merkel i februari förklarade han att man inte får tala om islamistisk terrorism: ”Ordet islam betyder fred. Om man talar om islam och fred i samma sammanhang, i anslutning till IS, stör det muslimerna. Som muslimsk president kan jag inte acceptera det.”
Kommentaren är förstås skenhelig, eftersom Turkiet fortfarande stöder islamistiska grupper i Syrien och i tiden stödde också IS, även om detta skedde i största hemlighet.
Yayla har beskrivit hur terrorismpolisen undersökte IHH:s relationer till al-Qaida genom räder i Gazientep, Van, Klis, Istanbul, Adana och Kayseri, som visade att IHH levererat vapen till al-Qaida och IS i Syrien. Som polischef i Ankara hade Yayla informerat Erdoğan om resultaten av polisens operation. Erdoğan och hans ministrar hade ändå fördömt den. IHH skötte dock enligt Yayla bara en mindre del av trafiken:
”De övriga operationerna genomfördes direkt av MIT. Vapen och sprängämnen transporterades av MIT öppet till Syrien, liksom krigare som flera gånger fördes dit i buss. Turkisk polis tog fast en del av dem.”
Han bevittnade också hur guvernören i gränsprovinsen Sanliurfa hade nära kontakter med rebelledare på den syriska sidan. Han ombads själv att se till att de hundratals sårade IS-kämpar som förts över gränsen för att få vård i Turkiet fick polisbekydd.
Regimen i Turkiet har också efter att IS börjat rikta angrepp mot Turkiet stött IS genom att köpa olja av IS. Varför? frågar Ahmed Yayla. Han svarar att Erdoğan vill upprätta en ny turkisk stat baserad på politisk islam, både salafism och shiism.
”För Erdoğan är politisk islam bara ett nyttigt redskap för att stärka anhängarbasen i Turkiet. Den är nu hans viktigaste redskap mot det inhemska motståndet mot hans styre – speciellt kurderna som kan spela en stor roll i kampen mot IS.”
Nu insisterar det officiella Turkiet på att få vara med om att lösa det problem – islamismen i Syrien – som man själva varit med om att skapa.
Peter Lodenius
