Hierarkiernas Thailand

Jag lämnar Stockholm en mörk och disig morgon med snö i luften och isbana på gatorna. Ett halvt dygn senare stiger jag ut i Thailands lena tropiska värme som hälsar mig som en varm, unken famn, ensamresenärens tröst och lisa.

Thailand har idag många ansikten. I ”skytrain” från Suvarnabhumi flygfält sitter man som i en luftkonditionerad bubbla skyddad från den klibbiga luften och trafikkaoset på gatunivå. Prydliga människor sitter på rad och ser ner i sina smarta telefoner.

Där i den lilla manicken finns världen förborgad, det vet ju alla, även hippa thailänningar. Det här börjar påminna om Singapore, banne mig.

Jag återförs snabbt till den avgasosande verkligheten då jag stiger av vid Phaya Thai Station. Efter att ha släpat min rullväska och diverse andra väskor upp och ner från olika våningsplan och gått vilse några gånger anländer jag nära sammanbrottet till gatuplan och en tuk-tuk uppenbarar sig prompt. Det må vara att chauffören blåser mig på 250 baht. Hotellet och en sval dusch hägrar.

Svarta paraplyer

Någon tid innan min avresa hade jag nåtts av nyheten om kung Bhumibol Adulyadejs död. Hans hälsa hade vacklat, och han hade under de senaste åren snarast varit något av en skuggfigur som de skiftande regeringarna använt för att legitimera sig och stärka sin ställning. I synnerhet generalerna som tog makten genom militärkuppen 2014 har åberopat sitt stöd för monarkin för att finna acceptans hos folket. Även om kungahuset miste sin absoluta makt i konstitutionsändringen 1932, anser många att kung Bhumibol, som tillträdde tronen redan 1946 (se bilden ovan), har haft ett avsevärt och stabiliserande inflytande under sin långa tid på tronen

Trots sin återhållna, reserverade stil har han varit oerhört omtyckt också bland människor som politiskt befunnit sig i motsatt läger.

Under de följande dagarna är det svårare än vanligt att ta sig fram på Bangkoks gator. Det är nu 50 dagar sedan kungens bortgång och stadens invånare har kommit ut i tusental för att visa sin sorg och vördnad. Överallt i kvarteren har man sett uppstramade medborgare i svart på väg med något målmedvetet i blicken, en ny hållning. Vi andra, turister och löst folk ser på med stora ögon. Sorgen verkar, för en kort tid åtminstone, föra samman de tidigare kontrahenterna, rödskjortorna och gulskjortorna, även om kritiker anklagar militärjuntan för att använda begravningsritualerna som ett sätt att avleda uppmärksamheten från aktuella problem. Ekonomin sackar efter och det internationella samfundet ser inte med blida ögon på de brott mot mänskliga rättigheter som begås i Thailand.

Området runt kungens palats i Rattanakosin har varit avstängt för trafik och på trottoarerna längs Ratchadamnoen har svartklädda människor suttit i stora klungor, med svarta paraplyer som skydd mot det heta solgasset.

Det är ett väldigt spektakel som dragits igång och man kan med rätta undra om inte pengarna kunde ha använts på bättre sätt. Processioner av saluterande elefanter och mässande buddhistiska munkar på rad avlöser varandra. Överallt på gator och torg finns porträtt av den bortgångne monarken i jätteformat med förgyllda ramar.

Nu kan man även se bilder av hans efterträdare och ende son Maha Vajralonkorn, som onekligen ser lite vilsen ut i sin nya roll och gyllene inramning. Han är 66 år, men på flera foton retuscherad till tonåring. Än finns det inte mycket som pekar på att han skulle bli en lika populär regent som sin far. Däremot tisslas och tasslas det kring honom. En av regimens argaste kritiker Giles Ji Ungpakorn, givetvis i exil, har kallat honom för en obegåvad bandit. Det är naturligtvis alldeles opassande, men onekligen befriande i denna rojalistisiska yra.

Ett kluvet land

Kronprins Maha Vajralongkorn.
Kronprins Maha Vajralongkorn.

Det är inte länge sedan som områdena här kring kungapalatset och Ratcschadamnon var skådeplats för storskaliga protestaktioner. Militärkuppens generaler har genom repressiva åtgärder och en benhård censur skapat ett visst lugn som välkomnats av många. Nolltolerans har gällt för opinionsyttringar och kritik, vilket många gånger har lett till åtal för majestätsbrott, lese majeste. Priset har blivit högt för de oppositionella som inte rättat sig i ledet. Många har lämnat landet  eller blivit dömda till fängelse eller korrektionsläger för politisk omskolning. Enligt en rapport från Human Rights Watch har sedan kuppen genomfördes 1 811 civila fått sina fall prövade av militära domstolar och dömts till långa straff. Efter skarp kritik från internationellt håll har premiärministern general Prayut beslutat att återgå till civila domstolar, men detta gäller inte retroaktivt.

Innan den nuvarande militärjuntan tog makten i maj 2014 hade landet under mer än ett årtionde varit polariserat mellan å ena sidan den år 2006 störtade förre premiärministern Thaksin Shinawatra och hans mäktiga politiska familj som hade ett massivt stöd hos de fattiga och landsbygdens väljarskaror, samt å andra sidan den traditionella Bangkokeliten, alltså företrädare för monarkin, armén och affärslivet, som såg sig hotade av Thaksins meteorlika uppgång. Även om båda lägren sade sig eftersträva demokrati har ingetdera levt upp till sina löften då de haft makten.

Till skillnad från situationen i till exempel Burma har den buddhistiska religionen aldrig tillåtits bli en maktfaktor i politiskt hänseende i Thailand. Istället har monarkin ersatt religionen som bevarare av lugn och ”goda seder.”

Man kunde också säga att de politiska spänningarna väsentligen orsakas av strukturella missförhållanden i det thailändska samhället, som i mycket bevarat en feodal prägel grundad på sociala hierarkier och auktoritetstro. Traditionellt privilegierade grupper och institutioner har bevarat sina oproportionerligt stora maktbefogenheter medan missnöjet har vuxit ute i samhället, i synnerhet på landsbygden.

Ingen jämlikhet

Hierarkierna utgör grunden för sociala relationer här i Thailand. Västerlänningen som kommer hit förleds ofta till att se livet här som präglat av en laissez faire-princip utan regler. Inget kunde vara mer fel! Här styrs mänsklig samvaro av komplicerade umgängesregler och etikett. Om man ignorerar dessa får det kännbara konsekvenser. Det gäller att hela tiden ha koll på andra människors ålder och sociala ställning och anpassa sitt beteende därefter. Till exempel bör man  buga sig olika djupt  beroende på vem man hälsar på. Antingen befinner man sig i en högre eller en lägre position, verklig jämlikhet verkar saknas.

En resande som faller utanför ramarna för ”den typiska turisten” – som jag själv; visserligen vit, men äldre kvinna och ensam – ger upphov till misstänksamhet och avståndstagande. Om de väl lärt känna mig och vet var i hierarkin jag passar in, brukar det inte vara några problem. Det här skiljer sig i olika länder. I Indonesien är jag på samma sätt svår att placera i något fack, men blir bemött med nyfikenhet och vänliga leenden.

Alex Kerr, författare och kulturvetare som större delen av sitt liv alternerat mellan Japan och Thailand, har skrivit utförligt om bland annat dessa frågor, och rekommenderas varmt för den intresserade.

Enligt honom är det också det hierarkiska tänkandet som är bakgrunden till polariseringen i det politiska livet. Där jämlikhet och gemensamma levnadsvillkor saknas finns det alltid kontrahenter som står mot varandra. Här i Thailand har det handlat om motsättningar mellan stad och land, hög och låg på samhällsstegen, eller som nu sist Thaksins rödskjortor mot de etablerade klassernas gulskjortor.

Och som symbol för denna ordning, i hierarkins topp: konungen.

Kollapsar Pheu Thai?

Medan landet upptagits av sorgetiden har media i enlighet med påbud ovanifrån fyllts av tacktal och lovsånger till kungens ära, även engelskspråkiga Bangkok News. Om att även annan aktivitet pågått i lä av spektaklet vittnar en notis som jag hittar i den malaysiska nyhetsjournalen Star. I  den varnar en av  nyckelmännen i det Thaksin-affilierade partiet Pheu Thai för att partiet hotas av upplösning och att dess ledare riskerar livstids fängelse på grund av en lag som skall tillkomma innan nästa allmänna val. Lagen ska förbjuda partiledare att tillsätta ministrar eller andra myndighetspersoner i utbyte mot ekonomisk vinning.

Enligt nyckelpersonen Surapong Tovichukchaikul kunde lagen öppna upp för rättsprocesser mot Pheu Thai som kunde återverka på valresultatet.

En ytterligare försvagning eller upplösning av Pheu Thai skulle i ett slag förändra det politiska landskapet i landet. Partiet har fortfarande ett starkt stöd, inte bara bland landsortsbefolkningen, utan även bland vänsterintellektuella och medelklass i Bangkok som eftersträvat sociala reformer.

Man kan sannerligen undra hur det gått därhän. På 1980-talet utrangerades kommunistpartiet. Ska ytterligare ett ”folkets” parti gå samma väg? Är detta ett drag i det stora maktspelet om sydöstra Asien? Är också militärjuntans generaler bara marionetter för de stora spelarna? Kommer rödskjortorna att stillatigande se sitt parti upplösas och ledarna fängslas?

Och konungen, Rama X – vilken blir hans roll? Kommer han någonsin att uppnå den forna kungens popularitet eller blir han en staffagefigur i premiärminister Prayuths ledband?

Kommer de allmänna val som utlovats av militärregimen att hållas? Det är kanske den främsta frågan då den sista begravningsceremonin väl är över.

Text: Gunilla Karsten
Foto: Wikimedia Commons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *