Den ålderstigna Maria Alina befinner sig ensam i sin lägenhet i Österbotten. Hon är medveten om att hon inte har lång tid kvar att leva och känner sig manad att skriva ett utförligt brev: ”Jag håller på att lämna denna världen och gå in i en annan. Dödens förgård upphör äntligen. Det är där jag har befunnit mig hela mitt liv, ända sedan dagen då blodet rann ur min far. Det skrämmer mig inte att lämna det lilla jag har kvar. Men det skrämmer mig att jag ska resa vidare utan att någon ska få veta vem jag var. Därför skriver jag till dig, du borde ha fått höra detta för länge sedan.”
Romaner om utvandringen till Amerika tenderar vara tegelstenar eller trilogier – när poeten, novellisten och dramatikern Ann-Luise Bertell debuterar som romanförfattare med Vänd om min längtan är uppsättningen den motsatta. Det är en kortfattad berättelse som tack vare sin omsorgsfullt gestaltade detaljrikedom och överraskande persongalleri lyckas fängsla läsaren från början till slut.
Maria emigrerar till Kanada bara 16 år gammal, fast besluten att lämna den lilla orten Saktmodet för att bryta med ett destruktivt och kvävande familjeklimat och finna en tillvaro där hon blir välbehandlad – i synnerhet av en man. Maria är tveksam inför resan men förmår inte ”vända om sin längtan”, så som modern Margareta som brukar anlitas som expert när nyinköpta hästars längtan hem ska vändas om.
I sitt brev konstaterar den gamla Maria: ”Sist och slutligen är jag ensam, jag har alltid varit det, kanske ån är den som kommit mig närmast. Och korna”.
Bertell gestaltar viktiga frågeställningar. Är det våra livsval som formar oss som individer eller är livsvalen beroende av oundvikliga omständigheter? Varför är destruktiva mönster så svåra att bryta och hur mycket har sist och slutligen förändrats? Leder den mänskliga längtan in oss på rätt väg? Vägen kan vara den oundvikliga men omständigheterna kan skapa gropar där människans längtan snubblar och kanske inte lyckas resa sig upp oskadd.
När Maria återvänder från Kanada till ett grått efterkrigstida Finland ställer hon sin mor en fråga: ”Jag frågade henne om hon verkligen läst det i böckerna, om tecknen verkligen sade det, att kvinnor ska låta sig slås sönder och samman, hellre än att gå sin väg.”
Karaktärerna i Bertells roman reser sig inte upp oskadda. Persongalleriets egenart är djupt berörande, hjärtknipande. Allt från den lilla pojken med medfödda skavanker som önskar att han var en fågel i ett träd, till den äldre Marias hemvårdare Ramy med utländskt påbrå – ”Ramy hade inte haft någon i hela världen, hon hade stigit över döda kroppar, hon hade sett män med blodiga händer, hon hade rest över hav, hon var ensam i världen. Våra berättelser är egentligen desamma, de förnyar sig inte, bara upprepar sig, om och om igen.”
Ann-Luise Bertells roman belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2016 och romanen utkommer nu i en nyupplaga på Förlaget. I och med detta hoppas jag att Vänd om min längtan får en bredare läsekrets och den uppmärksamhet som boken förtjänar.
Emma Juslin
Ann-Luise Bertell: Vänd om min längtan,
Förlaget 2016.
