Anna Simberg.
Först såg det ut som en klassfråga, en protest från de nya arbetslösa som i globaliseringens och miljömedvetenhetens kölvatten blivit förlorare. De som nu känner sig akterseglade av driftiga invandrare som tar de jobb de själva ändå inte vill ha. Eller att det är människor med större auktoritetstro, som vuxit upp med dominanta fäder som krävt lydnad snarare än att ha lärt dem tänka själv. Andra vill bara ha mera underhållning i politiken. De vill röra om i grytan och ser ut att lyckas med det. Lite som när man själv badade katten efter att ha hört att de inte tål vatten, men de här är vuxna. Och så ärkekapitalisterna såklart.
Men det är också den bildade medelklassen som har välbetalda jobb och lever i allsköns välmåga som vill det här. Som ser världspolitiken som ett maktspel som lever sitt eget liv högt över sina beställares och kunders huvud. Och att vi demokratiskt sinnade, politiskt korrekta har somnat in och godkänt det som världens ordning, fast det är hur korrupt som helst.
Under det direktsända installationstalet försökte jag byta glasögon och lyssna på den nya presidenten som om jag var en anhängare. Under några sekunder hör jag en trygg, handlingskraftig, kapabel person säga att han nu tänkte göra det enda rätta, det enda som kan vända allting rätt. Ta bort makten från det impotenta politikerghettot i Washington och ge den till folket. Jag hann bli paff över upplevelsen, sen var det över. Och det var inte alls en oangenäm känsla, utan en sorts ”pappa betalar”-klarhet. Pappa har just sagt att vi alla får glass till efterrätt och vi springer fulla av tillförsikt ut och leker medan mamma och pappa äter färdigt och vi vet att de snart ropar in oss. Sockeryrsel på förhand. Sen återfann sig känslan av intensivt obehag.
Men jag kunde se mig själv ur en annan synvinkel där vi suvakkir, flyktingkramare lever på som förr, och inte behöver maka på oss så att invandrarna, muslimerna och flyktingarna som vi älskar så mycket får plats. Hur många invandrarjournalister, -kulturarbetare, -konstnärer, -forskare, -terapeuter, -mellanchefer har tagit våra jobb? Teatervärlden är åtminstone kritvit. Och visst, jag var nöjd då när det politiska spelet följde klara regler, allt stöttes och blöttes i oändlighet och konsensus stod högst på agendan. Lite sövande, men hellre så. För nu har det börjat gå oroande fort.
Jag lyssnade på en politiskt inkorrekt vän som var förbannad över att invandrarna kommer i taxi till tandläkarmottagningen och får gratis vård och inte ens bryr sig om att inhibera sina dyra tider när de inte kommer. När vi som jobbar får betala oss sjuka, en trasig tand betyder att vi måste lämna bort tidningsprenumerationen. Det är sant, pep jag, men de vill ju jobba och de är företagsamma, de startar restauranger. Det är också sant, sa hon.
Vart är vi på väg? Kanske måste vi lära oss leva utan tolkningsföreträde, men utan att bli passiva för det. Sätta oss på skolbänken och börja lyssna på andras sanning, och nu menar jag inte ”alternativ sanning”. Jag försöker börja genom att avdemonisera dem. Jag tänker troligtvis fel nu men jag är i alla fall vaken och försöker lära mig.
Anna Simberg
är dramaturg
