”De tror ju att de ska rädda världen”

av Lasse Garoff

Historikern Maja Hagerman undersöker hur framstående forskare utvecklade idéer om de egna folkslagens utvaldhet från nationalmyter till biologiska fakta, och därmed skapade de falska uppfattningar om människoraser som i vår moderna historia visat sig ha en ofattbart destruktiv potential.

Historien vimlar av gränder, bakgårdar, schakt och genomfarter som leder vidare till oförutsägbara platser och upptäckter. Under medlet av 1990-talet gjorde sig Maja Hagerman bemärkt med uppmärksammade böcker om Sveriges medeltid och tidiga historia, men hennes fokus tog en plötslig vändning då hon snubblade över den forskningstradition som under flera decennier med stolthet framhävde Sverige som världens rasmässigt renaste germanska land.

– Jag skrev om medeltiden, arkeologi och kyrkor. Det var absolut inget jag planerade, att jag skulle börja syssla med det här. Det hände liksom bara. Jag började samla på konstiga böcker om vikingatiden, men ju mer jag läste i dem, desto mer häpnade jag över vad det stod, berättar Maja Hagerman.

Denna kuriosaläsning utvecklade sig till ett helt eget projekt som resulterade i boken Det rena landet, som utkom 2006.

– Det rena landet är min egen undersökning om varför det står så konstiga saker om svenskarnas forntid i gamla böcker. Boken blev en granskning av nationalmyter, och alla länder har ju dem. Men om man talar norska eller svenska så har man en nationalmyt som inte går av för hackor, säger Hagerman.

Under åren då nationalismen växte fram i Norden blev de mytomspunna vikingarna hårdvaluta då det gällde att konstruera uppfattningen om en ärorik forntid för de nordiska folken. Vikingaromantiken antog en stark politisk laddning som kom till uttryck även i Finland. Bland annat den finlandssvenska författaren Rolf Nordenstreng (1878–1964) gav uttryck för, som Hagerman beskriver det, ett lite ”överhettat engagemang” för vikingar under 1910- och 1920-talen, vilket sammanfaller med språkstriden i Finland. Nordenstreng var något av en föregångare då vikingalitteraturens riktiga glansdagar inföll några decennier senare, exempelvis första delen av Frans G. Bengtssons Röde Orm utkom år 1941.

– De här idéerna var mycket utbredda på den tiden, men författarna satte ord på de tankar och föreställningar som fanns i tiden, säger Hagerman.

Forskarnätverk

I Helsingfors har Maja Hagerman letat i arkiven efter information om Harry Federley, som var professor i genetik vid Helsingfors Universitet 1923–49. Federley var den ledande mannen inom rasbiologin i Finland. Internationellt var han respekterad för sin forskning om ärftlighet i djurriket, men han hade även ett brett kontaktnät bland  forskare inriktade på rashygien och det som kallades ”modern befolkningsförbättring”. I nätverket fanns personer i olika länder som stödde varandra och befrämjade varandras idéer, och de fick tillgång till en vetenskaplig arena genom att olika auktoriteter rekommenderade och bekräftade varandra.

– Det är jätteintressant att följa hur samspelet gick till. Jag är väldigt nyfiken på det jag hittat, och jag vet inte om jag kan syssla med något annat just nu. Jag är nyfiken på hur nätverken satt ihop mellan auktoriteterna inom rashygieniska rörelsen, där man idealiserade en nordisk typ. På 1910–1920-talen utvecklades idéer om att det här var en biologisk realitet. Dessa rasteorier var inflytelserika i Tyskland långt redan innan nazisterna tog makten, men detta har av förståeliga skäl hamnat i skuggan av förintelsen och det andra världskriget, säger Hagerman.

Idag vet vi att människoraser inte alls finns på det sätt som man då föreställde sig. Men lärorna har djupa rötter. Enligt Hagerman tar traditionen att forska i raser sin början i Sverige redan på 1840-talet då Anders Retzius (1796–1860) vid Karolinska institutet skapade skallmätningsmetoden, och därmed grundade en framgångsrik rasforskningstradition som hans son Gustav Retzius (1842–1919) byggde vidare på. På det viset skapade Retzius en naturvetenskaplig underbyggnad för rasteorin som varit en kulturell idé från början.

– Rasläran var helt enkelt en del av världsåskådningen i västvärlden, man antog att vissa raser skulle leda de andra. Den var ett sätt att förklara den rådande imperialistiska världsordningen och ekonomin, säger Hagerman.

Detta idébygge pågick i universitet i olika delar av världen, och Hagerman understryker att rasläran inte sprang ur befolkningens breda lager, utan konstruerades uppifrån.

– Rastänkandet är en produkt av den lärda världen. Den kom från universiteten, och det var både naturvetare och humanister som byggde upp de här teorierna med medicin och arkeologi och språkforskning. Och sen förde man ut det hela med populärvetenskap, säger hon.

Språket bestämde

I Förenta staterna bestämde hudfärgen vem som var svart och vit, medan rasteorin tog en speciell skruv i Europa där man i avsaknad av tydliga hudfärger behövde hitta andra sätt att sortera individer i rasliga fack. I Tyskland fokuserade forskarna på religion, och judendomen användes som ett raskännetecken. I Skandinavien var språket den främsta rasliga markören, tills man senare övergick till Retzius skallmätning som uppfunnits för att biologisera språkskillnaderna. Man antog att språken representerade raser och att folken sinsemellan var rasfrämlingar. Ungrare, finnar och ester hamnade snabbt i en burk för sig, berättar Maja Hagerman.

– Forskningen antog att det fanns olika raser i Europa och Skandinavien, och alltsammans gick ju ut på att ordna in dem i hierarkier enligt vem som är ”mest vit”. Vissa raser påstods vara ingenjörer och upptäcktsresande, vikingaättlingar, medan andra var konstnärstyper som satt hemma och sjöng vemodiga visor i bastun.

I grunden låg verkliga observationer om befolkningens tillvaro och villkor. Till exempel i samisktalande och finsktalande regioner i Sverige var befolkningen var fattigare, sjukare, hade mindre tillgång till utbildning och levde under större umbäranden, och man tänkte sig att det var något beskrivande för rasernas själsegenskaper. Följderna av ojämlika materiella omständigheter omtolkades till uttryck för de olika rasernas oföränderliga folksjälar.

Konsekvenserna

Idag har hela den akademiska rasforskningen i stort sett fallit i glömska. Efter det andra världskriget blev forskningen väldigt misskrediterad. Det var främst i Nazityskland som rasteorin aktivt omsattes i samhället och därmed visade nazisterna med största tänkbara tydlighet vart rastänkandet i slutänden leder. Man kan inte heller anta att forskarna var omedvetna om implikationerna av deras forskning. Bland annat den svenska rasbiologen Herman Lundborg (1868–1943) sympatiserade privat med det svenska nazistpartiet, men höll i offentligheten avstånd till dem för att inte äventyra det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet som han själv ledde.

– Nazisterna sade att de bara utgick från modern biologisk vetenskap om människan, och omsatte den i praktiken. Nazismen beskrevs som den politiska sidan av den rasvetenskap som bedrevs, och var dess yttersta konsekvens, säger Hagerman.

Rastänkandet har förmodligen lämnat många andra arv efter sig, men enligt Hagerman är det svårt att säga specifikt vilka de är eftersom man först på senare år har börjat forska i lärorna på allvar. Det är för tidigt för att avgöra. I Norge, Sverige och Finland satte rasforskningen samerna i starkt fokus.

– Den samiska befolkningen är liten till antalet, men oj, vad de gav blodprover, mättes och fotograferades. Politiken hängde också tydligt ihop med exploateringen av deras marker, och med en utbildningspolitik som hindrade dem från att få plats på universiteten, säger Hagerman.

Hennes senaste bok Käraste Herman från 2015 handlar om Herman Lundborg, en av dessa rasforskare som ständigt var på resa i Lappland och som visade en så stor fascination, men inte direkt välvilja, för samerna.

Det rena landet var en bok om den svenska nationalmyten. Den nya boken om Herman Lundborgs föreställningar om samer och finnar, och jag har hittat direkta länkar mellan honom och de gamla rasforskarna, säger Hagerman.

Glömskan skingras

Enligt Hagerman har det hänt mycket sedan Det rena landet utkom 2006. Den nästan totala glömskan kring rasbiologerna börjar småningom skingras.

– När jag arbetade med Det rena landet steg jag upp om morgnarna och det kändes som om jag drömde, att allt det här som jag har hittat inte kunde vara sant! Det kändes så overkligt att en enorm, grundläggande idé, som i generationer var den stora officiella sanningen om svenskarna, idag bara är totalt glömd och bortsopad. Det är fantastiskt att de här rasbiologerna kunde komma på tanken att just Sverige skulle vara utvalt för att det är världens rasrenaste land.

Till att börja med var det inte särskilt många som förstod varför man ens behövde berätta om det, säger Hagerman. Vissa kunde sucka och tycka att så där rasistiska är vi ju ändå inte i Sverige? Och det stämmer visserligen, men det är viktigt att veta att vi har ett rasistiskt förflutet. På det viset vill Hagerman gärna vända på frågeställningen.

– Upprördheten grundar sig i föreställningen att vi i Sverige alltid skulle ha varit mindre rasistiska än folk i andra länder. Men alla länder i världen har ju rasism i sitt förflutna, varför skulle inte också vi ha ett sådant arv? Jag befinner mig mitt i ett land som påstår sig vara bäst på mångkultur, och alla är superöverens om att vi är välkomnande. Men så hittar man mormor och morfars skolböcker där det står att Sverige är bäst därför att vi är så rasrena. Vi har fortfarande en självbild som världens underbaraste lilla land, där alla är snälla, och det är bara ett annat uttryck för samma utvaldhetstanke som fick oss att tro att vi var så rasrena.

– Jag är inte ute efter att peka ut skyldiga, utan jag tänker att vi har något att lära av det här. Det här är något som har hänt på riktigt och det är viktigt att vi vet mer om det. Det känns kusligt att tänka att en jättestor gemensam sanning bara kan sjunka undan och försvinna och lämna en fullkomligt blank yta efter sig. Det är skrämmande att man så snabbt kan glömma bort det som har tagits för sanning, säger Hagerman.

I Hagermans forskning handlar det också om att sätta sig in i de perspektiv och föreställningar som rådde i samhället för hundra år sedan. Till exempel undviker hon konsekvent att använda ordet rasism i sina böcker, eftersom ordet inte existerade då.

– När jag skriver som författare vill jag ju gå in i hur de själva tänkte. Det måste ha varit jobbigt att vara Harry Federley, och bo i ett land där man hela tiden ser sig omgiven av rasfrämlingar och degenerering. Det är spännande att upptäcka vad som händer när man ser på omgivningen inifrån deras perspektiv, då förändras väldigt mycket i hur man ser på världen. De tror ju att de ska rädda världen, säger Maja Hagerman.

Text Lasse Garoff
Foto Cato Lein

1 kommentar

Titus Kyrklund 18 mars, 2017 - 19:46

Jo det gäller att boosta sitt CV med påhittade meriter. Att hitta på anledningar att se ner på andra. Att skapa vi och dom. Innanförskap och utanförskap.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.