Jim Jarmuschs nya film är som balsam för själen i en mörk och orolig värld. Paterson är en stillsam och opretentiös skildring över vardagslivets poesi som lyfts av regissörens underfundiga humor och skådespelarensemblens charm.
Adam Driver, bekant från den nyaste Star Wars-filmen, gör en diametralt motsatt roll till den bleke skurken Kylo Ren då han spelar Paterson, en busschaufför och amatörpoet i New Jersey som bor i en stad som bär samma namn som han själv. Driver formligen lyser. Det stoiska lugn han utstrålar i kombination med den lågmälda komiken i hans minspel gör honom perfekt för Jarmuschs universum där den absurda humorn hela tiden lurar under ytan.
Via Paterson introduceras vi till frun Laura, spelad av en sprudlande Golshifteh Farahani som gör en livfull tolkning av den bedårande men ibland lite enerverande bohembruden. Vi träffar också en engelsk bulldogg, Marvin, som Paterson troget rastar och tolererar eftersom hans fru älskar den, ett scenario som torde vara bekant för mången partner till en hundmänniska. Bulldoggen Marvin är ett exempel på filmens briljans som i många fall gömmer sig i detaljerna utan att väcka uppseende: Jarmuschs förmåga att ge karaktär åt djuret och utnyttja det för komisk effekt torde göra mången barnfilms- och komediregissör grön av avund.
Då kameran följer sin huvudperson på jobbet som busschaufför presenteras vi också för en väldigt vacker stad: Paterson, New Jersey badar i gyllene solljus och lummig grönska ramar in det förfallna industriområdet i rödtegel som ligger mellan busschaufförens hem och hans arbetsplats. Att stiga upp i ottan för att köra buss framstår inte som en plikt utan som ett privilegium i den paradisiska sommarmorgon som Jarmusch målar upp. Det är lätt att förstå varför filmens huvudperson också i pauserna mellan sina arbetspass skriver poesi.
Poesin är ett av filmens teman, och närvarar både i form av de dikter som Paterson själv skriver och i form av de som författats av hans favoritpoeter: William Carlos Williams och Frank O’Hara. Patersons egna dikter är i verkligheten skrivna av en riktig poet: Ron Padgett, och de fungerar perfekt för filmens stämning. Också den moderna urbana diktkonsten får en respektfull nick, då Paterson under en av sina nattvandringar med hunden Marvin snubblar över rapparen Method Man, spelad av sig själv, som skuggboxande slipar sina rim i ett tvätteri.
En uppfriskande egenhet i filmen är dess nästan totala avsaknad av dramatisk kurva eller konflikt: nästan allting som händer är taget ur den trygga vardagen. Jarmuschs egensinnighet gentemot Hollywoods konventioner gör att man som tittare aldrig behöver vara orolig för den udda men charmiga samlingen karaktärer kring Paterson. En annan tittare skulle eventuellt uppleva denna egenhet som lite tråkig, men i en verklig värld där katastroferna tycks följa på varandra blir Jarmuschs excentriskt mysiga universum en väldigt välkommen tillflyktsort.
Otto Ekman
Paterson, 2016. Regi & manus: Jim Jarmusch. Fotografi: Frederick Elmes.
I rollerna: Adam Driver, Golshifteh Farahani, William Jackson Harper, Chasten Harmon, Barry Shabaka Henley, Rizvan Manji, Masatoshi Nagase.
