Ett feministiskt val

Kommunalvalet om drygt tre veckor känns ovanligt laddat, jämfört med många tidigare år. Bland annat kommer valet att ge en lägesrapport om Sannfinländarnas popularitet. Sedan partiet gick med i regeringen har dess stöd dalat från närmare 18 procent i riksdagsvalet 2015 till drygt 8 procent. Socialdemokratiska partiet har seglat upp som landets populäraste parti – det blir intressant att se om formen håller i sig ända fram till valdagen. I flera finlandssvenska kommuner, bland annat Pargas och Kimitoön, som vi lyfter upp i denna tidning, kommer diskussionen att handla om huruvida Svenska folkpartiet tar enkel majoritet eller inte.

Sin egen krydda i valsoppan tillför det nya Feministiska partiet (FP), som ställer upp 40 kandidater i 9 kommuner. Impulsen torde komma från Sverige, där Feministiskt initiativ (Fi) såg dagens ljus 2005. För att spå i partiets möjligheter kan man också snegla på Fi:s historia. I sitt första riksdagsval 2006 fick Fi endast 0,65 procent av rösterna, och har inte lyckats få en enda ledamot invald till riksdagen. Däremot lyckades partiet mobilisera väljare kring Soraya Post i Europaparlamentsvalet 2014, och med ett resultat på kring 6 procent blev Post invald. Men trots det fick Fi endast drygt 1 procent av rösterna i kommunalvalet samma år. Det resultade ändå i 13 fullmäktigeplatser.

Att Feministiska partiet skulle få in 13 personer i fullmäktigen i Finland redan i år är orealistiskt, men det kan vara en svart häst i de stora städerna, Helsingfors, Åbo, Esbo och Tammerfors i första hand. Partiordförande Katju Aro har någorlunda realistiska chanser att bli invald i Helsingfors, där FP kan slåss om de sista ströplatserna i fullmäktige med Finlands kommunistiska parti och Piratpartiet. För det krävs antagligen att partiet lyckas skramla ihop över 3 000 röster i staden. Det är möjligt, men långt ifrån säkert att det går vägen. Partiets problem i Finland är att det inte har en lika välkänd draghäst som Fi:s partiordförande Gudrun Schyman i Sverige.

Gudrun Schyman är före detta ordförande för Vänsterpartiet, så Fi har i Sverige en stark vänsterprägel. I Finland har den aspekten inte varit lika tydlig, men Katju Aro placerar in FP mellan Vänsterförbundet och De gröna, så nog kan man också benämna FP som ett vänsterparti. Det intrycket stärks av partiets principprogram. Förutom de uppenbara – jämställdhet, intersektionalitet och mångfald – betonar FP även välfärdssamhället, en stark offentlig sektor och investeringar i välfärdstjänster. Partiet skriver rakt ut att dess politik principiellt står i ett motsatsförhållande till nyliberalismens vinsttänk.

Huruvida FP:s entré på den politiska arenan i rena valresultat innebär en seger eller en förlust för rödgrön politik återstår att se. Å ena sidan kan ytterligare en aktör på vänsterkanten locka nya anhängare, men å andra sidan finns risken att FP ”stjäl” röster av De gröna och Vänsterförbundet utan att få in egna fullmäktigeledamöter i samma utsträckning, vilket minskar, snarare än ökar, det rödgröna inflytandet. Hursomhelst kan man hoppas att partiet lyckas med sitt uppsåt att föra in mer feminism också i de etablerade partierna. Förhoppningsvis då kopplad till en bred solidaritetsprincip, snarare än individualistisk identitetspolitik.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *