Fakta och åsikt

av Susanne Björkholm

Susanne Björkholm.

Det flyter en mem i min fb-bubbla med Ugandas etik- och integritetsminister Simon Lokodos citat ”Jo, men det är rätt sorts våldtäkt. Män våldtar flickor, det är naturligt.”

I uttalandet sätter Lokodo likhetstecken mellan det som är naturligt (att män våldtar flickor) och det som är moraliskt okej. Han gör sig alltså skyldig till naturalistiskt felslut. Med Lokodos logik skall vi inte försöka bota cancer, eftersom cancer är naturligt. Eller hjälpa nödställda, eftersom de svaga alltid går under i naturen.

Argument som etikministerns är vanliga, speciellt i högerns debattskyttegravar. Vi på vänsterkanten är mera benägna att begå moralistiska felslut; vi påstår att det som enligt oss är moraliskt rätt, också beskriver verkligheten: alla får definiera sitt kön och sin sexualitet hur de vill; alltså existerar det oändligt många kön och sexualiteter. Det är fel att män är överrepresenterade i bilmekanik och kvinnor inom barnvård; alltså existerar det inga skillnader i mäns och kvinnors medfödda intressen.

Bägge sorternas felslut får sin drivkraft av att vi inte skiljer på åsikt och faktauttalande.

Uttrycket ”jag tror” är kärnan till problemet: jag tror på evolutionsteorin är en lite annan sak än jag tror på Gud. Men det är en HELT annan sak än jag tror på mänskliga rättigheter, nationalism eller demokrati.

I första fallet tror jag att livets mångfald på jorden är ett resultat av lagbundenheter som är explicit uttryckta i teorin. I andra fallet tror jag på existensen av en övernaturlig, omnipotent varelse. Skillnaden mellan trosobjekten är att i första fallet innehåller teorin nycklarna till sin undergång. Alla vetenskapliga teorier är formulerade så att de i princip kan falsifieras. Annars är de inte vetenskapliga. Existensen av en livsform som i generation efter generation skulle frångå att hjälpa sina egna gener att ta sig vidare till nästa generation, skulle till exempel bums rasera hela teorin.

Existensen av gudar, enhörningar och energiauror kan aldrig falsifieras, men det går att tro på att de existerar.

Däremot är det kategoriskt en annan sak att tro på mänskliga rättigheter eller demokrati. Här betyder ”tro” att man tycker om och vill ha demokrati och mänskliga rättigheter.

Objektivt sett kan man ha rätt bara i faktauttalanden. Jag kan ha rätt när jag säger att alla landlevande däggdjur föds med fyra extremiteter, eller när jag säger att vitsippor äter möss. Men jag kan ha varken rätt eller fel när jag säger att alla människor skall behandlas med respekt, eller när jag säger att alla ljushåriga pojkar borde steriliseras när de fyller 15 år.

De två sistnämnda är moraliska uttalanden. De finner stöd eller brist därav endast i emotioner.

De flesta av oss bygger sin moral på någon version av den hippokratiska edens grundtanke ”primum, non nocere” och blir väldigt arga när någon annans moral inte omfattar den grupp varelser vi själva inte önskar skada. Men att bli arg betyder inte att vi har rätt. Vi bara känner (starkt!) att den andra har fel. Precis som den andra känner (lika starkt) att vi har fel.

Om det fanns en moralisk grundlag som sade att alla handlingar ska leda till minimalt lidande för varelser kapabla att lida, kunde vi jämföra olika moraler sinsemellan. Men då är det fråga om att följa en överenskommelse, inte att ha rätt eller fel.

Vi måste resa en tjock brandmur mellan åsikter och faktauttalanden. För så länge alla moraliska läger tror att de har rätt och andra har fel, kan vi inte ens drömma om gemensamma moraliska regler.

Susanne Björkholm
är vetenskaps-journalist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.