Inför obligatorisk ryska i finska skolor

Statsminister Juha Sipilä (C) lyckades igen reta gallfeber på finlandssvenskarna under veckan som gick genom att hopa och ro i fråga om studentsvenskan. I den SFP-knutna tankesmedjan Agendas publikation Regeringen Sipilä och svenskan av Anne Suominen publicerades en intervju med Sipilä, där han noterade att nivån på de finländska tjänstemännens svenskkunskaper har rasat sedan den obligatoriska studentsvenskan slopades. Han sade till Suominen att ”det kunde vara värt att föra” en diskussion om återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan i samband med den förestående reformen av utbildningen i Finland. Detta fick skjutglada finlandssvenska nyhetsreportrar att mer eller mindre skriva ut att Sipilä stödde ett återinförande av studentsvenskan, trots att han aldrig påstod något sådant. Besvikelsen blev desto större då han dagen därpå i Yles A-Studio meddelade att han inte stöder återinförandet av den obligatoriska studentsvenskan. En ”helomvändning” kallade Svenska Yle det, trots att statsministern i själva verket snarast vridit på sig lite efter att han funderat högt under intervjun med Suominen.

Sipiläs vridning (”helomvändning”) är den som fått mest uppmärksamhet, men Suominens rapport innehåller också en del annat intressant, låt vara att kontentan är en som vi redan kände till: svenskan har under regeringen Sipilä mött flera bakslag. Tingsrättsreformen är en potentiell katastrof för tryggad svensk service i rättsväsendet och flytten av den svenska fulltidsjouren inom den österbottniska hälsovården från Vasa till Seinäjoki kommer utan tvivel att äventyra den svenska servicen. Lägg ännu till detta försöken med frivillig skolsvenska i Östra Finland, samt ett regeringsparti som är öppet fientligt mot obligatorisk skolsvenska överlag.

De grönas tidigare partiordförande Osmo Soininvaara väckte ont blod hos många finlandssvenskar då han i samband med den österbottniska jourfrågan ironiskt frågade varför finlandssvenskarna var så upprörda över flytten till Seinäjoki. Alla i Seinäjoki har ju läst obligatorisk skolsvenska!

Soininvaaras släng var hopplöst dåligt tajmad och knappast speciellt relevant för ärendet i fråga – men ur ett bredare perspektiv har han en poäng. Det finns många goda argument för obligatorisk skolsvenska: historiekunskap, den nordiska dimensionen, hederlig gammaldags allmänbildning. Men de flesta som på orter med finskspråkig majoritet försökt få betjäning på svenska vid offentliga instanser vet att skolsvenskan ingalunda garanterar svensk service. Personer som veterligen borde ha avlagt både svenskan i studentexamen och tjänstemannaspråkprovet i svenska står allt som oftast handfallna efter ett inledande ”god dag”. Sedan kopplas man vidare till den tjänsteman som verkligen kan svenska. Undantag finns naturligtvis.

Den obligatoriska skolsvenskan, eller kravet på tjänstemannasvenska, garanterar alltså inte tillgång till högklassig svensk service. Redan det krav som förts fram i samband med planeringen av Seinäjoki-jouren, att det alltid måste finnas en person på plats i jouren som kan svenska, bevisar detta. Slutsatsen är därmed att svenskundervisningen i finskspråkiga skolor inte lär eleverna svenska.

Och då måste ju frågan förr eller senare uppenbara sig då vi på svenskspråkigt håll med näbbar och klor kämpar för bevarandet av den obligatoriska skolsvenskan: vad är det egentligen vi kämpar för?

Som sagt, det finns många goda orsaker att bevara den obligatoriska skolsvenskan, men tillgången till service på svenska är inte ett av dessa. När vi arbetar för svenskans framtid i Finland måste vi också öppna ögonen för realiteterna i samhället. Den obligatoriska skolsvenskan har aldrig garanterat service på svenska, garanterar i dagens läge inte service på svenska och kommer i sin nuvarande utformning aldrig att garantera service på svenska. Frågan vi då borde ställa oss är hur service på svenska ska garanteras i framtiden. Är det genom att vi dogmatiskt klänger vid ett icke-fungerande system, eller genom att vi vågar visionera fram ett annat, bättre system? Och har vi motivationen och framför allt fantasin att utveckla ett nytt, bättre system om all vår energi går åt till att frenetiskt ”rädda vad som räddas kan”?

Vi har utgående från detta två alternativ för att gå framåt. Antingen måste vi bli betydligt mer framfusiga och kräva att nivån på skolundervisningen i svenska blir flera klasser bättre över hela linjen. Det betyder att undervisningen i svenska tidigareläggs, fler lektioner plockas in och lärarnas kompetenskrav höjs – och antagligen att hela undervisningen skulle läggas om. Det andra alternativet är att vi accepterar att undervisningen i svenska blir frivillig. Det skulle frigöra resurser och antagligen tillåta skolorna att gå snabbare framåt i undervisningen eftersom färre, motiverade elever inte skulle behöva ”vänta” på de omotiverade eleverna.

Den senare modellen öppnar visserligen upp för en mängd obekväma frågor. Ska vi godta faktum om det plötsligt visar sig att ingen vill läsa svenska? Och hur ska då den svenska servicen tryggas? Är det ett orealistiskt alternativ, och i så fall, hur orealistiskt? Ska kravet på tjänstemannasvenska slopas i samma veva? Om inte, vad säger det då om jämlikhetsaspekten i skolan? Om man inte tvingas läsa svenska, betyder det att vissa går ut grundskolan med sämre förutsättningar än andra att få anställning i den offentliga sektorn. Å andra sidan, varför inte införa ett val mellan svenska och ryska, som i de experiment som nu utförs? Finns risken att rusningen till ryskan skulle vara enorm? Kunde man införa ett tjänstemannakrav på kunskap i antingen ryska eller svenska?

Det är knepiga frågor, men frågor som alldeles för sällan ställs i den finlandssvenska debatten. I slutändan handlar det också om hur vi som samhälle uppskattar bred bildning och solidaritet. I ett solidariskt land borde vi alla i rimlighetens namn visa våra medmänniskor så mycket respekt att vi ens bemödar oss att lära oss kommunicera med de människor som bor tillsammans med oss. Som upplysta medborgare borde vi vara så pass intresserade av våra medmänniskor att vi skulle vara nyfikna på att förstå deras språk, kultur, historia och verklighet. Dessa är de verkliga argumenten för en obligatorisk skolsvenska. Men då måste man börja därifrån, och inte från en knutpatriotisk, kravställande utgångspunkt, som man tyvärr ofta utgår från i dag, genom att hävda vår ”födslorätt” till svensk betjäning för att våra förfäder råkade födas på denna bit land vi befinner oss i. Och, handen på hjärtat: hur länge till kan vi hävda vår exceptionella rätt ”av historisk hävd” jämfört med till exempel den hela tiden växande rysktalande befolkningen, innan vi börjar låta som Sverigedemokraterna?

Ett förslag är att inte bara kämpa för en betydligt bättre undervisning i svenska för alla elever, utan också införa obligatorisk ryska. Alternativt borde man på allvar utreda vad en frivillig skolsvenska skulle innebära och hur en dylik kunde kombineras med en utveckling av den svenska servicen i landet.

Den situation vi har nu gör ingen gladare, varken finlandssvenskarna eller de finskspråkiga som ska betjäna oss på svenska. Det är där diskussionen borde börja.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *