Skärgårdens framtid står på spel då Åboland går till kommunalval. Förändring kräver ett steg ut i det okända och stora uppoffringar. Men alla har en röst, och om man använder den, märker man plötsligt att folk lyssnar, menar Vänsterförbundets Madelene Häggman. Ny Tid besökte Kimitoön, Pargas och Åbo inför valet.
Madelene Häggman
rattar in sin vita farmarbil framför de kännspaka gula strandmagasinen vid Dalsbruks gästhamn. Sommartid ligger båtarna packade som sardiner här, i en av knutpunkterna för stug- och segelbåtssäsongen på Kimitoön. I slutet av februari är det svårt att föreställa sig att det är samma ort. Gästhamnsbodarna är stängda och den snöslaskiga strandgatan är tom, sånär som på en taxi som står och väntar på kunder. På andra sidan hamnen tornar de anskrämliga plåthallarna på fabriksudden upp sig, som en påminnelse om ortens postindustriella predikament. Stålfabriken, som sedan slutet av 1600-talet utgjort både Dalsbruks identitet och ekonomiska motor, står i dag så gott som stilla.
Inför kommunalvalet i Kimitoöns kommun är det två frågor som dominerar diskussionerna: omsorgen och sysselsättningen, säger Häggman, som kandiderar för Vänsterförbundet. Som bäst sysselsatte fabriken på 1970-talet över 1 700 personer. 2012 blev det konkurs. Några mindre företag arbetar fortfarande på fabriksområdet, men den stora majoriteten av hallarna står inaktiva och förfaller.
– Flera av dem som förlorade arbetet då har inte hittat nytt, och andra har flyttat bort från ön.
I sitt valprogram skriver Vänsterförbundet på Kimitoön att kommunen, dominerad av SFP och det nya partiet Fri samverkan, inte har axlat sitt ansvar för att få igång företagsamheten på fabriksområdet, trots att flera anbud har lämnats och förhandlats om. Ett av problemen är att marken är full av tungmetaller och andra skadliga ämnen, vilket skulle kräva en kostsam sanering som kommunen varit tveksam till att betala utan garantier för att satsningen betalar sig tillbaka i form av arbetsplatser och skatteintäkter.
– Det är klart att man aldrig kan bygga bostäder på området, men saneras måste det ju hursomhelst om det ska komma någon verksamhet dit, säger Häggman då vi sätter oss ner i strandcafét som trotsar ortens vinterdvala.
Madelene Häggman.
Också Jari Lehtivaara, som kandiderar för Socialdemokratiska partiet (SDP) önskar att kommunen skulle ta en aktivare roll i sysselsättningfrågorna, och speciellt för det tomma industriområdet.
– Kommunen borde vara en aktiv part i förhandlingarna och erbjuda sig att sköta all infrastruktur på området. Att sköta om helheten är en för stor kaka för kommunen, men man borde aktivt söka samarbetsparter på den privata sidan.
Fel år i Pargas
Situationen är bekant längs hela den finlandssvenska kustremsan, från Borgå till Karleby. Orter som Hangö, Dalsbruk och Kaskö har drabbats hårt av tillverkningsindustrins nedläggningar på 2010-talet, med arbetslöshet och utflyttning som följd. På många håll försöker man nu i stället dra nytta av flyttrenden som går åt andra hållet, både i form av permanenta nya invånare som eftersträvar ett lugnare liv på landsbygden och den ökande mängden sommargäster och internationella turister.
Det här är också en fråga som sysselsätter beslutsfattarna i Pargas, även om den orten tack vare sin enorma kalkgruva inte har drabbats lika hårt som många andra finlandssvenska småstäder.
– Pargas finns bland de mest framgångsrika fem procenterna av alla Finlands kommuner, det är något vi måste komma ihåg, säger Julius Karlsson, ordförande för Vänsterförbundet i Pargas.
– Men å andra sidan är våra problem annorlunda än många andra finländska kommuners. Kustkommunernas år är helt enkelt inte samma år som inlandskommunernas dito.
”Pargas rinner obönhörligt mot Åbo”, menar Karlsson, då industriaarbeten långsamt försvinner, och traditionella näringsgrenar som fiske, hantverk och jordbruk blir olönsamma.
– Jordbruk i all ära, men inte bygger man en kommunal ekonomi på att odla potatis i dagens Finland. Däremot borde vi mycket bättre kunna utnyttja sommarmånaderna då kommunens invånarantal tredubblas.
Efter kommunsammanslagningen hör i dag också orter som Nagu, Korpo och Houtskär till Pargas kommun, orter som i dag nästan helt och hållet lever på stugsäsongen och sommarturismen. Men enligt Karlsson är de lokala småföretagarna utlämnade åt sitt eget öde då det gäller att erbjuda tjänster åt sommargästerna, företag vars kapacitet är begränsad både vad gäller planering och verksamhet, för att inte tala om marknadsföring. Här borde kommunerna skjuta sitt till, menar han.
– Skärgården har möjlighet till en precis lika lukrativ turism som Lappland, men ändå har man inte lyckats locka en enda stor aktör i turism- eller resebranschen att börja verka här, vilket jag tycker att är helt ofattbart.
Finlands Florida?
Julius Karlsson.
Turismen och stuglivet på Kimitoön har upplevt ett stadigt uppsving under de senaste decennierna, och ön har också flertalet evenemang som lockar gäster från hela Svenskfinland: Baltic Jazz, Kimito musikfestspel och Norpas, för att bara nämna några. Den omkringliggande skärgården lockar med bland annat Bengtskär, Hitis, Vänö och Högsåra som populära mål.
– Just nu är situationen ganska bra på Kimitoön, säger Jari Lehtivaara, och påpekar att kommunen har satsat på marknadsföring och nyligen anställt en turismchef.
– Men jag hoppas att man förstår att det är ett långsiktigt arbete att få mer turism till ön, och att det inte räcker med punktinsatser. Satsningen från kommunens sida skulle inte få minska, utan hållas på nuvarande nivå också i framtiden.
Julius Karlsson i Pargas menar ändå att det skulle krävas en betydligt större kraftinsats, inte bara på att locka turister och turistföretagare till Åbolands skärgård, utan för att anpassa alla aspekter av både närlingslivet och den kommunala servicen till den åboländska verkligheten. Han anknyter till sin kommentar om att skärgårdens år är annorlunda än det inlandsfinländska året.
– Det är ju på sommaren då här finns allra mest folk som också servicen borde vara bredast. Det betyder att man inte kan stänga ner de kommunala tjänsterna bara för att det är semesterperiod. Vi som bor och arbetar här året runt måste vara villiga att ge upp vissa saker för att gynna kommunen. Till exempel måste de kommunalt anställda förstå att alla inte kan ta två och en halv månads sommarsemester. Vi måste semestra på andra tider av året, så att säga vrida hela året.
Och i stället för att ondgöra sig över att medelåldern i kommunen stiger, borde man se det som en möjlighet, menar Karlsson. Pargas ligger nära till städer som Åbo, St. Karins och Salo, och många som arbetat i städerna vill gärna flytta ut till landsbygden då de pensionerar sig. Pargas borde ligga i framkant då det gäller seniorservice och äldrevård, och marknadsföra sig som ett paradis att åldras på, men det kräver medvetna satsningar, säger Karlsson.
– Problemet med Pargas är att det är ett oerhört tjänstemannastyrt samhälle. Och på tjänstemannahåll gåt man lydigt i regeringens ledband, trots att det inte skulle vara nödvändigt. Pargas är en ekonomiskt välmående kommun, men trots det har staden på befallning av regeringen drivit en hård åtstramningspolitik.
Svenskhatet oroar
Men sysselsättningsläget ser inte lika dystert ut på alla orter i Åboland, påpekar De Grönas Janina Andersson då vi träffas på ett café i centrum av Åbo. Eftermiddagsrusningen är i full gång på torget nedanför panoramafönstret. Vare sig man gillar idén med en parkeringsgrotta under torget eller inte, kommer det massiva byggprojektet som nu slutgiltigt klubbats igenom efter många vändningar att erbjuda många arbetsplatser. Den stora motorn i Åbos ekonomi under de kommande åren blir ändå varvsindustrin som har sin orderbeställning tryggad för närmare tio år framöver.
– För ett par år sedan oroade man sig över sysselsättningen i Åbo, Nystad och Salo, men nu har det svängt, även om Salo fortfarande har problem.
I Salo har man fortfarande inte kommit över nedläggningen av Nokias fabrik, men Valmet i Nystad anställer 1 000 nya bilmekaniker för att bygga Mercedes-Benz.
Tidigare riksdagsledamoten Andersson lämnade rikspolitiken 2011 och har i stället satsat på att påverka i hemstaden. Mycket har hänt sedan hon gav sig in i politiken i början av 1990-talet. Åbo har på många sätt blivit en öppnare och mer internationell stad, men på samma sätt som i resten av Finland har det ideologiska klimatet under de senaste åren blivit hårdare. Åbo har visserligen i årtionden haft sin egen husrasist i Olavi Mäenpää, som lyckats med konststycket att bli utsparkad från Finlands landsbygdsparti, Sannfinländarna, Frihetspariet och till och med Soldiers of Odin. Men till exempel finlandssvenskar är i dag mer utsatta i gatubilden än tidigare, anser Andersson.
– När jag rörde mig ute i nattlivet i Åbo tidigare, var det aldrig någon som kommenterade att jag talade svenska, men i dag hör man allt oftare kommentarer om att ”i Finland talar man finska”.
Däremot har Åboborna överlag vant sig vid en mer mångkulturell vardag, och förutom några enstaka sannfinländare är man i Åbopolitiken ense över partigränserna om att hålla rasism och främlingsfientlighet stången, menar hon.
De grönas dilemma
Invandringen är något som Julius Karlsson anser att diskuteras alldeles för mycket i Pargas.
– Den lilla invandring vi haft till kommunen har inte vållat några som helst problem, och integrationsarbetet har skötts på ett ypperligt sätt. Vi har till och med fått internationell publicitet för hur fantastiskt väl invandrarna togs emot i asylmottagningscentret i Nagu.
Karlsson själv säger sig inte vara en alldeles typisk vänsterförbundare, utan placerar sig ute på partiets högra flank.
– När jag i senaste riksdagsval kollade grafik på var jag placerar mig i jämförelse med andra kandidater ideologiskt, baserat på svar i en valmaskin, låg jag längst högerut av Vänsterförbundets kandidater, i ett kluster av gröna. Men jag har sen igen svårt att acceptera De grönas högerfalang, som ligger i närheten av Samlingspartiet. För mig känns Vänsterförbundet rätt därför att det är det enda partiet som på riktigt utgår från att samhället ska byggas utifrån gemenskap och inte individualism.
Janina Andersson säger att hon i dag hellre är med i politiken och får små förbättringar till stånd, än ropa på barrikaderna utan att få något verligt gjort.
– Men uppfattningen om motsättningar mellan höger och vänster inom partiet är mer en imagefråga som har lagts på partiet utifrån, jag ser inte att det representerar verkligheten inom De gröna. Snarare är det sakfrågor som man är oense om.
Janina Andersson.
Frifräsare på Kimitoön
Både i Pargas och Kimitoön är den stora frågan inför själva valet om SFP ska få enkel majoritet eller inte – i Pargas har partiet för tillfället kring 45 procent av fullmäktigeplatserna och i Kimitoön drygt 40 procent. I Kimitoön utmanades partiet 2012 av utbrytargruppen Fri samverkan, en samling kommunalpolitiker som övergett den traditionella partipolitiken och gick till val utan ideologiska linjedragningar, och lyckades knipa 23 procent av rösterna, vilket gjorde dem till näst största ”parti” i kommunen. SDP, som kämpat med inre stridigheter, fälldes ner till tredje plats med 14 procent av rösterna. Vänsterförbundet, De gröna och Centern har en fullmäktigeplats var.
– För sådana som är trötta på partipolitiken är det naturligtvis lättare att rösta på en gruppering som Fri samverkan, säger SDP:s Jari Lehtivaara.
– Men utan en långsiktig gemensam ideologi fungerar det inte i längden.
Vänsterförbundet fick 2012 drygt sex procent av rösterna på Kimitoön, och speciellt i Dalsbruk ser många med längtan tillbaka till tiden då Dragsfjärd var en av de rödaste orterna på den finlandssvenska politiska kartan. Madelene Häggman från Dalsbruk är i dag partiets yngsta kandidat på ön. Trots att Vänsterförbundet har föryngrats massivt i de stora städerna, har processen inte nått landsbygden. Enligt Häggman handlar det här ändå mindre om ideologi än om image.
– När jag ställde upp för fyra år sen, hade jag bilden av att Vänstern bara bestod av gamla gubbar som inte skulle ge mig möjlighet att höras alls – men sedan märkte jag att det inte alls var på det sättet.
Viktigaste valet
I Pargas har Vänsterförbundets långvariga eldsjäl Nina Söderlund stigit ner från ordförandepallen, vilket kan vara ett problem för partiet, som nu snarast kämpar om att hålla sina två mandat som det fick med knappt 5 procents röstskörd i förra valet. SDP ligger väl till med 20 procent och De gröna fick i förra valet närmare 8 procent.
I Åbo, liksom i resten av städerna, har De gröna gått framåt med stormsteg under det senaste decenniet. När Janina Andersson tänker tillbaka på de första tiderna i De gröna, säger hon att det känns nästan bisarrt att partiet nu är tredje störst i Åbo och har chans att bli störst i Helsingfors. Kampen om tredjeplatsen i Åbo står mellan De gröna och Vänsterförbundet, som i förra valet landade på drygt 14, respektive drygt 13, procent.
– Kommunalvalet är ju egentligen det viktigaste valet i Finland. Det är via det som den vanliga människan kommer åt att påverka samhället, säger Julius Karlsson.
Och det fungerar, kan Madelene Häggman intyga. Hon var en av de många unga vuxna i Finland som inte brydde sig mycket om politik. Men då Vänsterförbundets dåvarande ordförande på Kimitoön frågade om hon ville ställa upp i valet 2012 tog hon ett kliv ut i det okända och tackade ja. Och hon har inte ångrat det. Hennes farhågor om att behöva sitta som en tyst väggdekoration på nämndmöten kom genast på skam.
– Jag upptäckte att det gick att diskutera med de andra medlemmarna i nämnden, och att de lyssnade på vad jag hade att säga.
Hon önskar att allt fler unga skulle ta vara på möjligheten att påverka i politiken, för deras eget bästa.
– Sedan jag gick med i politiken har jag fått uppleva att jag har en röst, och att den blir hörd.
Text & foto Janne Wass
- EDIT: I en tidigare version stod att Nina Söderlund inte ställer upp i valet. Det gör hon.
