Små viljor reser sig i tiden

Allt är på en gång förtätat och – hur ska jag säga: underminerat, genomskinligt, på en gång böljande sken och oföränderlig existens. I varje ögonblick strålar all tid samman, varje händelse är dubbelexponerad av förflutenhet eller framtid”. Så skrev en gång Madeleine Gustafsson om Marguerite Yourcenars prosa i Berättelsens röst från 1991. Under vintern utkommer två av Yourcenars böcker som från olika perspektiv bearbetar just tid och föränderlighet. Det är Modernista som ger ut romanen Vishetens natt medan ellerströms ger ut Mishima, eller Tomhetens vision, som i stort sett är Yourcenars enda författarmonografi.

Marguerite Yourcenar blev den första kvinnan i Franska akademien 1980, trots att hon inte gått en dag i skolan. Hon föddes rakt in i rikedom och aristokrati men bildade sig själv under en flyktig och omkringresande barndom. Med en underlig fadersfigur vid sin sida lärde hon sig flera moderna språk samt latin och grekiska. När hon i övre medelåldern skriver historiska romaner som Hadrianus minnen och Vishetens natt blir hon ett stort europeiskt författarnamn.

Att läsa Vishetens natt är att kastas in i ett vidsträckt organiskt landskap av människor, platser och föremål i renässansens Europa. I mitten för vår blick står Zenon, uppväxt i en köpmannafamilj i Flandern, som reser runt under olika namn och klädnader, som läkare, alkemist och filosof, alltid med samma hungriga svarta glöd i ögonen. Vi får följa Zenons filosofiska meditationer, som pendlar mellan en ontologisk hänförelse för alltings komplexitet och en nihilism över detsamma. Han ser hur människorna alla sysslar med samma slags ”koppleri”, som han uttrycker det: all politik är egentligen en enda stor cirkulation av makt, lögner och spel. Via alkemistens, mekanikerns och läkarens roll ges Zenon inblick i kropparnas, metallernas och maskinernas likheter, godtyckligheter, förgänglighet. Människorna och hela världsalltet, finner han, drivs framåt av ”något slags egendomlig vilja hos själva materien att överträffa sig själv”. För denna hädiska avhierarkisering av varat är han så klart jagad av kyrkans bödlar.

Tillfälliga essenser

Vishetens natt kom av en slump ut mitt i 1968-händelserna och fick stor betydelse. De alienerade vävarbetarna i inledningskapitlen som slår sönder vävstolarna är onekligen som hämtade från Marx och Engels. Jag antar att det finns vissa böcker som är så pass rika på skickligt fångade brännpunkter – politiska, religiösa, filosofiska – att de kan bli meningsfulla i nästan vilken kontext som helst: ur dagens kontext läser jag mer eller mindre frivilligt in kritik mot global handel, konservativa hatvågor, normalisering av våld, ja, jag läser även in en tydlig ekokritik i Zenons motvilja mot att ikläda sig ”människans skal”.

Trots att den alltså kan läsas aktuellt finns det någonting omodernt i Yourcenars stil och projekt. Hennes språk är distanserat, kyligt, avvägt. Hennes hantverksskicklighet och historiska underlag är förbluffande och romanen är utsökt välkomponerad. Det självupplevda, utlämnande och vackert affekterade språket hos till exempel Marguerite Duras – som verkar smitta av sig på många samtida författare – möter sin motsats i Yourcenar. Skönheten uppstår istället i hennes förmåga att friställa tiden, lösa upp ögonblicket i historien. Hos Yourcenar är tingens, platsernas, livens essenser endast tillfälliga och genom att spåra deras förflutna visar hon oss långa serier av metamorfoser och sakernas eviga föränderlighet.

Essän Mishima, eller Tomhetens vision har vissa likheter med berättelsen om Zenon. Man kanske inte bör överdriva dessa likheter, men som Kristoffer Leandoer påpekar i sitt efterord förefaller det som ”om Mishima var en karaktär som Yourcenar hittat på”. Trots att berättarrösten, liksom i Vishetens natt, lägger sig avlägset och antar ett ”objektivt” perspektiv på författaren Yukio Mishimas (1925–1970) liv och verk, så ”flyttar [Yourcenar] Mishima närmare sig själv” menar Leandoer, omärkligt gör hon Mishima till en författare och person ganska lik henne själv. Men Mishima är en (som Zenon!) homosexuell man från en helt annan kultur och samhällsklass … ja skillnaden förblir ganska stor mellan henne och honom.

Jag lämnas med en känsla av att Yourcenar faktiskt inte lyckas göra Mishima mer begriplig (om det nu ens var hennes ambition): Mishima blir en än mer mystisk karaktär som bortom sina politiska och religiösa förklaringar egentligen drivs av en stark vilja att ”övervinna motstånd” och leva fullt ut, en vilja snarlik dödsviljan.

Sista ögonblick

Yourcenar placerar Mishimas maximalistiska död (efter en misslyckad statskupp gör han en traditionell självmordsritual, seppuku) som en centrifug i mitten av texten – döden är den kraft runt vilken allt det andra samlas och pekar mot. Zenon tillbringar hela sitt liv med att våghalsigt undfly döden för att sedan, under romanens vackraste ögonblick – dess crescendo – begå självmord, och hans sista inre bilder är ett spektrum av färger: matt grönt; rent vitt; gyllene rött; stjärnor och norrsken; röda klot inom eller utom honom; skenet över havet.

Texten om Mishima är likadan. Dess vackraste ögonblick är det sista, som beskriver fotografiet på Mishimas och dennes kompanjons avhuggna huvuden: ”två huvuden, orörliga klot, två hjärnor där blodet inte längre cirkulerar, två datorer som stannat mitt i arbetets gång, som inte längre kan gallra och tolka det ständiga flödet av bilder, intryck, uppmaningar och svar som passerar i miljoner genom en varelse varje dag […] Två föremål som redan nästan hör till de förstörda strukturernas närmast icke-organiska avfall, och när de väl gått genom elden inte kommer vara mer än aska och mineralrester.”

Zenon, på drift långt bort i renässansens europeiska villervalla, så avlägsen … och Mishima, en sista rest av ett samhälle och kultur så främmande våra nuvarande, vad betyder deras död nu? Vad betydde de för Marguerite Yourcenar? Jag vet inte, men hennes skarpa nedtecknande av deras skimrande upphöranden och avståndets brus genom vilket vi betraktar dem, bär en oemotståndlig melankoli som kommer sig av vanliga men ej uttjatade temat alltings förgänglighet, de blir små viljor som reser sig i tiden, klipps av och tynar bort i formernas ocean där allt är ”på en gång böljande sken och oföränderlig existens”.

David Zimmerman

Marguerite Yourcenar:
Vishetens natt
Översättning: Karin Landgren Modernista 2017.

Marguerite Yourcenar:
Mishima, eller tomhetens vision
Översättning: Kristoffer Leandoer ellerströms förlag 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *