Hannele Mikaela Taivassalo.
Jag undrar vad det är vi inte ser just nu, från den plats där vi står. Vad är det som går mig förbi, vad är det jag accepterar utan att jag märker? Vad är det som samtiden om hundra år kommer att förundra sig över att vi som lever nu lät passera och ske, vad är vårt tysta medgivande och min blindhet?
”Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde.”
För ungefär ett år sedan läste jag Stefan Zweigs Världen av igår. En europés minnen, med en ond aning om att den värld han ser på – tiden mellan de två världskrigen – på många sätt var alldeles för lik världen av idag. Det var inte bara jag som också för ett år sedan vaknade och läste tidningen och mina nyhetsflöden och tänkte: NU måste det vända till det bättre. NU kan det inte bli värre. Men det blir.
”En morgon vaknade myndigheterna och fann att München plötsligt tagits över av Hitler, alla ämbetsverk var ockuperade och tidningarna hade under pistolhot tvingats tillkännage den fullbordade revolutionen i triumferande ordalag.”
Vad är det som smyger sig in, dag för dag, vad är det jag utan att märka det accepterar, och vad gör det med mig? Vad är min blinda punkt, och hur fatal kan den visa sig vara?
Zweig påminner oss om att världen av igår trodde sig ha motat bort Hitler från makten och förtröstansfullt låtit namnet falla i glömska.
”Först ett par år senare dök han upp igen och nu bars han hastigt upp mot höjden av missnöjets svallande våg. Inflationen, arbetslösheten, de politiska kriserna och inte minst utlandets dårskap hade varit en svår påfrestning för Tyskland. En stark längtan efter ordning rådde inom alla lager av den tyska befolkningen, för vilken ordning alltid betytt mer än frihet och rättvisa.”
2. FRI
Men konsten, till exempel, den borde vara fri, men hur smyger sig världen av idag på oss där? När jag skriver: är jag fri eller trängd? Vad går jag med på, som jag inte själv inser? Äter sig till exempel det marknadsekonomiskt styrda tänkandet av idag också in sig i den så kallade fria författarens skrivna värld? Liksom: att jag ska skriva – inte för att tänka, utan så att jag kan sälja.
Och vill ni ha det?
Jag inbillar mig att jag fortfarande är fri att skriva vad jag vill, men kan jag skriva just det jag vill och borde skriva, eller smyger sig någonting annat in i mitt skrivande? En lust att behaga, en lust att vara den som säljer, en mänsklig lust att vara delaktig? Glider jag någonstans in mot att skriva mera medhårs, mera lättälskat för att få vara med? Jag hoppas ju att svaret är inte – men hur kan jag vara säker?
Hur fritt använder vi det fria ordet just nu? Ord som förvrängs är inte fria, utan kanske till och med fångar. Vems yttrandefrihet är det, om det är en frihet att missbruka; eller en frihet att omtolka för egen vinning; eller om orden är den starkes rätt att ta – hur fritt är det då? Om du säger att du i yttrandefrihetens namn måste få säga att jag är en hora – trots att det inte är en sanning, om jag får invända – hur ska då jag kunna slåss för din rätt att fritt yttra dig? Och hur ska jag kunna tro på det jag själv säger, eller skriver, om friheten och ansvaret och orden devalveras av oss.
”Men vi författare insåg fortfarande inte faran. De få av oss som verkligen hade gjort sig besväret att läsa Hitlers bok hånade hans svulstiga prosastil i stället för att kritisera hans program. De stora demokratiska tidningarna varnade inte sina läsare, utan lugnade dem tvärtom dagligen genom att framhålla att rörelsen, som bara med svårighet lyckades finansiera sin ofantliga agitation med bidrag från den tunga industrin och riskfylld skuldsättning, ovillkorligen måste bryta samman i morgon eller i övermorgon.”
Jag undrar vad annat jag kan göra än famla efter min blinda punkt och försöka visa den; för mig, för er. Se här, här är ingenting, vad kan vi göra med det? Räcker det med att försöka se, när jag är så kort, ser allt från samma ställe, kanske ser åt fel håll, och inte har andra ord än de här samma som alla andra har, och kanske de inte håller? Och varför har jag bara frågetecken, inget utropstecken, som i Se här! Gör något!
Är tala och skriva också att göra? (Jag vill inte tappa modet. Men det här är de enda verktyg jag har.)
Att ha ord och att ha en röst är makt, sägs det, men jag ska inte inbilla mig att den makten finns hos dem som kan hantera orden stilistiskt väl, vi kanske bara talar med varandra, och det låter vackert, men. Makten är hos dem som hörs, oberoende av hur orden låter; hos den med en ”svulstig prosastil”, eller hos den med enkla superlativ och upprepade utrop, helt fantastiska utrop! Fantastiska! Tro mig. Punkt.
Alldeles konkret är kanske orden som makt hos någon alldeles annan än mig, hos någon som använder dem just på ett sätt som gör dem glidande, kanske till och med tomma, men som ändå gör dem till makt.
”Det är svårt att på några få veckor göra sig av med tilltron till världen som man känt den i trettio eller fyrtio år. Förankrade i våra rättsåskådningar trodde vi på existensen av ett samvete – i Tyskland, i Europa, i världen – och var övertygade om att det fanns en grad av omänsklighet som en gång för alla förpassats från mänskligheten.”
Jag står här och ser på världen, och det kanske är min blinda punkt. För världen är ju just här, där jag står. Den är inte där borta, annanstans; den är inte snart eller när jag tillbakablickar, utan NU. Framtiden vet jag inte, kan inte veta, det förflutna kan jag bara försöka komma ihåg. Det jag kan göra är att lyssna på dig, och på allt annat som sägs, eller åtminstone det som hörs.
Jag vet inte vad annat jag kan göra än se och ta de här orden som är NU, försöka förstå vad de kan betyda. Jag vet inte om det är viktigt. Kanske det viktigaste är att försöka hålla kvar någon sorts tro på att bland annat de kan betyda någonting, att orden fortfarande gör oss till tänkande människor, och att det vi tänker hjälper oss att se vart vi är på väg.
I Finland, i Europa, i världen.
Hannele Mikaela Taivassalo
är författare
Citat ur Stefan Zweig:
Världen av i går. En europés minnen.
Översättning Hugo Hultenberg,
reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2011.
