Diskursen kring flyktingar och islam har kört fast i mystifiering och stereotypier, säger forskaren Karin Creutz.
Den allmänt utbredda moralpaniken gällande människor som flyr krigshärjade länder spårat ur. Det har alltid funnits flyktingskap, men nu har det blivit en säkerhetsfråga. Diskussionen har blivit så inflammerad att en mängd olika fenomen rörs ihop utan kunskap och analys, säger Karin Creutz.
Creutz forskar vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Helsingfors universitet om hur islam representeras i medier. I sitt arbete har hon bland annat granskat mediedebatter om islam, intervjuat muslimska samfundsarbetare som arbetar med unga muslimer, intervjuat familjer till ungdomar som anslutit sig till IS, samt gjort deltagande observationer med människor som anhållits eller undersökts för terrorismrelaterade brott. (se personporträttet i Ny Tid 1/2016)
– När man söker förklaringen till terrordåd i islam missar man problemets kärna, till exempel varför våldet i dess nuvarande utsträckning är ett nytt fenomen inom regionens extremrörelser. Al-Qaida till exempel använde terror som instrument, medan det för IS snarare är en regel än ett undantag.
Importerad hotbild
Vi glömmer ofta att islam varit närvarande i Europa sedan 700-talet. Islam kom till Finland med tatarerna, som kom från Ryssland under 1800-talets senare hälft. Det man kanske inte tänker på när man följer med diskussionen i medierna är att det funnits muslimer i Finland redan innan självständigheten.
– I Finland har de islamska samfunden levt i samklang med resten av samhället, det är huvudsakligen inte frågan om marginaliserade grupper. Finland är från ett världspolitiskt perspektiv ett neutralt land och har inte heller samma koloniala historia som andra länder i Västeuropa. Minoritetspolitiken har också varit relativt inkluderande.
När Creutz säger ”relativt inkluderande” jämför hon med till exempel Frankrike, som drivit en hård assimilationspolitik och strävat efter en homogenisering av landets minoriteter, också genom förbud av religiösa symboler. Gamla kolonialvälden har inom sina länder en helt annorlunda maktdynamik gällande minoriteter, som kan leda till att det uppstår segregerade samfund, ”parallella samhällen” inom samhället. Detta har inte skett i Finland.
Medieforskaren Anssi Männistö konstaterar i en medieanalys från 1999 att islam på 1980- och 90-talen inte framställdes som hotfull i de finländska medierna, men att islam sedan fått ta över den roll som kommunismen brukade spela i medierna.
Bilden av islam som ett hot är en importerad uppfattning, den har inte uppstått organiskt. Den kom relativt sent till Finland i jämförelse med resten av Europa. I Storbritannien skedde denna skiftning redan i mitten av 1990-talet. Hotbilden har kommit till Finland med extremhögern, genom riskretorik som de finländska medierna anammat, som i sin tur spridits med hjälp av sociala medier.
Mångfald i medier
I dag är det mest i nyhetsförmedlingen kring flyktingfrågor gällande somalier och irakier där motståndet mot islam syns. Fastän klimatet är polariserat påpekar Creutz att de traditionella medierna axlat ett större ansvar än år 2005 då den danska dagstidningen Jyllands-Posten publicerade sina Muhammedkarikatyrer. I kombination med Sannfinländarnas frammarsch föddes det hetsiga diskussionsklimatet som idag tar sig i uttryck i hatprat och hets mot folkgrupp. Bilden av ”vi” som européer och ”de” som muslimer förstärktes. Islam förknippades med impulsivitet, irrationalitet och fundamentalism, prekoloniala attribut.
Överlag har islam sällan förknippats med rationalitet, vetenskap eller kunskap fastän mycket av vårt vetenskapliga arv kommer från Mellanöstern.
– Det första verket som klassats som sociologiskt är islamskt, skrivet av Ibn Khalduun (1332–1406), men fastän jag läst samhällsvetenskaper togs denna bok aldrig upp i undervisningen.
Creutz tycker att journalistkåren tar mera ansvar nuförtiden, ifall man jämför med de stereotyper som började få spridning genom nyhetsförmedlingen kring 11 september 2001 och som slog igenom i debatten om karikatyrerna av profeten Muhammad 2005–2006. Mediebevakningen är mera mångfaldsorienterad, den beaktar den mänskliga verklighetens kulturella diversitet.
Analys fattas
Enligt Creutz är det viktigt att minnas att terrorism, eller olika extrema grupper, inte uppstår i ett vakuum, utan alltid är ett resultat av många olika samhälleliga faktorer. Det är viktigt att se bakom fasaderna, att förstå problemen. Man måste analysera olika faktorer och se fenomen i sina samhälleliga kontexter.
– I samhällsdebatten har frågan mystifierats. Man måste kunna tala specifikt om olika problem utan att generalisera.
Man kan inte säga att islam som religion i sig är våldsam eller icke-våldsam, man måste bena ut vilka aspekter som man syftar på. I alla världssyner finns potential till våld och icke-våld. På samma sätt får muslimer överlag stå för en mängd stereotyper som inte härstammar från islam, som stympning av kvinnor, tvångsäktenskap och så vidare. Creutz ser detta även i den säkerhetsdiskurs som flyktingdiskussionen har tagit och i svårigheten att analysera samhällsfenomenet kring extremrörelserna i Mellanöstern.
Creutz påpekar att ”terrorism” ofta förknippas direkt med islam i offentligheten. ”Terrorism” ses sällan i en europeisk kontext, trots att terror användes av europeiska politiska rörelser innan det togs upp av palestinska grupper och spreds i Mellanöstern. Samtidigt förbiser man det militära våld som väst utövat under de senaste årtiondena i regionen.
För att förstå behovet av att skapa en fiende kan man ta begreppet Den Andre till hjälp, som används inom samhällsvetenskaper, filosofi och psykologi. Den Andre syftar på dem som man inte anser att hör till ens egen kulturella grupp, och genom att skapa en bild av Den Andre förstärker man sin egen identitet. Genom att skapa en bild av det man inte är, bekräftar man, i alla fall till synes, vad man själv är. I europeisk kontext kan man se att ”vi” i Europa ofta vill se islam och muslimer som något främmande och som De Andra.
Vem är fri?
Creutz har gjort intervjustudier och deltagande observationer med unga muslimer från olika referensgrupper.
– Jag lär mig konstant om mina egna fördomar. Fast jag forskat länge har jag mött mina egna antaganden om att religiösa människor skulle vara på något sätt mera ofria än andra. Vi är alla ofria i den kulturella kontext vi kommer ifrån. Jag har lärt mig om hur starkt jag styrs av min egna kulturella position, och hur blind jag är för den.
Ofta talar man om att det är de muslimska männen som inte vill skaka hand med kvinnor, fast då förbiser man att det är en gemensam praxis, inte heller starkt religiösa muslimska kvinnor skakar hand med män.
– Jag har aldrig känt mig mindervärdig eller behandlats utan respekt i muslimska sammanhang, tvärtom. Kvinnor har haft en central roll sedan religionens begynnelse, och det var till exempel en muslimsk kvinna som startade det första universitetet i världen. En stor del av de muslimer som talar i finländska medier är kvinnor.
När man talar om frihet är det viktigt att se vad det är som är normen. Vad är det som definierar att en kvinna är friare då hon visar mycket av sin kropp än då hon täcker den om det är hon själv som väljer?
För en del unga muslimska kvinnor är det ett sätt att utrycka samhällelig opposition och självbestämmanderätt att använda niqab (huvudduk som täcker allt annat än ögonen) i ett samhälle som uppfattas översexualiserat, det är ett sätt att visa sin egen integritet och makten över den egna kroppen. Samtidigt ska man inte förbise att det förekommer förtryck av kvinnor i samma form.
– Det är fråga om två sidor av samma mynt, kvinnors rätt att själv bestämma om sin klädsel. Själva diskussionen om hijab (huvudduk som inte täcker ansiktet) är ofta förtryckande, vita ickemuslimska experter debatterar frågan från sina egna kulturella positioner, ofta utan att de muslimska kvinnor som saken berör får uttala sig.
En central uppgift vi står inför i Finland och Europa är enligt Creutz att dekonstruera den kollektiva myten om islam och muslimer, vilket skulle hjälpa med att ta bort essensen i islamofobi och en stor den av den invandringsfientliga retoriken. En central utgångspunkt är att inse hur inflätad den europeiska och islamska historien är och att ändra på de fördomar vi har om islam.
Text & foto Olga Pemberton
