Feminazis och social justice warriors

Hatgrupper är som virus. De sprider sig från generation till generation genom att skaka av sig sitt gamla jag, men återuppstå som samma sjukdom. Om vi lär oss förstå dem, vaccinerar vi oss själva mot deras intolerans. För en generation sedan demoniserades feminister som orsaken till en uppsjö av samhälleliga problem, och den vita, rurala medelklassen uppviglades mot fattiga svarta i innerstäderna med hjälp av narrativ som ”the welfare queen”. I dag har de här utnötta syndabockarna återupplivats. Antifeminister och alt-right-rörelsen har ställt sig i opposition mot kvinnor, invandrare, muslimer, icke-vita, hbtiq-grupper och alla som kämpar mot diskriminering, intolerans och hat.

Att uppvigla arbetare mot varandra är ett urgammalt trick för makterövring. Många fattiga vita män är trötta på att höra om hur kvinnor och icke-vita är underrepresenterade i välbetalda yrken. Att själva de är privilegierade på grund av hudfärg och kön spelar för dem liten roll under klassamhällets och fattigdomens ok. Rasism och sexism är effektiva medel för förtryck, eftersom de fungerar som en ögonbindel som får arbetarklassen att sinsemellan slåss om de smulor de har, i stället för att ta för sig av hela den kakan som tillhör dem alla. Klassmedvetenhet kan avlägsna ögonbindeln och avslöja dem som är ansvariga för ojämlikheten, och tjänar mest på den.

I grund och botten finns det i antifeminismen inget som är nytt. Liksom de flesta reaktionära rörelser överförenklar antifeminismen mångfacetterade problem med hjälp av syndabockar, och alla motbevis viftas bort som konspirationer. Feminster och deras allierade förvandlas till karikerade halmgubbar som sedan angrips. Att låta antifeminister definiera feminismen är som att lära sig om evolutionen av en kreationist. Men trots det har smutskastningen av feminismen varit tillräckligt effektiv för att övertyga många, till och med långt ut på vänsterkanten, om antifeminismens skrattretande påståenden.

Antifeminister hävdar ofta att de förespråkar jämställdhet, men att feminismen har fördärvats av ”social justice warriors” eller ”feminazis”, och envisas med att kalla sig själva för ”jämställdister”, humanister eller i princip vadsomhelst förutom feminister. Jämställdisternas argument mot feminismen är misstänkt lika dem som används för att hävda att den amerikanska sydstatsflaggan inte representerar rasism. Oberoende av om den gör det eller inte, tenderar de som stoltserar med den att vara synnerligen rasistiska. På samma sätt tenderar de som argumenterar sig röda i ansiktet mot feminismen att vara synnerligen sexistiska. Och när en skrapar lite på ytan, märker en att de inte är ett dyft intresserade av att motarbeta systematisk sexism, utan endast sysselsätter sig med några få frågor som bara är relevanta för män. Mer passande namn för den så kallade mansrättsrörelsen kunde vara ”manlig överhöghet” eller ”patriarkism”.

Genom världshistorien har kvinnor förtryckts, behandlats som andra klassens medborgare och tvingats in i strikta könsroller baserade på religiösa, sociala eller kulturella traditioner. Trots de små steg som tagits mot jämlikhet mellan könen, lever vi fortfarande i en värld där män kontrollerar lejonparten av all makt och mammon, och där kvinnor inte ens har en grundläggande bestämmanderätt över sina kroppar.

Kanske har feministerna inte gjort tillräckligt mycket för att motarbeta destruktiv manlighet och maskulina stereotypier som också skadar män, eller ens insett vidden av problemen. Men trots det har män också gynnats storligen av feminismens segrar. Feministerna har gått i bräschen för kampen mot sexism på alla nivåer. Här i USA var det feministerna som kämpade för grundlagstillägget som gav alla amerikaner lika rättigheter inför lagen, ett tillägg som antifeministerna kämpade emot med näbbar och klor. Feministerna drev också igenom en ändring i FBI:s våldtäktsdefinition, så att den nu också omfattar manliga offer, och feminister fortsätter att bekämpa stigmat som omger manliga offer för sexuella övergrepp och familjevåld. Det var en feministisk organisation som drev igenom militärens reform, som i dag ger kvinnor möjlighet att delta i stridsförband. Feminister bekämpade exklusionen av kvinnor från olika yrkesgrupper och fortsätter att arbeta för lika löner och mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det var feministerna som förde fram idén om hemmapappan, manliga sjukskötare och inklusion av män i yrken som tidigare ansetts som kvinnornas domäner på grund av rigida könsroller.

Men vi har ändå en lång väg kvar till verklig jämställdhet mellan könen. Även om vi har tagit stora kliv framåt under det gångna decenniet, har vi gått bakåt på många sätt under de senaste årtiondena. Vi har inget att vinna på att tvinga in män och kvinnor i sexistiska stereotypier, eller slåss om landvinningar som om det enda sättet för den ena gruppen att vinna sina rättigheter var att den andra måste förlora sina. Jämställdhet är inget nollsummespel. Lika rättigheter betyder att någon förlorar sina privilegier, men förlust av privilegier är inte samma sak som förlust av mänskliga rättigheter eller systematiskt förtryck. Som feminister måste vi fråga oss själva vad vi kan göra för att säkerställa att ingen begränsas av trångsynta sexistiska stereotypier. Precis som ojämlikhet mellan könen, är antifeminism ett allvarligt problem, och om vi tiger om det, kommer intoleransen och fördomarna att tala för oss.

Stephanie Cholensky
är ordförande för Socialist Party USA

Översättning: Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *