Vänstern i Frankrike är mer splittrad än någonsin förr, med ekonomiska visioner som vattendelare. Kampanjerna har även präglats av korruptionsåtal, vilket bådar illa för tilltala sådana väljare som mist förtroende för politiken men som skulle behöva ett fungerande politiskt beslutsfattande allra mest.
År 2017 kan ännu bli en riktig rysare för europeisk och internationell politik, trots att parlamentsvalet i Nederländerna lade den första käppen i populisternas hjul. I Frankrike har kampanjerna inför presidentvalet åskådliggjort två tvister. I den första tvisten står patriotism (läs: främlingsfientlighet) mot en en öppen, mångkulturell och global värld. Den andra tvisten handlar om vänsterns framtid.
En kliché bland journalister som följer politik är att de kommande valen är de viktigaste hittills. Trots att det kanske låter som en överdrift kan det ändå vara sant denna gång. Frankrike är en tidigare kolonialmakt, vars språk enligt Organization internationale de la francophonie (OIF) talas av 274 miljoner människor. Därtill är Frankrike befolkningsmässigt det näst största landet i EU, och i dess statsskick är presidenten den mest inflytelserika politikern. Därför kommer valresultatet i någon form att avspeglas bland annat i de tyska förbundsdagsvalen i september 2017 – och på grund av Brexit kommer dessa två länders politik och samarbete att bli allt mer inflytelserikt inom EU.
Tre till vänster
Vänstern i Frankrike är däremot mer splittrad än någonsin förr. Enligt den vision som förs fram av socialistpartiets kandidat Benoît Hamon bör välfärdsstaten och jämlikheten vara prioritet nummer ett. I den andra visionen, som i Frankrike personifierats av Emmanuel Macron, kröker sig vänstern mot en politisk mitt där Tony Blair och varför inte Hillary Clinton kunde känna sig hemma. Den tredje vänsterkandidaten är gamylen Jean-Luc Mélenchon (grundaren av medborgarrörelsen Det upproriska Frankrike) med ett stöd kring elva procent. I förhållande till de ovannämnda ideologierna placerar han sig närmare Hamon och har under kampanjen erbjudit starka ställningstaganden för fred, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Därtill har han levererat en hel drös vassa pikar mot Marine Le Pen och lovat att minska på presidentens makt ifall han blir vald.
Konkret handlar alltså den väsentligaste skillnaden mellan vänsterkandidaterna om arbetsskyddet och fördelningspolitiken. Resten är nyanser av samma färg, mer eller mindre.
Trots att Macron värderar till exempel offentlig sjukvård anser han att man gott kunde höja på pensionsåldern. Detta diskuterades under Francois Hollandes regering vilket ledde till demonstrationer i äkta fransk anda. Macron skulle även vilja införa mer flexibilitet i arbetsveckan, utan att det skulle ske på bekostnad av 35-timmarsprincipen. Exakt hur det skulle gå till vet vi inte ännu, och det är här som en av Macrons svaga sidor kommer fram: hans ställningstaganden är tidvis oklara och svårförstådda. Till exempel i TV-kanalen TF1:s tretimmarsdebatt den 20 mars var det svårt att greppa hans svar, trots att han nog var mån om att påminna tittarna om att han är en utomstående kandidat som inte fungerat länge i politiken men ändå lyckats i arbetet som minister.
Hamons ekonomiska politik är däremot inspirerad av keynesianismen – vilket i detta fall skulle innebära en ökning av offentliga utgifter i och med stimulans. Hamon har till exempel presenterat en basinkomstmodell enligt vilken varje fransk medborgare skulle få 750 euro per månad.
Under kampanjen har både Hamon och Macron försökt framstå som kandidater med förmåga att förena väljare, istället för att tävla om vem som är bäst på att kasta sten i glashus. Det är inte alls någon dum idé eftersom vänsterkandidaternas sammanlagda stöd är nästan femtio procent.
Korruption till höger
En annan faktor som förenar Mélenchon, Hamon och Macron är att de undgått korruptionsåtal som i dessa val varit ett återkommande tema. Republikanernas kandidat Francois Fillon anklagas för att ha fifflat arvoden till sin hustru för assistentarbete som hon aldrig gjort. Marine Le Pen anklagas i sin tur för att ha mjölkat EU-arvoden åt sina livvakter för påhittade jobb. Trots smällarna har ytterhögerns alternativa onlinemedier vinklat uppståndelsen som elitens försök beröva Le Pen en legitim kandidatur.
I och med att Le Pens stöd stagnerat kring tjugofem procent har även den nationella fronten tvingats skärpa sin profil. Trots att partiets budskap är ett traditionellt recept som blandar etnocentrism och protektionism är det intressantaste de symboler som används. Till skillnad från då Le Pens far Jean-Marie Le Pen ledde partiet, finner man nu en bild på Charles de Gaulle i partisekreteraren Florian Philippos arbetsrum, och på samma sätt som det handlade om en förändring då Trump ersatte Martin Luther Kings skulptur med Winston Churchills så är det avgörande vilken forntida farbror man ser upp till i Elyséepalatset.
Traditionellt har den patriotiska högern betraktat de Gaulle som en förrädare eftersom han förlorade protektoratet för Syrien och Libanon, inledde Algeriets självständighetsprocess och därmed avslutade den fjärde franska republiken. I den femte (och nuvarande), som de Gaulle grundade var Frankrike geopolitiskt mer isolerat än någonsin förr men med ett statsskick som gav presidenten mer makt. Därför är det inte konstigt att de Gaulles tankar gjort en comeback: i Le Pens värld bör Frankrike rösta om utträde ur EU och dra sig ur NATO. Det är också anmärkningsvärt att observera hur islam och invandring enligt Le Pen är orsakerna till alla problem. Dålig ekonomi? Säkerhetsproblem? Svårigheter på landsbyggden? Burkini på stranden? Enkelt, skyll på islam och invandring.
Så hur kommer det att gå? Enligt opinionsmätningarna kommer den andra omgången att stå mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Vilket antagligen kommer att leda till en omplacering av spelbrickorna i stil med presidentvalen år 2002, då pappa Le Pen klarade sig till andra rundan, men förlorade valet på grund av att vänstern gick över den politiska kartan för att stöda Jacques Chirac. I det kommande valet pekar opinionsmätningarna på att det kommer att gå tvärtom. Det är inte så konstigt, Macron är en affärsman vars ekonomiska politik redan nu beskrivs med superlativ av den konservativa men kvalitativa tidningen Le Figaro.
Klass utan hemvist
Trots att år 2017 ser ut som att bli ett slag i luften för populisterna så förblir vänstern splittrad både i Frankrike och andra europeiska länder. En av dess många utmaningar är att lyckas nå väljare på landsbygden som inte fått smaka på globalismens frukter och men nog fått uppleva samarbetsförhandlingar, konkurser, tynande industri och krympande lönsamhet i lantbruket. Dessa har förlorat sin tidigare levnadsstandard. Kanske har de till och med fallit från medelklassen – ett begrepp som i den offentliga debatten i Finland visat sig allt mjukare i konturerna.
Oberoende av samhällsklass utgör denna folkgrupp ett starkt stöd för Marine Le Pen och hennes parti Nationella Fronten. Kanske beror det på att de än så länge varken låtit sig övertygas av Hamons basinkomst och stimulansförslag eller Macrons ekonomiska reformer i stil med ”Vi höjer skatt Y med tre procent, och lägger till en tolv års trappstegsmodell på utgifterna inom program X”.
Så vad skall man ta sig till? Inför parlamentsvalen i Nederländerna diskuterade den rödgröna kandidaten Jesse Klaver i stor omfattning med väljare som stödde Gert Wilders populistparti. Klaver, som har rötter i Marocko, motiverade detta med att han inte tror att de är rasister, men att de har accepterat rasistiska bortförklaringar för sina problem. Han såg det som viktigt att förklara för dem att svårigheterna med att till exempel hitta rimligt prissatta bostäder är inte invandrarnas fel, utan beror på tidigare regeringars beslut. Därför är det viktigt, som Klaver har sagt, att känna sin fiende.
Text Johannes Jauhiainen
