Kämpa Malmö

Axel Vikström
Axel Vikström.
En söndagseftermiddag i februari traskar jag som vanligt över Möllevångstorget på vägen till Triangelns tågstation i centrala Malmö. Två timmar senare skjuts en 23-årig man ihjäl vid torghörnet utanför thairestaurangen där jag otaliga gånger suttit och käkat lunch. Skjutningen var det trettonde dödliga våldsdådet som ägt rum i Malmö under det senaste året. När jag sitter och skriver det här cirkulerar som bäst en helikopter ovanför mitt hus, efter att ytterligare en person skottskadats utanför Musikhögskolan en bit härifrån.

Malmö är van att bli använd som ett politiskt slagträ i samhällsdebatten. Rosengård har förmodligen mer än någon annan fått symbolisera den segregerade och otrygga förorten (trots att området inte alls är en förort, utan en stadsdel). Det hela togs dock till en helt ny nivå när Donald Trump började lalla om Sveriges invandringspolitik och om hur en moskébrand i staden skulle ha mörklagts av medierna. Snart började utländska journalister, vissa mer professionella än andra, dyka upp för att ta reda på ”sanningen” om Malmö.

Dagen efter att 23-årigen skjutits ihjäl på Möllevången höll inrikesminister Anders Ygeman (s) en presskonferens i Malmö. Utöver att i vanlig ordning tala om behovet av fler poliser för att få stopp på gängvåldet valde han att peka ut vanliga Malmöbor som ansvariga för att upprätthålla den svarta ekonomin.

– Åker du taxi för 59 kronor, klipper du dig för 50 kronor eller kanske drar en lina kokain på helgen – då är du en del av att göda den grova brottsligheten, sade Ygeman. Sedan småsprang han genom Rosengård utan att prata med nästan några stadsbor alls.

Ministerns utspel är värt att uppmärksamma, inte bara för att han lyckas med konststycket att bunta ihop kokain och frisörer i samma andetag. Uttalandet säger väldigt mycket om hur den svenska socialdemokratins klassanalys allt mer gått vilse i högervågens dimma. Alla har inte likt inrikesministern råd att lägga 400 kronor på att trimma frisyren eller att köpa det allt dyrare månadskortet till kollektivtrafiken. Enligt den senaste rapporten från Rädda Barnen växer tre av tio barn i Malmö upp i fattigdom. Ingen annanstans i Sverige är siffran så hög. Att som röd minister dagen efter en dödsskjutning inte uppmärksamma avsaknaden av sociala skyddsnät eller genomtänkta integrationsstrategier som orsak till gängvåldet är bara tragiskt. Lika tragiskt som det är att socialdemokratisk inrikespolitik 2017 främst handlar om kortsiktiga polisiära lösningar och att skyffla över ansvaret på medborgarna.

Och till alla i Finland som lägger an en orolig blick när jag berättar att jag bor i Malmö: Jo, staden har definitivt sina problem. Samtidigt har jag inte på någon annan plats jag bott upplevt en lika varm solidaritet och en sådan stark vilja att förändra. Om den sociala sektorn skulle ges tillräckligt med ekonomiska resurser finns här goda förutsättningar att bekämpa klassklyftorna, och i förlängningen våldet. Kom ihåg det nästa gång som staden cirkulerar i rubrikerna.

Axel Vikström
är journalist

Foto Johan Wessman/News Øresund/CC

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *