Vad var jag egentligen just med om? Det måste vara den bästa frågan man kan ställa sig efter att ha insupit ett verk. Då vet man att något har berört, skakat om, varit något eget.
Hannah Lutz roman Vildsvin genererar precis den här frågan hos mig. Berättelserna utspelar sig i den lilla småländska byn Hornanäs. Vildsvinen, som praktiskt taget blev utrotade för flera generationer sedan, är tillbaka. De rör sig tyst genom natten, i drömmarna, mellan det närvarande och det frånvarande. De äter upp vetet, bökar i jorden, förargar och förtrollar. Söker de hämnd eller är de ens verkliga? ”Min första impuls var att väcka Martina, men jag kunde inte slita blicken från dem. Ibland gräver de upp vår gräsmatta, men nu gick de bara över den, alldeles lugnt, och försvann in i skogsbrynet.”
Man får korta inblickar i karaktärernas medvetande. Små tuggor, mer mer mer! Jag vill läsa alla kapitel igen när jag just läst ut dem.
Mia tar sin demente morfar till hans gamla folkskola Siggalycke ute i skogen så att han ska börja tala igen. Men vistelsen lever inte upp till hennes förväntan och hon känner sig mer ensam än någonsin. ”Vi ska vara barn igen, sade jag till morfar, vi ska vara siggebarn.”
Glenn, som först bara verkar vara en tråkig kommunalanställd, filosoferar över klimatet och räds den stundande istiden. ”Jag har försonats med utsikterna, på något sätt ska det ju ta slut. Jag har ingen gud, inga barn, vill inte ha evigt liv. Jag går till jobbet, läser ansökningarna och delar ut kommunala pengar, det är okej, det gör jag med lätt hand.”
Ritve har på avstånd blivit besatt av vildsvinen i Tidsryd och söker sig nu ut i skogen runt Hornanäs för att filma flocken med de stora gråa skygga suggorna. Men hon får aldrig se dem. ”Jag drömmer om vildsvinen, säger jag. Varje natt, jag har gjort det i flera veckor.”
Den förödande kombinationen natur och människa upplever jag är ett viktigt tema i romanen. Glenn är övertygad om att istiden närmar sig och att inget går att hindra den. Alla bybor är inte lika förtrollade av vildsvinen som Ritve, och för ett krig mot dem. Skogen runt Hornanäs är i ständig förändring, industrin förändrar landskapet från dag till dag. ”Sigga kommer fram till honom och berättar att alla vildsvin i världen, utom hon, har dött i en fruktansvärd sjukdom vållad av människor. Utan sin flock ser hon ingen mening med livet.”
Men jag tror att den stora frågeställningen i boken är hur vi ska leva utan att göra allt för mycket skada. Både gentemot naturen och människorna i vår närhet. Hur ska vi leva för att inte göra varandra illa? ”Jag känner mig mer ensam när jag tänker på dem. Och plötsligt minns jag att jag inte kom för att vara ensam. Det var något annat, något familjärt, och jag längtade. Nu är jag här och ensam och jag vet inte hur man är ensam i en skog.”
Det är tungt, fuktigt, lerigt och vackert. Det är avstånd och närhet. Läsningen gör mig förbryllad och ledsen, men det är bra. Väldigt bra. Lutz språk är säkert och genomträngande. Jag tror definitivt att den här lilla men stora romanen kommer att lämna spår i den finlandssvenska litteraturen.
Boken utkom hösten 2016 på danska och nu ett halvår senare på originalspråk på Förlaget och Bonniers.
Text Vilhelmina Öhman
Foto Lea Meilandt
Hannah Lutz: Vildsvin. Förlaget, 2017.
