Människor av halm

This is the way the world ends/ Not with a bang but a whimper” slutar T.S. Eliots The Hollow Men, varifrån Philip Teir har hämtat titeln till sin nya roman Så här upphör världen. Familjen och dess relationer står åter igen i centrum, och det är i deras livspip, i deras kvidande efter existens som romanen utspelas. Allt på en vardaglig spelplats, i den österbottniska Mjölkviken, under några sommarveckor 2016.

Julia och Erik är i mitten av 30-årsåldern, hon ska just påbörja sin andra roman och han är IT-ansvarig på ett varuhus i Helsingfors. Tillsammans har de två barn, tioåriga Anton och Alice som snart blir tonåring. Sommarhuset i Österbotten har funnits i Julias släkt sedan 1970-talet. Familjen kommer hit strax före midsommar, Erik ska inleda sin semester och barnen sina sommarlov.

Julias självbiografiska debutroman utspelades här, och romanens antagonist inträder snart i deras liv. Marika, som hon heter, har flyttat in i sina föräldrars sommarhus med sonen Leo, mannen Chris och hans följe av neo-hippies. Dit blir de inbjudna på midsommarfest, och en berättelse om klimatförändringar och världens undergång börjar rullas upp. Chris leder en rörelse som förbereder sig för slutet, vilket mest verkar innebära att han dominerar andra, leker The Wicker Man och orerar om att ”bejaka sorgen istället för hoppet”.

Leo och Alice börjar umgås, upptäcker både sig själva och varandra, även om de tidstypiskt nog mest kommunicerar på nätet. Eriks bror kommer hem från sin hitta-sig-själv-resa till Vietnam och börjar kurtisera den mystiska grannkvinnan Kati, som spelar tennis mitt i natten och annars bara verkar sitta på sin veranda; vilka hemligheter bär hon på? Sprickorna mellan Julia och Erik vidgas då han genomgår en livskris, han börjar ta sig en sup allt tidigare på dagarna och har ännu inte talat om för sin fru att han har fått sparken. Och vad händer egentligen i granngårdens kollektiv?

Berättarperspektivet skiftar och ger en fin inblick i barnens inre värld. Alices och Antons tankar och känslor behandlas med allvar och varsamhet, vilket är en av romanens främsta kvalitéer. Även de vuxnas inre gestaltas väl, deras ensamhet, vilket ibland skapar en kuslig diskrepans då samma skeenden skildras ur olika perspektiv. Berättarna blir i någon mån opålitliga, vilket gör att realismen skevar ett kvarts varv; vad är det som sker egentligen? Men att skifta mellan alla dessa personer blir måhända för mycket.

Dialogen de vuxna emellan är också väl tunn och torr, och karaktärerna framstår som något av schablonkaraktärer. Det är kanske avsikten, tydligheten i deras ljumma liv blir desto starkare. Men det sker lite underligheter i händelseförloppet som lämnar oönskade luckor; varför tar Julia och Erik inte med barnen till midsommarfesten, och hur kan det komma sig att de knappt träffar sina nära grannar efter festen? Sådant lämnar sprickor i romanen, och i deras ensamma liv där hoppet tycks stå till barnen. Vi får inte följa Chris grupp in i någon slutgiltig undergång eller möta en familjs sönderfall, ingen stor smäll sker. Krackeleringen händer i den lilla sociala världen, i de ihåliga människorna, stoppade med halm.

Andreas Holmström

Philip Teir: Så här upphör världen. Schildts &  Söderströms, 2017.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *