När hatet tar makten

I sin senaste bok ”Det svenska hatet” lyfter journalisten och dokumentärfilmaren Gellert Tamas fram den utveckling som ledde fram till att hatretoriken fick en så stor spridning och blev legitim, också långt utanför de öppna rasisternas led.

Jag läser de sista sidorna i Gellert Tamas reportagebok Det svenska hatet med stigande obehag. Texten fungerar som en tidsmaskin och för mig tillbaka till vintern 2015-16, när hatretoriken i spåren av nyårsnattens sexuella trakasserier i Köln svepte in över Sverige och Finland som stinkande brun rök från en brinnande soptipp. Även debattörer man kunnat vänta bättre av köpte vandringssägnerna om ”våldtäktslekar” som flyktingarna från Mellanöstern skulle ha fört med sig till Europa. Sverigedemokraterna gnuggade givetvis händerna. De hade vunnit. Den starka medkänsla som bilden av den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi väckte hade förbytts i rädsla och hat. Nu var det ”Sverigevännerna” och de bruna krafterna till höger om dem som satte agendan för flyktingdebatten.

Det svenska hatet bildar tillsammans med Lasermannen – en berättelse om Sverige och De apatiska – om makt myter och manipulation en trilogi där Tamas i reportagebokens form försöker ringa in olika aspekter på dagens Sverige. Lasermannen handlade om rasism, De apatiska skildrade en av de största moraliska kollapserna i det moderna Sverige, behandlingen av de apatiska flyktingbarnen. I den avslutande delen i Tamas Sverigetrilogi är det förändringen och förgrovningen av det offentliga samtalet som står i fokus.

Tamas arbetsmetod påminner om romanförfattarens – berättelsen är central i hans reportage och han fokuserar på en eller flera huvudpersoner. I Det svenska hatet heter centralgestalten Kent Ekeroth, medlem av Sverigedemokraternas högsta ledning, ”de fyras gäng”, men mest känd för sin inblandning i den famösa ”järnrörsskandalen”, som ägde rum i Stockholm en juninatt 2010 och avslöjades av tidningen Expressen hösten 2012.

Det är inte svårt att förstå varför Tamas väljer att sätta ljuset på Ekeroth: han är en av de mest aggressiva företrädarna för Sverigedemokraternas invandrarfientlighet och har med tiden byggt upp omfattande kontakter med främlingsfientliga och islamofobiska rörelser i Europa, somliga av dem öppet våldsbejakande.

Från problemung till Sverigedemokrat 

På basen av omfattande research och intervjuer med tidigare klasskamrater, lärare, vänner från studietiden och Sverigedemokrater (men dock inte med Ekeroth själv, som vägrat att medverka) tecknar Tamas i korta kapitel bilden av en djupt motsägelsefull människa.

Kent Ekeroth och hans tvillingbror Ted är söner till en invandrad polsk-judisk mamma och en svensk pappa; bröderna Ekeroths mormor överlevde Förintelsen och deporterades till Kazakstan, där deras mor föddes – vilket gör att hon i svensk statistik räknas som utomeuropeisk invandrare. I skolan mobbas Kent och har problem med självkontrollen, vilket leder till att han ständigt hamnar i konflikt med kamrater och lärare. Han börjar tidigt intressera sig för datorer och blir närmast besatt av datorspel; han anser sig intellektuellt överlägsen omgivningen, vilket inte precis gör det lättare för honom att skaffa sig närmare vänner och behålla dem han lyckas få. Också flickvänner saknas i stort sett i hans liv.

Då han studerar vid Lunds universitet kommer han i kontakt med Jimmie Åkesson och flera andra unga män som så småningom blir ledarfigurer i Sverigedemokraterna. Ekeroth blir medlem i SD, för den nya ledningen med Åkesson i spetsen försöker han rensa ut de värsta nazisterna och göra partiet mera rumsrent och därmed mer tilltalande för bredare väljargrupper. Ekeroth blir SD:s internationella sekreterare och som sådan gör han en viktig insats för att lägga om partiets kurs.

Han bygger nämligen upp kontakter till den växande så kallade counter-jihadiströrelsen, som i kölvattnet av terrordåden mot World Trade Center 2001, satsade på att återuppväcka och utnyttja den urgamla rädslan för islam – med stor framgång, ska tilläggas.

I en debattartikel i Aftonbladet 2009 utmålar Jimmie Åkesson just muslimer som det största hotet mot Sverige. Artikeln var alldeles säkert inspirerad av Ekeroth och visade sig vara ett lyckokast för partiet. Nu får man en konkret fiende att skrämmas med. Året därpå kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Allt hårdare retorik

Den islamofobiska retoriken, som de senaste åren varit central för SD, bidrog säkert till att många valde att lägga sin röst på partiet. Hatet mot islam och muslimer sitter djupt i vårt kulturella arv.

Det svenska hatet är i grunden en skildring av radikalisering. Ordet brukar främst användas om jihadister, men Tamas visar att en liknande process också är möjlig på den andra sidan. Kent Ekeroth blir allt mer extrem i sina angrepp på framför allt muslimer och i sitt stöd för hårdför judisk nationalism. Ett av hans viktigaste forum blir nätsidan Avpixlat, där den så kallade SD-svansen ges rikliga tillfällen att spy galla över invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Det är omkring 2012 som debattklimatet i Sverige svänger, fastslår Tamas: sådant som inte tidigare var möjligt att yttra blir i allt högre grad acceptabelt, framför allt i sociala medier. Och ord följs av handling. Hösten 2015 brinner ett stort antal planerade flyktingförläggningar i Sverige (liksom i Finland). Ekeroth fördömer ingalunda mordbränderna. När han den 17 oktober håller tal vid en demonstration mot ”massinvandringen” i Trelleborg förklarar han istället att ”svenska folket har lång stubin … men när den brunnit klart, då SMÄLLER det”. En våg av nya mordbränder följde.

Gellert Tamas bok är välskriven och medryckande – trots ämnet fann jag att jag knappt kunde släppa den. Tamas visar tydligt hur hatretoriken, islamofobin och rasismen medvetet göds från högerpopulistisk håll. Det svenska hatet ger inte hela bilden av hur Sverigedemokraterna kom att sätta agendan för flyktingdebatten, men utgör ett viktigt bidrag till det här narrativet. Tamas visar också, med väl valda exempel, att jihadismen och högerpopulismens muslimfientlighet i grund och botten är två sidor av samma mynt. IS och andra jihadistiska rörelser har som mål att provocera fram ett så hårt förtryck av Europas muslimska befolkning att muslimerna drivs till revolt – jämför med Röda Arméfraktionen på 1970-talet. RAF förmådde inte driva fram en fascism som fick arbetarklassen i Europa att revoltera. Det är upp till oss att se till att jihadisterna inte lyckas utnyttja opinionerna i dagens Europa till något liknande.

Lars Sund

Gellert Tamas: Det svenska hatet. Natur&Kultur, 2016.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *