För att se en väg framåt behöver mänskligheten sina drömmar om det röda, trots de svek och besvikelser som drabbat de samhällen som försökt förverkliga dem. Tom Karlsson ger Nina Björks fenomenala bok om Rosa Luxemburg en stående ovation.
Det sägs, och möjligen var det Slavoj Žižek som sade det först, att det är lättare att föreställa sig jordens undergång än ett slut på kapitalismen. Kanske det här är ett av tidens största ideologiska problem, bristen på utopier och överflödet av dystopier. Människan är en drömmande varelse som kan föreställa sig något annat än det närvarande, och i bästa eller värsta fall, också förverkliga dessa drömmar. Det har kapitalismens drömfabriker insett och vi översköljs av drömmar på det personliga planet. Drömmar om att lyckas, oberoende av bakgrund och realiteter. Vi uppmanas att hålla våra drömmar levande och arbeta hårt och ärligt, så skall de nog förverkligas i ”the happy end”. På det sociala planet erbjuds ändå bara dystopier, bilder av en framtid där alla krigar mot varandra i en förödd värld.
Denna brist på gemensamma utopier om en bättre framtid, ett rättvisare samhälle, har lett till att olika högerpopulistiska grupper för fram drömmen om en tillbakagång till en förfluten, nationell guldålder. Deras retroutopi är ändå inget annat än mytologi och härstammar snarast från samma drömfabriker som de människofientliga dystopierna. Det här är farliga drömmar, drömmar som förvandlas till mardrömmar i krigens aktuella verklighet.
Men det fanns en tid då man ännu skapade utopier för mänskligheten, då socialismen ännu inte sågs som en hopplöst naiv dröm om ett himmelrike på jorden. Socialismen, kommunismen och anarkismen var då helt realistiska alternativ, vägar för samhällsutvecklingen som ännu stod öppna.
I och med de ”nya” franska filosoferna och de postmodernistiska idéerna uppkom en misstro mot utopier. Man såg varje dröm om ett annorlunda samhälle som en hållplats på vägen till Auschwitz, eller Gulag. De samhälleliga utopierna förbyttes mot individualistiska frihetsdrömmar. Nu har vi i stället kommit in i en tid då man har lust att komma med motargumentet att varje nedskjuten utopi är ett steg närmare dystopin. Vårt behov av alternativ till kapitalismen är nu outsägligt, då liberalismen inte längre klarar av att leverera sina drömprodukter.
Svekfull socialdemokrati
Nina Björk har aldrig varit rädd för det utopiska. Redan i Under det rosa täcket framför hon tankar om en feministisk utopi. I sina senare böcker har hon naturligtvis inte förkastat feminismen, men det är mera och mera den socialistiska utopin och marxismen hon anknyter till. Längst på den här vägen når hon i sin senaste bok, Drömmen om det röda, där hon tar sig an en av marxismens ikoner, Rosa Luxemburg.
Den polsk-tyska sekulariserade judinnan Rosa Luxemburg hör till den tidiga europeiska marxismens viktigaste ideologer. Fascinationen för henne sträcker sig ända in i våra dagar, kanhända för att hon stod för en tredje väg inom den socialdemokratiska och kommunistiska rörelsen. Hon var en hård kritiker av den socialdemokrati som svek sina rötter och gick med i den fosterländska yran och första världskriget. Hon kritiserade också den före detta marxisten Eduard Bernstein och hans anhängares reformism, som enbart stärkte kapitalismen. Samtidigt ställde hon sig också kritisk till Lenins och bolsjevismens auktoritära och toppstyrda kommunism.
Socialdemokraternas medverkan i första världskriget hade katastrofala följder för arbetarrörelsen och för Europa. Motståndet mot kriget växte, inte bara i Ryssland som kastades in i en ny revolution som sparkade ut den rådande regimen och gav makten åt Lenins bolsjeviker. I Tyskland uppstod en revolutionär samhällssituation med masstrejker och soldatuppror. Ännu en gång svek socialdemokraterna och skyddade med hjälp av paramilitära frikårer den rådande kapitalistiska ordningen. Luxemburg drog sig ur partiet och var med om att starta Spartakusförbundet, som senare övergick till att bli ett kommunistiskt parti.
Flera vägar
Socialdemokraterna som med hjälp av armén besatt den nya makten förföljde de revolterande arbetarna och bland dem kommunisterna. Luxemburg fängslades och mördades. Det parti hon hade gett sitt liv för, tog det också. För senare tider har detta visat att den socialdemokratiska reformismen inte har varit en väg till socialism. Om hon hade överlevt kan man vara säker på att hon på ett eller annat sätt hade hamnat i fångläger eller antagligen mördats för den kritik som hon redan tidigt riktade mot bolsjevismen. Leninismen har visat sig vara en lika vansklig väg mot socialismen.
Nina Björk försöker med sin bok om Rosa Luxemburg visa att det finns flera vägar. Genom att använda sig av Luxemburg kan hon slänga ut sossarna och leninisterna med badvattnet, men ändå behålla marxismen som analysmodell.
Trots att Björks bok är en god inkörsport till Rosa Luxemburgs marxism, ligger dess största förtjänst inte i att fungera som en ”liv och verk”-monografi. Det finns andra böcker som mera fullständigt redogör för detta. Det jag själv finner mest stimulerande är hur hon för in Luxemburgs tankegångar i vår tid och låter dem konfronteras med aktuella frågeställningar och sina egna drömmar om det röda. Inom vänstern har det blivit allt vanligare att diskutera identitetspolitik och förhålla sig mera försiktigt till att betona klasskampen. Men det är inte Björks linje och naturligtvis inte Luxemburgs.
Klasskamp framom feminism
Rosa Luxemburg.
Trots att Rosa Luxemburg fått stå som en ikon också inom den socialistiska feminismen var kvinnofrågan i sig aldrig speciellt viktig för henne. Hennes politiska analys gällde kapitalismen, som hon såg som det centrala att avskaffa. Då hon i någon text tog sig an frågan om kvinnornas frigörelse, var det om kvinnorna som arbetare. I likhet med anarkisten Emma Goldman, en annan ikonisk revolutionär, hyste Luxemburg inga illusioner om en solidaritet mellan kvinnor, oberoende av samhällsklass.
Kapitalismen kan utnyttja sig av sexism och har också gjort det, men är inte beroende av den. Det samma gäller rasismen. Kapitalismen hade aldrig kunnat växa sig till sitt världsherravälde utan kolonialism, imperialism och rasistiska ideologier, men i dag kan man väl tänka sig en färgblind kapitalism. Det kapitalismen däremot inte kan leva utan är arbetarklassen. Socialismen innebar för Luxemburg och innebär för Björk ett samhälle utan rasism, utan sexism, men också utan klasser. Det är det klasslösa samhället som definierar socialismen, inte ett uppgraderande av ”arbetaren” som identitet, som vissa ”klassister” tycks nöja sig med i identitetspolitisk anda.
Nina Björk använder sig också av Rosa Luxemburg för att belysa ett annat område där hon redan tidigare provocerat delar av kvinnorörelsen. Hon vill hålla omvårdnaden och andra tidigare kvinnodefinierade sektorer fria från varufiering. På så vis motsätter hon sig skarpt till exempel pigavdragen, som vissa borgerliga ”feminister” sett som en möjlighet för kvinnor att göra karriär på samma sätt som männen, och som ett sätt att skapa nya arbetsplatser. Enligt Björk stärker den här inställningen endast det kapitalistiska arbetssamhället som förvandlar allt till varor: omvårdnad, sexualitet, kärlek …
Emma Goldman är väl mest känd för citatet att det inte är hennes revolution, om hon inte kan dansa till den. Rosa Luxemburg hade en liknande inställning till kärleken. I många brev skrev hon om drömmen om ett traditionellt familjeliv. Hon ville inte ha antingen eller: kärlek eller klasskamp. Hon ville ha både den romantiska kärleken och den socialistiska revolutionen. ”Vad ska vi göra med Rosa Luxemburgs längtan”, frågar sig Björk. ”Jag vill att Rosa Luxemburg ska älska och drömma och längta och få allt.”
Något lugnt familjeliv fick hon aldrig. Hon fick nöja sig med älskare, katt och en orealiserad dröm om det röda. Det fanns ett ”fruset ögonblick av möjligheter” och sedan var det ögonblicket förbi, men drömmen om det röda är en dröm som stannar kvar, trots många bittra uppvaknanden. Den lever kvar för att den uttrycker något fundamentalt, allmänmänskligt.
Onaturlig orättvisa
Nina Björk börjar sin bok med att fråga: Hur har en människa som äger mark fått den marken? Egentligen är det samma fråga som anarkisten Pierre-Joseph Proudhon frågade: Vad är egendom? Frågan måste ställas om och om igen, för det är inget självklart med ojämlikheten. Försök med såväl människobarn som djur visar att orättvisor inte kan betraktas som naturliga. De väcker protest och motstånd. Historien kan visa upp slavuppror, bonderevolter och arbetarkamp, liksom också kamp mot patriarkatet, sexism och rasism. Människan har alltid hyst samma dröm om det röda, trots att den kunnat ta sig olika uttryck då den realiserats. Det har funnits revolutionära tidpunkter, då möjligheten att åstadkomma en förändring varit stor. Nina Björk talar om ”frusna ögonblick av möjligheter” och att varje stund är ett sådant.
Rosa Luxemburg fick vakna upp till en verklighet där socialdemokratin svek alla sina drömmar om det röda. Nina Björk lever i en tid där också de så kallade kommunistpartierna visat vägen till Gulag och folkmord. Naturligtvis är hon medveten om detta och redan Luxemburg var kritisk till Lenins tolkning av marxismen. Men drömmen lever ändå vidare i en värld då kapitalismens och liberalismens drömmar om ständig tillväxt och utveckling håller på att leda in oss i en oförutsägbar katastrof. Det är svårt att vara optimistisk i detta läge, men drömmarna om en annan värld kan vi ändå försöka hålla levande.
Rosa Luxemburg ställde fram altarnativen socialism eller barbari och det torde även nu vara de två alternativ som finns tillgängliga. Man måste naturligtvis då se upp för alternativet ”socialism och barbari”, som genomförts i många så kallade kommunistiska länder. Luxemburg var inte omedveten om denna möjlighet och betonade alltid vikten av en rörelse nedifrån i motsats till en elitistsk partidiktatur. Hon diskuterade spontaniteten och den revolutionära strejkens möjligheter, som alternativ till en politik via ombud.
Därför frågar jag mig, och jag undrar varför inte Nina Björk frågar sig det samma, varför Luxemburg i det läge där det socialdemokratiska partiet och den reformistiska fackföreningsrörelsen svek, inte närmade sig den mera frihetliga socialismen? Jag hade gärna läst mer om hennes förhållande till den radikala syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Möjligtvis gjordes ett sådant närmande omöjligt av den totala låsningen mellan marxister och anarkister-syndikalister, som orsakades av den bittra konflikten mellan Karl Marx och Michail Bakunin inom den Internationella arbetarassociationen.
Nina Björk är litteraturvetare, vilket också färgar hennes läsning av Rosa Luxemburg. Det är inte enbart innehållet i texterna hon fäster sig vid, utan också vid stilen och de retoriska greppen. På samma vis framkommer dessa drag också i hennes egen bok, där hon blandar blixtklar analys med mera känslofulla uttryck. Ibland vänder hon sig direkt till läsaren och ibland verkar hon gå in i samtal med Rosa. Slutet av boken är som en flammande röd pamflett eller ett eldande brandtal för solidaritet och medmänsklighet. Som läsare står jag bara där och applåderar. Nina Björk har ännu en gång levererat en imponerande, välskriven och tankeväckande bok.
Tom Karlsson
Nina Björk: Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism,
språk och kärlek. Wahlström & Widstrand, 2016.
