SD och Sf – äpplen och andra äpplen

Sannfinländarnas stöd minskar, men inte Sverigedemokraternas. Men att ge SD regeringsmakt är fel väg att gå, menar Joacim Blomqvist.

Det är närmast ett axiom att missnöjespartier som uppnår en regeringsställning förlorar röster då de tvingas ta ansvar för dagspolitik. I Finland har Sannfinländarna under sin regeringsmedverkan bedrivit en tydlig högerpolitik, vilket jagat bort deras ekonomiskt utsatta missnöjes-väljare. Men inte heller invandringen till Finland har minskat lika mycket som partiets främlingsfientliga falang hoppats på.

Både Sannfinländarna och Sverigedemokraterna tillhör Europas radikala nationalistiska höger, trots att det finns vissa skillnader mellan partierna. Den viktigaste skillnaden är att Sannfinländarna har sina rötter i missnöjespartiet Finlands landsbygdsparti, medan Sverigedemokraterna grundades som ett hopkok av fascistiska rörelser: skinnskallar och nynazister från storstäderna som så småningom drog på sig kostymer; gamla veteraner från nazistpartierna som upphörde vid andra världskrigets slut; samt SS-frivilliga, som exempelvis SS-Rottenführer Gustav Ekström. De är inte på samma sätt som Sannfinländarna beroende av att vara i opposition. Sverigedemokraterna har valts in för att de är fascister, inte för att folk är missnöjda med de etablerade partierna.

Slagskämpar

Då de ledande Sverigedemokraterna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling en juninatt 2010 beväpnade sig med metallrör och skrek rasistiska och sexistiska tillmälen åt komikern Soran Ismail och nattflanörer på Kungsgatan i Stockholm – järnrörsskandalen – så fick det inga följder inom partiet eller bland dess väljare. Sverigedemokraterna och ungdomsförbundet SDU:s samtidshistoria kantas av samarbete med nazister, bombhot, vapenbrott med mera. De rasistiska och sexistiska utbrott som partiföreträdare sedan dess ägnat sig åt har på samma sätt fått passera – minst ett utbrott i veckan sedan förra valet. Tydligen har väljarna givit sina politiker mandat att gripa till rasistiskt och sexistiskt våld.

Ibland har politiker avlägsnats från sina poster, men uteslutningarna har fyllt dubbla funktioner: dels att rensa ut partiledningens kritiker, men de upprätthåller även chimären att partiet tillämpar ”nolltolerans mot rasism.”

Till skillnad från Sannfinländarna har de ledande Sverigedemokraterna inte behövt kompromissa, men har trots det bedrivit en borgerlig politik. De har stött borgerliga styrelser i landstingen, kommunerna och rikspolitiken. Det har dock inte resulterat i några stora tapp i opinionsundersökningarna, vilket tyder på att partiets väljare är väl införstådda med partiets linje. Så länge partiet för en fascistisk politik så har de sina kärnväljare i en liten ask, och då spelar det ingen roll att Kent Ekeroth i februari åtalades för ringa misshandel – i november 2016 slängdes han ut från en Stockholmskrog och på vägen slog han till en person som köade för att bli insläppt. Ekeroth, tidigare ledamot i riksdagens justitieutskott, är en ökänd slagskämpe i Stockholms krogmiljö.

Enfald, inte mångfald

Medan Sannfinländarna gradvis syltat in sig allt mer med högerextremistiska rörelser, på bekostnad av sina gamla proteströstare, så har Sverigedemokraterna hela tiden varit högerextremister. Trots att de nödtorftigt dolt det i offentligheten så har det hela tiden stått klart för deras väljare vad de röstar på.

Partiernas stora gemensamma fiende är det mångkulturella samhället. Sannfinländarnas uttrycker det i sin fatala aversion mot det svenska språket – inget är obligatoriskt, utom att dö och läsa svenska, menade ju ordföranden för Sannfinländarnas ungdomsförbund Sebastian Tynkkynen. Sverigedemokraterna har siktat in sig på den romska minoriteten, vid sidan av de svenska muslimerna.

Motståndet mot mångkultur spiller över i en allt råare rasism som riktas dels mot inhemska minoriteter, men främst mot människor av annan hudfärg, och speciellt mot flyktingar från väpnade konflikter. I den rasistiska retoriken buntas disparata grupper som inte utgör några maktfaktorer ihop till det som forskarna Nils Christie och Kettil Bruun kallar för en ”god fiende”. Dessa maktlösa fiender får skulden för allt som gått fel i samhället, och genom dessa Andra kan man behändigt definiera undanglidande begrepp som svenskt och finländskt – svenskhet är det som är icke-romskt, icke-utomeuropeiskt, icke-brunt.

Båda partierna delar också den schweiziska författaren Bat Ye’ors konspirationsteori om Eurabien, som i korthet går ut på att muslimer erövrar den judisk-kristna-världen med demografiska medel. Med ”flyktingvågor” infiltreras kristna länder och genom de muslimska kvinnornas högre nativitet kommer muslimerna småningom att bli i majoritet. Det här är förstås nonsens.

Regeringsansvar?

Somliga svenska debattörer anser att Sverige borde följa Finlands exempel och ge Sverigedemokraterna regeringsansvar, vilket förmodas ta vinden ur deras segel. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra gläntar redan på dörren för partierna att samverka i regeringsställning, och kanske fälla den Socialdemokratiska regeringen. För moderaterna innebar utspelet ett historiskt stort ras i opinionsundersökningarna medan Sverigedemokraternas stöd låg stabilt vid 20 procent.

Det som kommentatorerna missar är att Sverigedemokraterna inte är något missnöjesparti, och att det inte finns någon anledning att tro att en borgerlig politik skulle minska deras understöd. Ifall man verkligen vill minska deras inflytande så får man inte ge dem makt, eftersom alla fascistiska partier per definition vill ta makten för sina egna syften. Om Sverigedemokraterna får regeringsansvar betyder det inte att partiet tappar mandat, som Sannfinländarna gjorde, utan istället kan de fortsätta sabotera kommande regeringars politik i syfte att ytterligare öka sitt eget inflytande. I slutändan leder det till en fascistisk revolution.

I Finland ligger Sannfinländarna nere för räkning. I Sverige är vi långt från att besegra Sverigedemokraterna. Det har inte alls hjälpt att, som många liberaler förespråkat, ta debatten med dem. Resultatet har istället blivit att de givits tolkningsföreträde, och att deras människosyn normaliserats. I Sverige måste de demokratiskt sinnade partierna först av allt bryta normaliseringen, sedan tvinga fram en ny dagordning, därefter kan vårt antifascistiska arbete åter igen gå till offensiven.

Joacim Blomqvist

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *