Vänstervalsdissektion

De rödgröna har all orsak att vara nöjda efter kommunalvalet. De gröna och Vänsterförbundet gick klart framåt, medan SDP lyckades karpa upp sig efter sammanklappningen i riksdagsvalet 2015 och hålla ställningarna i jämförelse med kommunalvalet 2012. Samtidigt gick regeringspartierna Samlingspartiet, Centern och Sannfinländarna alla bakåt, med Sannfinländarna som det här valets stora förlorare (–3,5 %). Oroväckande ur en vänstersynvinkel är kanske hur lite C och Saml trots allt backade (–1,1 och –1,2 %), trots missnöjet med regeringens politik. Delvis är det kanske ett bevis på att kommunalval inte är riksdagsval, och att det inte finns någon opposition i kommunerna. Allra tydligast syntes missnöjet med social- och hälsovårdseformen i Vasa, där SFP gick framåt med hela 7 procent och Samlingspartiet backade med närmare 6 procent. Vasa var också en av de få finlandssvenska kommuner där Vf gick något bakåt (–0,5 %), medan De gröna ångade på framåt (+3,3 %).

 

För Vänsterförbundet var valet en enorm lättnad, då partiet fick 8,8 procent av rösterna nationellt. Opinionsmätningarna hade visserligen gett partiet chans på över 9 procent, men gallupar tenderar ofta att ge Vf något bättre siffror än slutresultatet. Det var en skön revansch för riksdagsvalet, där partiet landade på sitt sämsta resultat någonsin, med futtiga 7,1 procent av rösterna. Också gentemot kommunalvalet 2012 förbättrade Vf sin närvaro i beslutsfattandet med 0,8 procentenheter.

I Åbo blev det, inte helt oväntat, Li Andersson-storslam, då Vänsterförbundet tog 16,1 procent av rösterna. Då socialdemokraterna inte fick mer än 17,1, betyder det att Vf bräcker sig in i den trio av partier (Saml, SDP, Gröna) som de senaste åren på egen hand härskat Åbopolitiken. Lägg till detta att De gröna gick framåt med över 5 procentenheter, och det betyder att konstellationerna i Åbo kommer att läggas om en hel del. Som Torbjörn Kevin påpekade i Yles valvaka – det är 40 år sedan det senast var en sådan här rödgrön dominans i Åbo.

Om Åbos vänster vann på ”Li Andersson-effekten”, är tiderna nu förbi då Helsingforsvänstern skulle vara beroende av ”Paavo Arhinmäki-effekten”. Den tidigare partiordföranden är fortfarande den populäraste vänsterpolitikern i staden, men bara med drygt 1 000 röster mer än svenskspråkiga Veronika Honkasalo, som förnyade sitt mandat med besked med 4 000 personliga röster. Överlag betecknas Helsingforsvänstern av ett mycket jämnt, ungt fält med många populära kandidater, som Mai Kivelä, Silvia Modig, Suldaan Said Ahmed och Dan Koivulaakso. Partiets mål att få in fler svensksspråkiga kandidater i Helsingfors stadsfullmäktige än SFP lyckades inte riktigt, då Mia Haglund fick nöja sig med suppleantplats och Henrik Nyholms personliga röster inte räckte ända fram.

 

Om det var De gröna som ledde den rödgröna fronten i Helsingfors och Åbo, så visar resultatet i Jakobstad att partiet fortfarande har stora problem med att få fotfäste utanför södra Finland. De gröna gick visserligen framåt med 0,7 procentenheter i staden, men fick bara 3,7 procent av det totala röstantalet.

Däremot gick vänsterpartierna framåt med stormsteg i Jakobstad. SFP dominerade i partiordförande Anna-Maja Henrikssons hemstad med 40,7 procent av rösterna, men Vf gick framåt med 3,5 procentenheter till 10,9 procent, och Jakobstad profilerar sig således som en av de starkaste svensk- eller tvåspråkiga kommunerna för partiet. Socialdemokraterna ökade dessutom till 21,6 procent. Lyckas Vf och SDP hitta en gemensam ton med traditionellt vänsterorienterade Pro Jakobstad (6,6 %) och De gröna, betyder det att en rödgrön allians kunde få stort inflytande i beslutsfattandet. Vänsterförbundets framgång torde dels bero på att Pro Jakobstad haft svårt med kandidatuppställningen, och dels på att Jeppis Pride-aktivisten Lisen Sundqvist säkert lockat nya röstare till Vf med sin kandidatur.

 

Framför allt kan Vänsterförbundet glädja sig över att valframgången inte varit något isolerat stadsfenomen – partiet gick framåt i nästan alla tvåspråkiga kommuner där det ställde upp kandidater, även om det inte i alla fall resulterade i fler mandat, eller några mandat alls.

På Kimitoön lyckades Vf (6,6 %) återta sitt andra mandat, delvis tack vare Tomy Wass, som efter en lång karriär som tjänsteman nu ställde upp i val som pensionär och drog åttonde flest röster i kommunen, där ju Jan-Erik Enestam (SFP) var röstmagnet. Vänstern på Kimitoön gläder sig också över att SFP (44 %) inte fick enkel majoritet, i första hand tack vare den obundna gruppen Fri samverkan, som drog 19 procent av rösterna.

I Pargas gjorde Vf ett kanonval och ökade med 1,5 procent, vilket gjorde att partiet kunde hålla sina 2 mandat, trots att fullmäktigegruppen krymper. De gröna gick mycket starkt framåt och ökade till 4 mandat, medan SDP klappade samman och förlorar 3. SFP förlorar 2 mandat, trots ett mycket bra val, som slutade med snudd på enkel majoritet. Vf:s långvariga Pargasordförande Nina Söderlund blev röstdrottning i kommunen (igen).

 

Också i Raseborg gjorde Vänsterförbundet ett mycket bra val, men blev otursamt nog bara några röster från ett andra mandat. I ärlighetens namn berodde partiets tillskott i röster (1,2 %) antagligen främst på att Finlands kommunistiska partis Peter Björklöf inte ställde upp för omval. FKP var också den stora förloraren i Raseborg, medan den stora segraren blev SDP, som gick framåt med 2,6 procentenheter till nästan 30 procent. SFP lyckades inte heller här knipa enkel majoritet, fast det låg nära till hands.

I Hangö höll Vänsterförbundet sina fyra mandat, och gick till och med framåt, trots att en av partiets röstmagneter, Marko Niemi, hoppat över till FKP och numera är chefredaktör för partiets språkrör Tiedonantaja. Niemi lyckades också knipa ett mandat för FKP i kommunen. Vänsterförbundets svenska landsstyrelses ordförande Birgitta Gran drog fjärde mest röster i Hangö. SDP gick däremot ordentligt bakåt, och förlorade både tre mandat och positionen som Hangös största parti, som nu gick till SFP. Den samlade vänstern är ändå fortfarande dominant i Hangö. I Kyrkslätt lyckades Irja Bergholm hålla Vf:s ena fullmäktigeplats.

 

Östnyland är något av ett sorgebarn för Vänstern. I Lovisa har partiet haft en hyfsad representation tack vare röstdrottningen Armi Lindell, samt Jerry Träskelin och Sari Eriksson. I år ställde ingen av dessa upp för omval, och Lovisas Vänsterförbund formligen kollapsade, och förlorade alla sina tre mandat. Stödet i Borgå och Sibbo, 3,3 jämte 1,8 procent, är kanske inget att hoppa jämfota för, men på båda orterna lyckades partiet förbättra resultatet i antal röster mätt.

Förutom i Jakobstad och Vasa, har Vf i Österbotten ett hyfsat stöd i Kaskö (7,8 %), där partiet dock gick back med 1 procentenhet i årets val, och i Karleby, där det i stället höjde sitt stöd med 2 procent till 6,8 och knep ett tredje mandat. I Kristinestad, Vörå, Nykarleby, Korsholm och Kronoby har Vf ingen representation i fullmäktige, men lyckades i de flesta av dessa kommuner trots allt öka partiets röstetal. I Kristinestad fördubblades röstmängden till 2,7 procent, och förde partiet hyfsat nära ett mandat.

 

Summa summarum kan man konstatera att Vänsterförbundet, med vissa undantag, gått stadigt framåt ett litet steg över hela landet, såväl på landsbygden som i städerna. Att partiet inte skulle ha potential att växa utanför de stora städerna är alltså en teori som kan skrotas. Problemet är väl snarast att på landsbygden och i småstäder hitta nya, unga kandidater som kan ta över stafettpinnen från veteraner som Esko Antikainen, Harry Yltävä, Stefan Håkans, Birgitta Gran, Nina Söderlund, Irja Bergholm och övriga. Akutast bland de kommuner där Vf fortfarande har ett hyfsat stöd torde situationen vara på Kimitoön, där 5 av 8 kandidater i år var pensionärer, och endast en av dem under 55. Vad det beror på att den ”traditionella arbetarklassens” barn inte har fortsatt inom vänsterrörelsen på landsbygden (om en grov generalisering tillåts) är en intressant fråga, som vi kanske ändå lämnar därhän den här gången.

 

Ännu några ord om de små landsomfattande partierna. Ännu 2012 hade Finlands kommunistiska parti 9 ledamöter; tre i Nokia och en i Heinola, Helsingfors, Raseborg, Jyväskylä och Nystad. Efter valet 2017 finns bara två kvar; en i Hangö och en i Nokia. Inte ens FKP:s långvariga ordförande Yrjö Hakanen lyckades ta sig in i Helsingfors stdadsfullmäktige, trots över 1 300 personliga röster. Det är knappast överdrivet att säga att en era lider mot sitt slut.

I stället fick hela tre nya partier in kandidater i fullmäktigen: Piratpartiet, Liberalpartiet och Feministiska partiet. Piratpartiet är visserligen inte nytt som parti, men har tidigare inte lyckats få en kandidat invald i vare sig kommunfullmäktige, riksdag eller EU-parlament. Ett parti gjorde också sorti i år, då Förändring 2011 inte ställde upp några kandidater, eftersom det strukits ur partiregistret (för stunden i varje fall).

 

På papper är det Liberalpartiet som klarat sig bäst – dess ordförande Juhani Kähärä valdes med darr på ribban in i Esbofullmäktiget med 338 personliga röster, och hela fyra kandidater kom in i Parikkala, där partiet blev tredje störst. Nå, nu är det ju inte så karelska Parikkala med sina 5 000 invånare plötsligt blivit frälst av ett litet libertarianskt parti av amerikanskt stuk, utan det hela handlar om valteknisk kohandel. De obundna i Parikkala har fått tillåtelse av partiet att använda dess parti som paraply för att kunna ingå valförbund med Kristdemokraterna och Sannfinländarna (obundna får inte som grupp ingå valförbund). De obundna kandidaterna har i sin tur lovat att inte representera partiet då de en gång blivit invalda. Så i praktiken har Liberalpartiet, tidigare känt som Nationella whiskypartiet, endast fått in en kandidat i Esbo.

Dessutom har Piratpartiet nu i sitt femte val lyckats bryta sig in i politiken på allvar. Piratpartiet, som har rymt några av de senaste valens mest färggranna kandidater med åsikter från höger till vänster, upp och ner, är i grund och botten ett värdeliberalt parti som ligger någonstans mellan libertarianism och anarkism. Dock utan libertarianismens fokus på ekonomi och privatägande, och utan anarkismens klassanalys. Vid sidan av mer bisarra uppenbarelser som Hansi Harjunharja och Kyuu Eturautti, har Piratpartiet också presenterat en helt seriös politik, även om partiet inte gjort det lätt för oss att ta dem seriöst. Med huvudsäte i universitetsstaden Jyväskylä är det knappast en överraskning att det är där partiet har störst stöd, och där fick partiet in en kandidat, Arto Lampila, som ofta fungerat som partiets samlade och seriösa ansikte utåt. Men också i Helsingfors fick partiet in en kandidat, doktorn i kärnfysik Petrus Pennanen.

 

I Helsingfors lyckades också nya Feministiska partiet få in sin ordförande Katju Aro i fullmäktige. Totalt fick partiet i kommunen nära 5 000 röster, och Aro fick kring 1 500 personliga, jämförbart med t.ex. Nasima Razmyar eller Harry Bogomoloff. Att Aro skulle bli invald var väntat, och det var också Feministiska partiets mål i detta val. Partiet kom inte speciellt nära inval i någon annan kommun, även om svenskspråkiga HBTIQ-aktivisten Panda Erikssons över 400 röster är imponerande för en kandidat som ännu för ett år sedan var mer eller mindre obekant för den breda allmänheten och ställer upp för ett parti som inte heller är mycket mer än ett år gammalt. Det grämer antagligen Eriksson att till exempel Vf:s Merja Lundén kom in i fullmäktige med 133 röster, men så fungerar tyvärr partipolitiken.

Feministiska partiets intrång på partikartan är ytterst välkommet såtillvida att det ruskar om en aning i strukturerna och sätter förhoppningsvis feminismen högre på agendan – även det inte riktigt lyckades med det ännu i det här valet. Med tanke på hur synlig och effektiv valkampanj FP förde åtminstone i Helsingfors, är det förvånande om partiet inte lyckas få in några kandidater till om fyra år.

 

Med ett hyfsat resultat för SDP, ett gott resultat för Vf, ett alldeles strålande resultat för De Gröna och en bra start för FP, finns alla chanser till en rödgrön front i många kommuner. Katju Aro kommer knappast att ha några problem att finna starka bundsförvanter bland Helsingfors unga, feministiska kandidater vare sig i VF eller Gröna. Men framför allt i De grönas starkaste fästen, Åbo och Helsingfors, har samarbetet mellan De gröna och vänstern ibland haltat avsevärt, eftersom De gröna ofta röstar med Samlingspartiet snarare än det röda blocket. I värdefrågor är De gröna och Vänsterförbundet snarlika, men då det gäller ekonomi och socialfrågor, och, lustigt nog, miljöfrågor, har de båda ibland haft svårigheter att hitta varandra. Att De gröna i Helsingfors röstade för utökad bebyggelse i Centralparken går stick i stäv med partiets egna principer, och partiets inställning till kärnkraft har varit svajande. Samtidigt har partiet också en hängivet röd flygel, som dock ibland blir brutalt överkörd. Socialdemokraterna har försökt finna sin själ i oppositionen, men verkar ha svårt att göra en avgörande vänstersväng tillbaka till rötterna. Så länge den uteblir, kommer Vänsterförbundet att se SDP som en högst opålitlig bundsförvant i många kommuner. Sedan måste man naturligtvis minnas att situationen varierar stort mellan olika kommuner. Och SFP ska naturligtvis inte heller räknas bort från samarbetsparterna i en rödgrön koalition. Även om partiet har en stark högerslagsida i ledningen, finns det många socialliberala och vänsterlutande politiker inom partiet.

Det är inte någon skön ny värld vi vaknar till efter kommunalvalet, men valet har åtminstone öppnat vissa dörrar och kanske förlöst vissa knutar. Om De gröna, Vf och SDP kan finna varandra, kan de utgöra en formidabel motkraft till högervågen, och det är vad som behövs i dessa tider då social- och hälsovårdsreformen ska drivas igenom, och vi även i övrigt står inför ett vägskäl då samhället borde byta riktning. Med flankstöd från SFP och andra mindre partier, åtminstone i vissa frågor, ska det kunna gå att bygga på det här valresultatet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

En reaktion på “Vänstervalsdissektion”

  1. Intressant analys men jag måste starkt protestera mot att Liberalpartiet är något “libertarianskt parti av amerikanskt stuk”. Partiet påminner mer än något annat om sin bundsförvant Piratpartiet. De förespråkar individuell frihet och avveckling av onödig statlig inblandning i vardagen och ekonomin, men samtidigt ett starkt skyddsnät för de svaga, de har t ex. förespråkat medborgarlön i sitt partiprogram. Det finns inte heller den minsta gnutta av konservatism som brukar känneteckna den amerikanska högern, de förespråkar t.ex. en total separation av kyrka och stat, är emot tvångssterilisering av transsexuella och vill göra det möjligt för var och en att ändra sitt juridiska kön genom en enkel anmälan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *