Litteraturens hjältar och hjältinnor har ofta stigit ned i underjorden, för att hämta någon eller av någon annan akut anledning. Nedstiganden som kanske kan ses som bilder för hur poeter sysselsätter sig med döden och det förflutna, eller envist nedstiger i känslornas dunkla stormar. I sin bok från 2006, döpt efter en kratersjö i Italien som enligt antik mytologi är en nedgång till denna underjord, ger den amerikanska poeten Louise Glück ett samtida bidrag till traditionen. Men det är inte mytens skimmer som ger Glücks dikter näring, inte heller helvetets dramatik. Det är någonting annat. Mer en slags kylig ledsamhet över att se det lilla livet belysas av döden, ståendes någonstanshalvvägs ned i mörkret:
Ljuset har förändrats;
tonen c är stämd mörkare nu.
Och morgonens sånger låter allt för inövade –
Det här är höstljus, inte vårljus.
Höstljuset: Du kommer inte att skonas.
Sångerna har förändrats; det onämnbara
har trätt in i dem.
Förlaget Rámus ger i Jonas Bruns översättning för första gången ut den hyllade och prisbelönta Lousie Glück i en hel bok. I New York Times skriver Nicholas Christopher att Averno ”may be her masterpiece” – man väntar sig något sprakande spektakulärt. Men Louise Glücks dikter känns kalla, stillsamma, ganska konventionella. I dikter om Persefone, om fåglarnas nattliga migrationer, minnen från barnets förberedelser för vuxenlivet, ljusets skiftningar i landskapet eller om åldrandet, växer en stark sorg. Det är svårt att greppa varur den kommer, inget av motiven bär ensamt upp den, den stiger ur någonting som Glück lämnat precis utanför dikten, någonting som hörs i tystnaden:
Tystnaden är min följeslagare nu.
Jag frågar: Vad dödade min själ?
och tystnaden svarar:
Om din själ dog, vems liv
lever du nu och
när blev du den människan?
I Averno är det i utrymmet mellan motiven som betydelsen frodas. Persefonemotivet tar mycket plats, Glück analyserar hennes nedstigande till helvetet ”som en dispyt mellan modern och älskaren – dottern är bara kött”. Men när myten ställs bredvid dikter som ”Oktober” eller ”Fuga”, öppnar Persefones avsaknad av hem och egen vilja upp läsarens ögon mot en tom hjälplöshet inför de likgiltiga krafter som styr världens gång. Dessa två nämnda dikter är för övrigt helt obetalbara i sin precisa enkelhet, som ofta ger dem en ganska rolig prägel:
Jag var mannen för jag var längst.
Min syster bestämde
när vi skulle äta.
Då och då fick hon en bebis.
I detta tillbakahållna och smått ironiska röstläge skapas till slut känslan av att stå ensam i en kall vind och plötsligt inte riktigt känna igen vare sig sig själv, sina minnen eller naturen: ”En vind har kommit och gått, tagit isär tankarna; / efter sig har den lämnat en underlig klarhet”. Det är en otäck men sublim form av förfrämligande Louise Glück spelar med. Helvetet, tycks hon säga, är inte så spektakulärt, och det är förresten inte livet heller: vi förblir ändå ensamma, främmande.
En natt om sommaren. Ljudet av ett åskväder.
Osynligt förskjuts de stora plattorna och ändrar riktning –
Och i det mörka rummet, de älskande som sover i varandras armar.
Vi är, var och en, den som vaknar först,
som rör på sig först och ser, där i den första gryningen,
främlingen.
David Zimmerman
Louise Glück: Averno.
Översättning Jonas Brun.
Rámus, 2017.
