Anders Larsson har skrivit sex prosaböcker vari han säger sig ha gått från att ha fångat upp abstraktioner i tillvaron till att allt mer i sina berättelser avhandla det egna livet. Ett barns memoarer är således ett logiskt steg. Tidigare har Selma Lagerlöf och Stig Dagerman givit berättelser från barndomen titeln Ett barns memoarer. Författarna använder i stort sett samma perspektiv. Den vuxna människan ser tillbaka och försöker gestalta barndomens skeenden.
Mer än sina föregångare närmar sig Anders Larsson det naiva sinnet. Barnet tillåts överföra sin förståelsehorisont på världen, men med den vuxnes språkbruk och i hög grad perspektiv. Hos både Lagerlöf och Dagerman är perspektivet strikt den vuxnes. Trots att man kan ha akademiska invändningar mot hybridbruket av barnets kontra den vuxnes perspektiv på barndomen är just det vad som skapar de drastiska svängningarna i Larssons Ett barns memoarer.
Texten tar sin början i barndomen, inuti barnet Lasse. Han föds: ”Skrek så att alla som låg där skulle veta att jag anlänt. När man kommer till världen ska man inte vara blygsam, som baby kan man fritt hävda sin storhet och betydelse. Det är först när det börjat gå bra för en i livet som man tvingas bli blygsam. Och blir man det inte självmant kan man ge sig den på att någon annan viger sitt liv åt att se till att man blir det”. Kapitlen är korta, oftast en knapp sida, och på citatets sätt uppbyggda i närmast aforistiska stycken. Författarens teknik att lappa ihop fragment på ett sätt så att de genast får betydelse och bäring vittnar om en utpräglad skicklighet i att se skeendens kärna. Dramatikern närvarar, scenerna växlar snabbt och blir tablåer, men mer i Stig ”Slas” Claessons anda än Roy Anderssons. På samma sätt som i Slas böcker vrids begrepp och klokskaper in i sina motsatser genom komprimerade resonemang. En tes som efter hand skrivs fram är att det varken är ålderdomen eller barndomen som är de svåra perioderna i en människas liv utan tiden däremellan.
”Folk i åldersmarginalerna står ut med det obesvarbara, medan de medelålders tror sig vara tvungna att veta. Även när de inte har en aning, måste de konstruera trovärdiga svar på frågor ingen ställt, leverera universallösningar i tid och otid till var och en som råkar passera. I hopp om att någon plötsligt ska utropa: Just det, det skulle jag aldrig själv ha kommit att tänka på, tack för att du tänker åt mig! / Vilket aldrig sker”.
I barnets memoarer får vi möta Barbro, pojkflickan som med en krocketklubba slagit ut en av Lasses tänder. Hon är ”inte elak, men snabb och teknisk”. Grannen Georg som numera är impotent men har två barn tillsammans med fru Johansson. Barnen är sävliga, tysta pojkar som inte förstår att fotbollar är till för att sparkas på. Istället ägnar sig Johanssons åt trädgårdsskötsel. Småningom befolkas boken av klasskamraten Thomas Sommarström, av den första kärleken med stjärnögon och hustrun, fadern och modern. Ett helt liv. Larsson lyckas forma de många karaktärerna till minnesvärda människor, somliga mer framträdande än andra, precis som vi minns människorna vi växte upp med.
En del av boken utgår också från den vuxna mannens perspektiv. Här reser och skriver Lasse tillsammans med ”hustrun”. Främst tycks den vuxne kämpa med människorna runt omkring sig, till skillnad från barnet. Att vara vuxen, konstateras tidigt, är att inte sparka på bollen som är till för att sparkas på, att inte tillåta sig den glädjen. Trots att Lasse frågar sig varför man inte sparkar bollen, hamnar han själv i samma position till sin omgivning.
Ett barns memoarer öppnar jag första gången när jag åker tåg i det Smålandska landskap som också är bokens. Mellan Nässjö och Alvesta skrattar jag högt ett par gånger och sitter resan igenom i ett leende. Alla akademiska invändningar förbleknar inför en sådan bok. Anders Larsson har fyllt verket med klokhet, humor och en översvallande närhet till människovarandet vilket gör Ett barns memoarer till en höjdpunkt i hans karriär. Jag hoppas på baksidestextens aforism ”Det är värst de första femtisex åren, sen går det som på räls”.
Peter Nyberg
Anders Larsson:
Ett barns memoarer.
Schildts & Söderströms, 2017.
