Den mest obegripliga av tider

”Mitt århundrade, mitt vilddjur, vem kan se dig i ögonen”, skrev den ryska poeten Osip Mandelstam år 1923. Det är en diktrad som ekar genom Göran Sonnevis senaste diktbok Sekvenser mot Omega, där poetens irrande blick söker sitt samtidsmonster.

Att se sin samtid i ögonen, och skriva om den, har uppenbarligen alltid varit svårt. Men kanske är det svårare nu än någonsin. Att som författare hitta en form, en röst, ett patos, som kan svara mot alla snabbt expanderande globala flöden av information, till exempel, är en utmaning. Eller att överblicka ”hyperobjekt” som klimatkrisen eller den globala marknaden, inför vilka de flesta av oss står som hjälplösa konsumenter, utan möjlighet till politisk handling.

Göran Sonnevi, som för övrigt översatt just Mandelstam, måste vara en av de mest precisa och rutinerade samtidsskildrare inom svensk poesi, som samtidigt vittnar om denna svårighet. I den ikoniska dikten Om kriget i Vietnam från 1965 finns en informationskanal (TV:n) som informerar om ett krig mellan ungefär två aktörer, den ena ond, den andra god. Men när Sonnevi fyrtio år senare i sin monumentala bok Oceanen återigen tar strid mot USA i kriget mot Irak är han mycket mer osäker, ”Jag vet inte vad jag ska tro” medger han, viljan till motstånd riktas ”mot nästan allting” – världen har förändrats, liksom diktens möjligheter.

I Sekvenser mot Omega skriver den 78-åriga poeten vidare på samma dikt som han skrivit i sina senaste böcker. Sedan 1960-talet har Sonnevi bytt den klassiska diktformen mot en gigantiskt flödande textmassa med ständiga avbrott. En slags kontrapunktisk metod där en mängd motiv spelar omlott med och mot varandra. Triviala vardagligheter, kärleken, döden, landskapens blommor och fåglar, den horribla dagspolitiken, åldrandet, Gud, musiken, vetenskapen och litteraturen – allt andas in och ut ur varandra i gigantiska massor, som i sin tur blandas med korta aforistiska dikter samt ett gäng orimmade sonetter.

Boken börjar i sommarens lätthet, på sådana platser Sonnevi skrivit om förut: Ormöga på Öland, Koster och Kalvön i Bohuslän. Långa betraktelser av fåglar och fjärilar med frun Kerstin och vännen Lena Cronqvist. Det är en idyllisk bild: ”Vad gör vi här? Vi besöker de vanliga platserna  Igår norra / udden, trollskogen där Hagtornsfjärilen fladdrade bland / blommande vildrosor högt upp i träden”.

Men när vintern kommer börjar idyllen skava. Lagom till vännens Tomas Tranströmers död nämns hur paret Sonnevi ställer in en resa på grund av poetens ”ångest och skräck”. Inför terrorn och världsvilddjuret? Inför sig själv? Döden? Sonnevis språk tar här alltfler tillflykter till abstraktioner, religiösa och mytiska bilder av Hades eller Moses, och den filosofitunga pratighet som kan utmärka hans dikt accelererar med sekvenser som: ”Tillblivensens axiom föds / Som om också all matematik var en funktion av tiden / Dess reversibilitet / Skenbar, kristallisk illusion / Det oändliga bara fattbart så långt / vi fattar det”.

Att läsa en bok som Oceanen är en njutning: få böcker jag läst hanterar balansen mellan så många motiv, realistiska som abstrakta, så välbalanserat och harmoniskt som den. Denna njutning finner jag inte på samma sätt i Sekvenser mot Omega, där faktiskt motiven då och då dröjer sig kvar lite för länge eller alltför kort. Kanske ges en viss fjäril några sidor för mycket för att inte bli tråkig, kanske blir metafysiken för abstrakt. Eller så blir hoppen mellan realism och abstraktion väl drastiska vilket gör det allvarliga komiskt: ”Folkmordens kontrapunkt  Tänker jag på morgonen medan jag / tvättar mig”.

Men jag inser snart att denna disharmoni genererar en ångest i sig, som Oceanens perfektion inte kommer åt. Så blir bokens svaghet också en styrka: en irrande svärta som jag tidigare inte känt hos Sonnevi. Sonnevi lyckas med spretiga sin litterära form inte bara gestalta det splittrade världskaos som vi dagligen försöker förstå i våra huvuden, utan också den disharmoni och ångest samtiden innebär.

Att Sonnevi fortsätter att envist och modigt försöka se Mandelstams vilddjur i ögonen på ett sätt som få andra poeter gör, står i varje fall klart: ”Samtidens oöverskådlighet ser på mig  Med sina ögon ur kaos  Grått”. Och att överblicka det oöverblickbara är dömt att misslyckas, det vet han, Sonnevis förtvivlan över världen ligger på gränsen mot cynismens enkla utväg. Men, är inte all poesi att teckna det omöjliga?

Jo, skulle Sonnevi svara. Det finns en uppfordrande tro på människan som observerbar central för akut existentiell förhandling som tvingar oss mot det omöjliga, obegripliga. Ett ödmjukt men hårdnackat etiskt patos som är äkta. Sonnevis storhet ligger i att via detta patos koppla samman allt, introspektion med omvärldsanalys, harmoni och disharmoni: århundradets vilddjur skymtar vi bara om vi söker överallt: ”Världsstädernas vrede ska komma över oss / Som i en omvänd apokalyps, där vilddjuret finns på varje punkt, inne i oss”. Så visar Sonnevi återigen hur poesi kan medla mellan det egna och det allmänna, det möjliga och det omöjliga, även i de mest obegripliga av tider.

David Zimmerman

Göran Sonnevi:
Sekvenser mot Omega. Albert Bonniers förlag, 2017.

EDIT 21.6.2017: Ändrade poetens nationalitet från polsk till rysk i ingressen. 

2 reaktion på “Den mest obegripliga av tider”

  1. Den polska poeten Osip Mandelstam? I så fall är Edith Södergran en rysk poet. 🙂
    Mandelstam var född i Warszawa, Södergran var född i Sankt Petersburg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *