Framtiden skymtar mellan svarta svanar

av Lars Sund

Lyckas vi inte snabbt minska utsläppen av växthusgaser och förhindra att jordens medeltemperatur stiger med mer än två grader kan vi lika gärna glömma all framtidsdiskussion. Men hur ser en möjlig framtid ut?

Klimatfrågan är inte förhandlingsbar. Naturlagarna medger inga kompromisser. En skenande uppvärmning med tre eller fyra grader skulle sannolikt innebära ”slutet på världen som vi känner den”, för att travestera titeln på en låt av rockbandet R.E.M.

Tack och lov har vi en reell chans att hålla uppvärmningen under två grader. Men det är bråttom. Den finländska regeringen talar svepande om att minska växthusgaserna med 80 procent till 2050. Det duger inte. Kännbara utsläppsminskningar måste göras redan inom fem–tio år, annars är loppet kört. En genomsnittlig finländare ger upphov till mellan 8,5 och 13,9 ton koldioxid per år, lite beroende på hur man räknar; de här utsläppen måste ner under två ton per capita snarast möjligt. Endast så går det att klara tvågradersmålet.

En fråga som inte diskuteras särskilt mycket är hur ett fossilfritt Finland egentligen skulle se ut. Kanske drar vi oss för den diskussionen, eftersom vi anar att omställningarna kommer att bli mycket stora. De självutnämnda klimatskeptikerna verkar åtminstone ha förstått en sak mycket bättre än vänstern och miljörörelsen – den nuvarande socioekonomiska ordningen kommer knappast att överleva de förändringar som klimatmålen kräver.

Industrisamhället har så länge det funnits – omkring 250 år – drivits av fossila bränslen, till en början med kol och från 1900-talet till idag med olja. I själva verket är industrikapitalismen oupplösligt förknippad med fossila bränslen, som den svenska humanekologen Andreas Malm visar i sin doktorsavhandling Fossile Captial. The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming. Först när vind-, vatten- och muskelkraft ersattes av kol blev industrikapitalismen möjlig i England; skiftet från ett energisystem till ett annat var själva förutsättningen för dess födelse. Nu förestår ett nytt, lika omvälvande skifte från fossil till förnybar energi. Följderna kommer sannolikt att bli lika omfattande som när industrikapitalismen uppstod.

Det har ”klimatskeptikerna” förstått, och de kämpar desperat för att bromsa de nödvändiga politiska besluten. Men de är dömda att misslyckas; dagens ekonomiska ordning är dömd att gå under på ett eller att annat sätt.

Hejdlöst förnybart

Om den globala uppvärmningen ska hållas under två grader är den mest angelägna åtgärden en omställning av energiproduktionen. Den kan paradoxalt nog bli ganska lätt att genomföra. Nu pågår något som bara kan kallas en energirevolution; till och med den konservativa finanstidningen Financial Times kallade den förnybara energins segertåg ”unstoppable” i ett reportage tidigare i år. Förnybar energi – främst vind och sol – utvecklas i allt snabbare takt samtidigt som investeringskostnaderna rasar. På många håll i världen är ny vindkraft och solceller idag billigare än fossil energi även utan offentliga subsidier. ”Smarta” distributionsnät, som gör det möjligt för privatpersoner att sälja och köpa el utan inblandning av stora distributörer, har även börjat bidra till att energimarknaderna i grund förändras.

Finland har tyvärr hamnat på efterkälken i den här utvecklingen. Samtidigt som satsningen på vindkraft bromsas framför allt av Sannfinländarna i regeringen fortsätter Finland att satsa på ny kärnkraft och att öka andelen bioenergi. Det senare har fått forskare att slå i varningsklockorna. Biomassa är inte nödvändigtvis så klimatsmart som man trott, under vissa omständigheter kan biobränslen leda till större utsläpp av växthusgaser än kol, olja och allt naturgas.

Kärnkraften spelar på sin höjd en marginell roll i den globala energiomställning som förestår. I Finland kan kärnkraften stå för en större andel av elproduktionen än på många andra håll, men bara under en begränsad tid. Om den planerade reaktorn i Pyhäjoki verkligen byggs – vilket är långt ifrån säkert – kommer den med all sannolikhet att bli den sista nya kärnkraftsenheten i Finland. De gamla reaktorerna i Lovisa och Olkiluoto ersätts knappast av nya. Frågan är hur länge Olkiluoto 3 kan drivas, det står redan nu klart att reaktorn aldrig kommer att bli lönsam och EPR-tekniken har visat sig vara behäftad med allvarligare säkerhetsrisker än väntat. Internationellt är det ekonomin som håller på att ta knäcken på kärnkraften. Även i Finland kommer kärnkraften att konkurreras ut av förnybara energislag och ju fortare man förstår den saken dess bättre.

Elbil räddar inte privatbilism

Vid sidan av energiproduktionen behöver transporterna och matproduktionen snabbt ställas om. I ett framtida, fossilfritt Finland lär privatbilen inte vara den självklarhet den är idag. Elbilsentusiasterna vill få det att framstå som om vi kommer att tuta och köra som förut, fast med en utsläppsfri elmotor istället för bensinmotor. Riktigt så enkelt blir det nog inte.

Förutom att elbilar kräver råvaror och genererar stora utsläpp vid tillverkningen glömmer man bort att byte av bränslen ofelbart påverkar transportstrukturen. Billig olja har varit den viktigaste förutsättningen för såväl massbilismen, vägtransporterna som för lågprisflyget. När vi snart lämnar den billiga oljans epok – antingen frivilligt av klimathänsyn eller ofrivilligt på grund av sinande oljereserver och kraftigt fördyrat bränsle – påverkar det transportinfrastrukturen. Eldrift kommer inte i stor skala att ersätta person- och lastbilar eller bussar med förbränningsmotorer.

De svenska försöken med elektrifierade vägar – det gäller ett par korta snuttar utanför Arlanda och i Sandviken – lär knappast vara inledningen på storskaliga satsningar på eldrivna långtradare. Det är fiffigare att satsa på järnvägarna, som redan är eldrivna. Behovet av transporter kommer sannolikt att minska i framtiden, antingen av nödtvång eller som en följd av utvecklingen mot en decentraliserad cirkulär ekonomi.

De billiga flygresorna vi är bortskämda med är inte hållbara och våra barn kommer att vara något våra barn får försaka. Flygbranschen menar att biobränslen kan ersätta fossilt flygfotogen i planens tankar – men jag skulle nog satsa mina pengar på att det mest förblir prat. Jetplanens kondensstrimmor kommer att vara betydligt färre på framtidens himlar jämfört med dagens.

Den tredje stora utsläppskällan är maten vi äter. Kött är den stora boven: att producera ett kilo nötkött genererar motsvarande 26 kg koldioxid. Motsvarande siffror för fläsk är 6-8 kg och kyckling omkring tre kilo. Som jämförelse ger ett kilo baljväxter 0,5 kg koldioxid.

Cirkulär framtid

En finländare av årsmodell 2050 äter övervägande vegetarisk kost, har aldrig varit i Thailand, äger ingen bil, har färre klädesplagg och prylar än sina farföräldrar 2017 och får den el hen behöver (mycket mindre än idag tack vare effektiviseringar) från ett lokalt vindkraftskooperativ, kompletterad med egna solceller på taket. Hen odlar själv en del av de grönsaker hen konsumerar, och vattnar dem med återvunnet gråvatten från det egna hushållet. Framtidens finländare bor högst antagligen i en större eller mindre tätort och tar sig fram med cykel eller med väl utbyggda spårvägssystem som kompletteras med eldrivna bussar; vid behov använder hen kanske ett fordon från den lokala elbilspoolen. Återbruk präglar hela samhället i mitten av seklet. Vitvaror, hushållsapparater, datorer, mobiltelefoner och annan teknik är konstruerade så att trasiga komponenter kan bytas ut istället för att telefonen ersätts med en ny när något går sönder. Man slänger inte fullt användbara kläder, möbler etc.

Finländarna lär i framtiden knappast arbeta lika mycket och lika länge som idag och arbetet ser väsentligen annorlunda ut. Många uppgifter har rationaliserats bort eller övertagits av robotar, ty trots att man medvetet har valt att förändra samhället i en resurssparande riktning och minska dess komplexitet (vilket samtidigt gör det mera motståndskraftigt mot störningar) har den tekniska utvecklingen knappast avstannat, snarare har den bytt inriktning. Nätet länkar samman människor i högre grad än tidigare, nu när man av klimatskäl inte kan resa lika mycket. Inte minst kultur levereras via nätet, kanske kan framtidens finländare uppleva en direktsänd operaföreställning från Metropolitan i New York eller ett naturprogram från Galapagosöarna virtuellt i sitt vardagsrum.

Det är knappast troligt att tekniken – den teknik som bidragit till att vi hamnat där vi är – eller marknaden på egen hand kommer att lösa våra resurs- och klimatkriser. Därför måste marknadsekonomin och idén om evig tillväxt som samhällets motor ersättas av en cirkulär ekonomi, som snålar med resurserna och framför allt förmår fördela de tillgångar som återstår så att såväl naturen som människorna gynnas.

Lokala valutor

En intressant modell för cirkulär ekonomi har föreslagits av Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet. Enligt Hornborg är pengar bara ett påhitt som bygger på premissen att allting är utbytbart. Om vi kan ändra spelreglerna i ekonomin kan vi också skapa en hållbar värld för framtida generationer. Hornborgs förslag går i korthet ut på att man vid sidan av världsekonomin inför kupongvalutor som bara gäller inom begränsade områden och som han kallar LUTS, lokala utbytesbevis. Med den här valutan skulle människor kunna handla endast lokalt producerade produkter, vilket skulle resultera i en kraftig decentralisering av ekonomin. De lokala utbytesbevisen skulle delas ut som ett slags medborgarlön. Enligt Hornborg skulle såväl staten som enskilda ha allt att vinna på ett skattefritt utbyte av varor och tjänster på lokalplanet.

Ett ekonomiskt system baserat på många små lokala ekonomier där människor samverkar för det gemensamma bästa skulle, om det implementerades över hela världen, inte bara spara resurser utan också skapa global rättvisa, menar Hornborg.

Någon form av globalt gångbara valutor kommer ändå att behövas eftersom man omöjligt kan producera allt som behövs lokalt. Men världshandeln skulle drastiskt minska och endast absolut nödvändiga varor – till exempel mediciner – skulle behöva transporteras långa sträckor. Världsekonomin skulle på köpet bli mindre volatil – de kriser och kollapser som präglar dagens marknadsekonomi skulle antagligen höra det förflutna till.

Ingen rak väg in i framtiden

Framtidsprognoser är alltid vanskliga. Det enda man egentligen kan vara säker på när det gäller framtiden är att den kommer.

Hur den sen ser ut är en annan femma. Kanske kommer Finland i mitten av seklet inte alls att se ut som jag föreställer mig. Misstaget vi alltid gör att tro att det går att dra en rak linje från nuet in i framtiden. Att framtiden egentligen blir som nu, fast med ännu bättre displayer på telefonerna och 3D-skrivare och fantastiska hologram. Men utvecklingen följer aldrig en rak linje, den vänder och vrider sig på oförutsedda sätt och gör ibland oförutsägbara svängar. Man talar om ”svarta svanar” – oförutsedda händelser – som ställer till det för prognosmakare och planerare.

Att vi måste göra något åt klimatförändringarna är uppenbart, men kanske har jag fel – kanske kommer det att visa sig att marknaden ändå till sist förmår lösa problemen. Eller kanske finns det en teknisk fix som gör att vi kan dra koldioxid ur atmosfären. Så kallad geoengeneering föreslås på fullt allvar som en lösning på de stora problemen vi brottas med.

Fast själv är jag rädd för att de svarta svanarna i det här sammanhanget kan utgöras av lika enorma som oväntade utsläpp av metan i atmosfären från tinande arktisk permafrost. I värsta fall skulle ett stort tillskott av metan – en hundra gånger mer potent växthusgas än koldioxid – kunna leda till en skenande uppvärmning på kort tid – det värsta tänkbara scenariet.

Men jag envisas med att tro att vi människor på jorden, när det kommer till kritan, lyckas slå oss ihop och avstyra den värsta klimatkrisen. Det som krävs är politiska beslut. Klimatfrågan är politisk, det kan inte nog ofta upprepas. De politiska beslut vi fattar nu – eller låter bli att fatta – avgör vilken värld våra barnbarns barn kommer att leva i.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.