Frihet med bredd, djup och kraft

Framgångsrik samhällskritik förändrar samhället. Det gäller att se hur nyliberalismens frihetsideal pekar bortom den samhällsordning den tjänar till att rättfärdiga, och för kritiken att utmynna i en frihet med bredd, djup och kraft.

I en kolumn rubricerad ”Vision och verklighet” (Hufvudstadsbladet den 23.4.2017) utmanar Torbjörn Kevin Ny Tid till att formulera ett alternativ till nyliberalismen. Utmaningen grundar sig på Kevins observation att medan Ny Tid kritiserar den så kallade nyliberala samhällsordningen på ett övertygande vis, så saknas alltjämt en alternativ, konkret ”vision”. Som en vänstertidskrift borde Ny Tid vaska fram en samhällsvision bortom idel kritik av den samhälleliga verkligheten. Kevin frågar, ”vilken väg visar Ny Tid?”

Men är det verkligen en samhällskritisk journalistiks uppdrag att ”visa läsarna vägen”? Har vänstertidskrifter utöver det kritisk-journalistiska uppdraget också plikten att redogöra för en alternativ framtid? Är det överhuvud önskvärt att vid sidan om en samtidskritik ställa upp en framtidsvision?

Ända sedan Marx och Engels var en av den socialistiska vänsterns karakteristiska övertygelser att det är föga produktivt att konstruera alternativa ”visioner” i kontrast till den samhälleliga ”verkligheten” – åtminstone inte om denna konstruktion antas föregå kritisk praxis. En bärande självuppfattning för den socialistiska vänstern, både i dess europeiska marxistiska och dess amerikanska pragmatistiska gestalt, har alltid, i motsättning till socialliberal moralism, varit att kritik och samhällelig transformation utgör en praktisk enhet. Framgångsrik samhällskritik förändrar samhället, framgångsrik social transformation är kritisk.

Uppfattar man däremot samhällskritik som lösryckt från socialt transformativ praxis eller ställer man den vid sidan om som ”vision”, skapar man problem som är omöjliga att lösa: Varför borde denna ”vision” gälla för vår ”verklighet”? Varför måste rörelsen underkasta sig en i förväg fastslagen vision, om man (vilket alltid sker) kommer på bättre idéer under tiden? Att spjälka upp transformativ praxis i kritik å ena sidan och vision å den andra dödar transformationen. Det reducerar kritiken till kraftlös kontemplation och visionen till ett onåbart bortom. Alfred North Whitehead kallade detta ”misplaced concreteness”, alltså felslutet att konkreti innebär att något betraktas som ett isolerbart ting, då det tvärtom är just abstraktion att avskilja ting från deras levande verklighet – latinets abstrahere betyder just att lösrycka ur ett levande sammanhang, vilket också betyder: att döda.

Så hotar Kevins efterlängtade ”konkretiserande alternativ” att bli till just vad det inte skulle, nämligen ren, maktlös abstraktion. Om det finns något sådant som en ”vänsterjournalistik”, bör vi tvärtom inte förvänta oss att den levererar ”visioner” bortom eller vid sidan om samtidskritiken, utan snarare att dess samhällskritik också är verksam, det vill säga bär framgångspotential, gör anspråk på makt. Således är det just kritiken av nyliberalismen (eller vad man nu vill kalla vår samtid) som måste producera en vision om hur de problem kunde lösas som kritiken lagt fram. Här har det negativa ett primat före det positiva. Visionen växer fram ur kritiken och därigenom antar den sin konkreta gestalt som konkret lösning på konkreta problem.

Kevin har inte helt fel: det behövs en diskurs om visioner och alternativ, men hans utmaning är missriktad. Den diskursen måste ses som en integrerad del av ett mer omfattande samhällskritiskt projekt. Genom att formulera grundläggande problem i den rådande samhällsordningen, förbereds vägen till lösningarna. Visionerna växer fram i loppet av en kritisk rörelse och fulländas an efter. Trots att det inte är vettigt att framvaska utopier, så kräver en framgångsrik social transformation att vi talar om vilka värden som vi bör orientera oss enligt i försöken att formulera visioner i loppet av vår kritiska praxis.

Lyckligtvis existerar den diskursen redan. Samhällskritiker både inom och utom akademierna utarbetar faktiskt visioner inom ramen för mer omfattande samhällskritiska projekt. Det ofta upprepade klagomålet att ”vänstern inte bjuder på alternativ” är helt enkelt inte sant. Ta följande exempel på samhällskritik med konkreta framtidsvisioner som utkommit bara under de senaste två åren (sic!): den tyska socialfilosofen Axel Honneths aktualisering av socialismens idé för vår samtid i sin bok Die Idee des Sozialismus (2015); den irländska politiska filosofen Philipp Pettits försök till att konstruera en ”moralisk kompass” för vår komplexa samtids politik med hjälp av ett uppdaterat republikanskt frihetsideal (Just Freedom, 2015); den ungerska filosofen och aktivisten Ágnes Hellers argument om att vi i stället för utopier behöver mer utarbetade dystopier för att hjälpa oss orientera vår samhälleliga praxis (Von der Utopie zur Dystopie, 2015); den tyska ekonomiska sociologen Wolfgang Streecks nya analys om hur kapitalismen kommer att gå under (How Will Capitalism End?, 2016); den brittisk-amerikanska geografen David Harveys försök att svara på samma fråga med ingående tips för politisk praxis och en idé om en ny revolutionär humanism (Seventeen Contradictions and the End of Capitalism, 2015); och slutligen, för att nämna ett icke-akademiskt exempel, den brittiska journalisten Paul Masons visionära ”framtidsguide” till en postkapitalistisk ekonomi (Postcapitalism, 2017). Vi har en hel industri av samhällskritiska visioner!

Vilka värden och ideal anser då dessa samtidsdiagnoser att kunde hjälpa oss att fullända alternativa visioner i loppet av våra samhällskritiska projekt? Det som dessa försök har gemensamt är en kompromisslös hängivelse till värdet ”frihet”.

Inte ens den finländska vänstern är längre försjunken i sitt dogmatiskt-reaktionära slummer (jämför med min kolumn ”Valslogan: frihet” i Ny Tid 1.12.2011). Ännu för ett år sedan, under Vänsterförbundets ordförandeval, då hela Yles mest konformistiska redaktör Sanna Ukkola frågade varför vänstern ”motsätter sig frihet”, inledde varje kandidat sitt svar med att ”jovisst, frihet är nog viktigt men…”. Nej, friheten känner inga ”men”! Friheten kan inte ställas mot andra värden, utan explicit reaktionism. Framför allt kan inte frihet vägas mot ”statligt ingripande”. Om vänstern går med på sådana liberalistiska diskursiva villkor som skapar en avgrund mellan ”individuell frihet” och ”samhälle” har den redan kapitulerat. Vänsterns vision måste i stället vara ett mer omfattande frihetsbegrepp, där inga ”men” längre behövs.

Det är just med denna radikalt liberala diskursiva strategi som Teivo Teivainen och Heikki Patomäki under det första halvåret 2017 i diverse medier har försökt återerövra frihetsbegreppet från neoliberalismen. Om temats tidsenlighet vittnar också att frihet var föremål för årets vetenskapsdagars temabok (Kaikki vapaudesta, Gaudeamus 2017). Patomäkis blogginlägg om frihet bär anmärkningsvärt rubriken ”Efter nyliberalismen” (Uusliberalismin jälkeen).

Det gäller alltså att i loppet av en kritik av nyliberalismen utarbeta en mer omfattande frihetsvision.

Det är viktigt att observera att hängivelsen till värdet frihet är något dessa kritiker delar med den nyliberalism de kritiserar. Visionerna som växer fram ur nyliberalismens kritik står alltså inte som motsats till vår nyliberala verklighet. Att konstruera en vision tvärtemot nyliberalismen skulle innebära inte endast maktlös abstraktion, utan också en reaktionär och paternalistisk hängivelse till döda ideal.

Hur pekar alltså nyliberalismens egna normativa kärna bortom och utöver den samhällsordning den tjänar till att rättfärdiga? – Det gäller att förstå nyliberalismens frihet som smal, ytlig och svag. Det gäller för kritiken att utmynna i en frihet med bredd, djup och kraft.

Frihet med bredd innebär insikten om att din frihet är min frihet och vice versa. Att vi endast kan vara fria tillsammans. Den frihet liberalisterna erbjuder oss tränger däremot in oss i en privatsfär där vi visserligen får göra vad vi vill, en sfär som garanteras oss genom lag och egendom. Men den friheten står i absolut kontrast till den ekonomiska lagarnas verklighet som dikterar villkoren för mina fria val. En frihet med bredd, eller ”social frihet” som Axel Honneth och Frederick Neuhouser kallar det, breder sig däremot utåt, till det offentliga, och inbegriper samhälleliga institutioner och praktiker som uttryck och nödvändiga beståndsdelar av vår frihet. Medan liberalister ständigt är tvungna att införa ”villkor” och ”förutsättningar” för individuell frihet, bör vänsterns vision om en frihet med bredd kunna inkludera våra medmänniskor, våra institutioner, våra praktiker i själva frihetsbegreppet.

Frihet med djup bygger på insikten om en samtid och framtid där det blir allt svårare att kulturellt uppehålla motsatsen mellan personer och ting, mellan kultur och natur. Robotar som ersätter mänskligt arbete, klimatförändringen som skapar osämja mellan EU och USA, multiresistenta mikroorganismer som kämpar mot de medicinska fakulteterna och läkemedelsindustrin är alla vad Bruno Latour kallar för ”hybrider”. De är varken ”personer” eller ”ting” i det moderna ontologiska registret. Trots att våra liberalistiska begrepp om frihet och demokrati inte känner till dem, är de politiska aktörer som deltar i och förändrar våra institutioner. Således är de verksamma inom ramen för en ”frihet med bredd”, vilket betyder att vår frihetsvision måste ytterligare göra rum för dem, hitta ”djup”. Vi måste lära oss att förstå frihet som någonting som inte bara inbegriper oss ”personer” gentemot en betydelselös, avmystifierad ”natur”. Vi måste begripa en frihet som inte längre skrapar på ytan, utan i stället dyker djupt ner i naturen.

Frihet med kraft är tanken om att frihet är en process, en oavslutad kamp. Frihet med kraft är i motsats till den liberalistiska traditionen inte enbart ett rättsligt tillstånd eller en medborgerlig status. Vänsterns vision om frihet befriar sig från uppfattningen att frihet vore något man kan förbli (det schweiziska högerpopulistiska partiet SVP:s slogan lyder ”Frei bleiben!”). Denna vision befriar vänstern från all nostalgi om en förfluten välfärdsstat som den känt sig förpliktad att försvara. I stället fokuserar vänsterns framtidsvision på en fri stat som ständigt söker att fullända sina ideal. Frihet är en processkvalitet – den kraft som bär kritik, vision och verklighet.

Arvi Särkelä
är lektor och postdoc-forskare i filosofi vid Luzerns universitet i Schweiz.

2 reaktion på “Frihet med bredd, djup och kraft”

  1. I am sorry, but my feelings about Arvi Särkelä’s piece “Frihet med bredd …” are indeed VERY different from Lennart Värmby’s. Having thought for something like 60 years about psychology and having undergone a training in natural scientific methods, I react to the piece with something like toothache. I do not claim to have any knowledge about that truly impressive list of books which Särkelä is referring to, but I do think that I know something about usual human reactions:

    (a) If one tells people to become active they will mostly (and justly) ask what the outcome of their activity is supposed to be. This is of course less necessary if one activates them AGAINST something, because it is in this case obvious that the desired outcome is that something (which has already clearly been pointed out) should NOT happen. Also, among primates it is as a rule MUCH easier to activate individuals AGAINST a danger or an enemy (as demagogues know VERY well). But we are living in a situation where our media will mostly NOT provide a clear idea whom or what to consider as an immediate threat (and if they do, e.g. pointing out ISIS as an urgently threatening enemy, then they rarely give clear instructions what to do about the situation) – the climate problem is, e.g., rarely described as anything like an IMMEDIATE threat. Thus, if one wants people to become active in the present situation, one has AT LEAST to show them some goal towards which to strive plus also give them an idea how to reach that goal via a sequence of steps which look small enough to be manageable in practice. If the description of the goal has during the course of action to be modified somewhat, the modification should still be so slight and/or slow that the goal is always still recognizable as the same goal for which one was starting out in the beginning. – If I take as an example my own idea how to get rid of the nuclear weapons, I had after some thought to modify it, saying that it could REDUCE the number of nuclear weapons so far that a nuclear war would not any more mean the end of human civilization. – Anyway, if Hbl’s Torbjörn Kevin asks Ny Tid to present a clear idea how a future society should look like according to the Left, this is certainly not any unreasonable suggestion. I even would feel able to provide some such idea (although that enterprise would not really fit into the space of a comment like this one).

    (b) If an YLE redaktör comes up with the question varför vänstern “motsätter sig frihet” one could begin with the counter-question what the redaktör imagines “frihet” to be. We are after all aware what advertisers have in the course of the years tried to sell as “freedom by association” (“Come to Marlboro country”, “Come out on a Honda”). From earlier times we have still more drastic ideas about the matter: in Hbl of 4.06., p.27, is given a quote from a letter which a Swedish officer wrote home during the 30-Years-War: “Vi bränna, mörda och våldtaga dagligen. Vilket härligt liv!” This comes VERY close to what Djingis Khan was holding out to his fighters as “the Best”, namely victory, with all those joys attached which also that Swedish officer is mentioning. And we can be rather sure that those brave men felt FREE when acting as they described. Meaning, that freedom is the possibility to follow one’s wishes unhindered by any outside interference or expectations. To which can be added the expectation that “real freedom” should be something like an orgastic experience – think of a being one in a roaring crowd of football fans (or in a Trump audience, joining enthusiastically in the chorus “Lock her up!!!”, meaning Hillary Clinton …). It is to be hoped that even an YLE redaktör sees that such freedom is not really compatible with civilized life (where people like to be able to walk the streets (cf above) “unhindered by any outside interference or expectations”). And once one is this far, one can mildly and politely continue by presenting the following idea: Humans have usually a wish to find their “tribe” (i.e. a group of people who by their reactions and deeds represent the sides which the individual appreciates in her/himself) and to be accepted into the tribe, even to have a respected position in it. If one can convince them that they and their deeds will not be forgotten by the tribe even after their death, they are often even willing to sacrifice themselves for the tribe (or even the tribe’s honour). In a civilized society these different tribes have of course to tolerate each other, better even to cooperate. But anyway: the Left will certainly not hinder people from searching for their fitting tribes and to join them once they found them. Quite possibly the Left will even think it a good idea to help them with this, and do accordingly. And people will honestly feel free.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *