Om kulturpolitiken och konsten att avstå

Vi måste se migration och mångfald som en röd tråd genom vår historia, och inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som någonting utmärkande för vår kultur. Men vi måste också våga ge avkall på normer och privillegier, skriver Rita Paqvalén.

I maj besökte jag Toronto som jag bodde i för exakt 20 år sedan. Det var ett nostalgiskt återseende både med staden och med mitt yngre jag och de tankar som staden, olika böcker och texter samt samtalspartners väckte i mig då, och som jag fortfarande bär med mig i mitt arbete i dag. Året i Toronto innebar en intellektuell vändpunkt för mig. Jag kom till Toronto för att läsa postkolonial teori och kastades snabbt in i en värld där postkolonial, feministisk, queer- och antirasistisk teori var en självklarhet, en levd verklighet och en utgångspunkt för aktivism på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Samma år som jag bodde i Toronto gav akademikern och essäisten Rinaldo Walcott ut sin bok Black like who? Writing Black Canada (1997). I sin bok, som kom att bli ett standardverk för Black Studies i Kanada, tecknar Walcott upp konturerna för den svarta kulturen och de svartas roll i Kanadas historia. På det seminarium som arrangerades i maj, med anledning av 20-årsjubileet av bokens utgivning, diskuterades verkets betydelse samt de frågor som behandlades i verket.

Många av talarna lyfte fram verkets aktualitet och det faktum att svartas historia och kultur fortfarande är osynlig i dag. Många konstaterade också att staden och landet har tagit ett stort steg bakåt, och att frågor gällande rasism och osynliggörandet av den svarta historien och erfarenheten fortfarande är aktuella. Och där mångfald dominerade det urbana rummet i 1990-talets Toronto har dagens stad genomgått en gentrifiering och nya dyra huskomplex har gjort att enbart välbärgade (i många fall vita) personer har råd att stanna, medan den tidigare bosättningen förpassas till förorterna.

Byråkratiska glosor

Seminariets höjdpunkt för mig var dess sista programpunkt, ett samtal mellan Rinaldo Walcott och den queera författaren och essäisten Dionne Brand. Brand, som liksom Walcott (och en stor del av Kanadas svarta befolkning) har rötter i Karibien, var en av mina främsta litterära ledsagare genom Torontos och Kanadas svarta och mångkulturella historia. I sina essäer och i sitt skönlitterära författarskap behandlar hon frågor som kön och sexualitet, vithet, kulturell appropriering, Kanadas och Torontos svarta historia samt det mellanförskap som den karibiska identiteten och diasporan ofta utgör. I diskussionen med Walcott efterlyste Brand en ny maktfördelning och ett radikalt nytänkande.

Dionne Brands essäsamling Bread out of Stone. Recollections, sex, recognitions, race, dreaming, politics (1994) var en av mina viktigaste inspirationskällor och redan här hittas de tankar Dionne Brand återkom till under seminariet. Hon skriver att den enda lösningen på marginaliseringen av den svarta befolkningen är ”ge upp makten, att dela (med sig av) det kulturella, politiska och ekonomiska rummet samt att ta avstånd från den apparat som utgår från ’vithet’” (min översättning). Hon problematiserar begrepp som representation, inkludering, exkludering och jämlikhet, och menar att de i värsta fall styr bort uppmärksamheten från den strukturella rasismen och från det faktum att det är de vita som har makten och tolkningsföreträdet. Mångfald och inkludering, menar hon och i samtalet även Walcott, kan då bli byråkratiska glosor som upprätthåller systemet.

Just nu genomlever västvärlden en backlash, inte minst i frågor gällande inkludering och jämlikhet, vilket syns även i en stad som Toronto eller ett land som Sverige, som både setts som demokratiska föregångare. Seminariet och inte minst samtalet mellan Walcott och Brand påminde mig om hur djupt rotade normer är och hur sköra demokratiska strukturer är. Och att ett demokratiarbete alltid bör ske på alla nivåer och inbegripa ett radikalt förändringsarbete både av strukturer och av arbetskulturer.

Från systembevarande till -förändrande

Under de två senaste åren har konst- och kulturfältet – både enskilda aktörer och institutioner i Finland – engagerat sig för att stöda asylsökandena i deras kamp för sina rättigheter och för att ge dem ett avbrott i en tung vardag. Det har handlat å ena sidan om alldeles konkret och juridisk hjälp gällande rättigheter och i att orientera sig i det finska samhället, å andra sidan om språkcaféer, konstprojekt, mötesplatser, bokbussar till asylboenden, lokaler för sammanträden eller om möjligheter för olika konstnärer att jobba och ställa ut eller uppträda.

Det här arbetet och de här initiativen har varit otroligt värdefulla och är ett första viktigt steg, men nu är det dags att ta följande steg. Det är viktigt att inte se den nuvarande globala ”flyktingkrisen” som en isolerad företeelse eller ett undantag, utan att se den som en pågående process som kommer att märka våra samhällen i framtiden också, på samma sätt som många asylsökande inte bara är här just nu, utan kommer att vara en del av våra samhällen i framtiden också.

Jag har funderat mycket över hur vi kan jobba långsiktigt, hur vi som konst- och kulturorganisationer kan arbeta för att inkludera nyanlända, och personer med en annan språklig och kulturell bakgrund, i vår verksamhet. Det handlar inte bara om att ta dem i beaktande som konsumenter till exempel genom språkval och ett skräddarsytt kulturutbud, utan att ge dem en reell möjlighet att verka inom organisationen som konstnärer eller som personal – på alla nivåer och på lika villkor.

Samtidigt handlar det också att se migration och mångfald som en röd tråd genom vårt lands kultur och vår historia. Att inte se flerspråkighet och mångkultur som en ny företeelse, utan som något som i grund och botten är utmärkande för vår kultur, även om den i mångt och mycket framstår som mer homogen än mången annan.

Rikare och djupare

För att denna jämlikhet inom konst- och kultursektorn ska kunna uppnås måste vi kulturaktörer vara beredda att förändra oss själva och våra institutioner, vara beredda på att, som Dionne Brand skriver, dela med oss av vår makt och till en del avstå från vår absoluta position. Det innebär att vissa språkkrav måste uppluckras så att personer som flyttat hit har en möjlighet att arbeta – också innan de behärskar någondera eller båda språken fullständigt. Här måste vi finlandssvenskar se oss själva i spegeln. Vi har varit vana att stirra oss blinda på vår egen minoritetsposition och att försvara våra språkliga rättigheter. Även vi måste delta i denna demokratiprocess genom att öppna våra institutioner och till exempel våra stipendiemedel för personer med annan språklig bakgrund.

Vi måste lära oss att se de nyanlända och den kunskap, kompetens och de språk de för med sig som en resurs och inte som en brist. Vi måste se över våra regler och paragrafer som i många fall utestänger konstnärer med annan nationell eller språklig bakgrund. I rekryteringssammanhang måste vi bli medvetna om de kulturbundna kompetens- och utbildningskrav som vi efterlyser, och fundera över hur vi kan luckra upp dem. Konsten och kulturen måste göras till en del av det integrationsarbete som görs i skolorna och bland den vuxna befolkningen, så att kulturen som en potentiell arbetsmarknad är ett reellt val för de nyanlända och deras barn.

Genom att integrera nyanlända och minoriteter i konst- och kultursektorn öppnar vi för ett rikare utbud och innehåll, ett större urval av konstnärliga uttrycksmedel och identifikationsobjekt, och genom flerspråkigheten och mångfalden gör vi konst- och kulturfältet relevant för fler.

Text Rita Paqvalén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *