Petina Gappah ger vanliga zimbabwier muntur

av Mai Palmberg

Den zimbabwiska författaren och juristen besökte Helsinki Lit förra månaden, och satte sig ner med Mai Palmberg för att diskutera landets litterära fält och den politiska situationen i Robert Mugabes välde.

Ett kvinnofängelse i Zimbabwes huvudstad Harare är skådeplatsen för Petina Gappahs första roman, The Book of Memory som i år kom ut på finska och svenska. Är inte boken litet allegorisk också?, frågade Sirpa Kähkönen på litteraturfestivalen Helsinki Lit i maj. För inte kan väl fångarna prata om vad som helst? Jo då, svarade Gappah, de kan tala om allt. Och tillägger sarkastiskt, allt utom lesbianism, för det är ju så ofrikanskt.

Gappahs böcker väcker frågan om vad en författare kan skriva om i ett förtryckarsamhälle som president Robert Mugabes Zimbabwe.

Hennes första novellbok, An Elegy for Easterly kom ut 2009, och beskrevs som nydanande, med sin ironi och sarkasm. En novell handlar om begravningen av Joshua Nkomo, Mugabes rival. Platsen var Hjältarnas fält (Heroes’ Acre), en begravningsplats prydd av nordkoreanska reliefer och pelare. Beslutet om vem som får begravas som hjälte fattas av det regerande partiet ZANU:s centralkommitté, ledd av Mugabe själv. I novellen är Nkomos änka subjektet som tar lätt på ceremonierna och mumlar för sig själv när den tunga kistan lyfts på plats: ”Ansträng er ni bara, Joshua är inte här, vi lämnade honom hemma”.

För Gappah var debutnovellerna inte en odelad framgång.

– De gavs ut vid en olycklig tidpunkt, säger hon då jag träffar henne i Helsingfors.

– Det hade varit val i mars 2008, politiken var hätsk, och alla betecknades som antingen för eller emot Mugabe. Min bok stämplades genast som ”mot Mugabe”, regeringstidningen The Herald sablade ned boken och mig.

– Min andra bok, The Book of Memory, fick däremot ett mycket positivt mottagande i Zimbabwe. Kanske folk börjar inse att jag helt enkelt är för Zimbabwe.

Både i översättningarna till finska, (Muistojen kirja) och svenska (Memorys bok) tappas tyvärr dubbelbetydelsen bort. Memory är både huvudpersonens egennamn och ”minnet” i olika former, som boken cirklar kring.

Romanens huvudperson Memory har fått en dödsdom för att ha dödat en vit man, Lloyd. Hon minns att hennes föräldrar sålde henne till honom när hon ännu var ett barn. Texten är en blandning av berättelser om livet i kvinnofängelset, Memorys tillbakablickar till barndomen och livet med Lloyd. Berättelsen tar formen av Memorys brev till sin advokat.

Till råga på allt är Memory albino, ett utanförskap också bland de andra fångarna och har dessutom ständiga bekymmer med sin överkänsliga hy.

Brist på bödlar

Vad fick dig att skriva den här berättelsen?

– Jag undrade vad som för människor till brottslighet, hur en albinokvinna bemöts, hur förhållandet mellan fångar och personal kan vara i ett fängelse, svarar Gappah.

– Idén kom jag på när jag läste en artikel om att det saknades bödlar i Zimbabwe, man behöver ju bödlar för att utföra avrättningar. Artikeln nämnde att det fanns 37 dödsdömda män och en enda kvinna fängslade i väntan på att en bödel skulle anställas för att hänga dem. Jag undrade vad en kvinna gjorde i sällskapet.

I Zimbabwe avrättades en kvinna, Nehanda, senast 1898. Landet regerades av britterna under namnet Sydrhodesia, döpt efter britten Cecil Rhodes, som hänsynslöst lade beslag på den bästa jorden för odling och mineralutvinning.

Nehanda var en andlig ledare, som ledde motståndet mot de vitas erövring. Hon har också funnit sin plats i Zimbabwes moderna litteratur i en bok av Yvonne Vera som ifrågasätter att nationens hjältar måste vara män.

Petina Gappahs huvudperson Memory är ingen historisk person. Gappah lyckades inte besöka fängelset, men med den kunskap hon besatt som jurist, en god portion humor och trovärdig fantasi får hon läsarna att känna att de var där och att det var just som hon beskriver.

Kan det vara så att den jurist Memory skriver till är hon själv, Petina Gappah?

– Nej, inte alls, jag ville hålla min egen person borta från bokens berättelser. Jag tänkte faktiskt på Beatrice Mtetwa, en jurist som konsekvent försvarat de svagaste.

Sadlade om

Gappah är utbildad till jurist i Zimbabwe, Österrike och England. Någonstans har jag läst att hennes släktingar hade tyckt att hon skulle bli ett andligt medium och inte jurist.

– Det var faktiskt värre, säger hon med ett småleende.

– Det var min farfar, som började bli gammal och ville ha en efterträdare. Han ville liksom komma tillbaka efter sin död, genom mig. Jag var inte intresserad, jag var modern, i dag har jag litet mer förståelse för våra andliga traditioner.

– Jag utbildade mig till jurist för att kunna arbeta för mitt land, på utrikesministeriet. Jag blev specialist på utrikeshandelns juridik. När jag tog anställning i Genève jobbade jag i flera år för en rad länder, men aldrig för Zimbabwe.

Gappah återvände för tre år till Zimbabwe med sin son för att han skulle lära känna sina släktingar och rötter. Under den tiden hann Mugabe återväljas till president för sjunde gången.

När du återvände till Genève, var det för att planen var fullbordad? Eller för att du hade fått nog av politiken?

– Jag köpte våra biljetter till Schweiz dagen efter valet. Det fanns ingen chans att utföra ett vettigt jobb med valsegrarna. Det finns kompetenta människor både i regeringspartiet ZANU och oppositionen MDC (Movement for Democractic Change) men inte bland dem som vann valet.

Gappah berättar att hon nu har bytt bana. Hon har sagt upp sig från jobbet som jurist i Genève, nu ska hon satsa på att bli författare. Hon bor tillfället i Berlin, hon har fått det prestigefyllda tyska DAAD-stipendiet.

– Egentligen tror jag att man författar bäst om man också har ett annat jobb, få se hur det här skall gå.

Bok om rättvisa

Hittills har det gått med hisnande fart. Efter Memorys bok 2015 har hon redan producerat en 342 sidors novellsamling vid namn Rotten Row. Gatan Rotten Row ligger mitt i Harare och är känd för att justitieministeriets kriminalavdelning finns där. Berättelserna har anknytning till juridisk rättvisa, men också till frågor om religion i ett samhälle där förkristen tro och etik kan spela en stor roll.

Mest av allt handlar de två senaste böckerna om vanliga människor som tycker att även de förtjänar rättvisa. Dialogen är det viktigaste. En liten del är på shona, Zimbabwes största inhemska språk. Inbillning eller inte, jag tror jag förstår ändå.

Det vardagliga språket möjliggör också kommentarer och hållningssätt som vore ovanliga i offentligheten.

Petina Gappah tillhör en ny generation av zimbabwiska författare. Jag berättar för henne om hur Yvonne Vera för femton år sedan i Bulawayo sa åt mig att hon var den enda zimbabwiska författaren som tog sitt arbete på allvar. En del andra hade gått i exil och slutat skriva, andra hade supit bort sin arbetsförmåga. Den svartsynen verkar nu vända till en mer beslutsam och ljusare syn.

– Man måste ge Yvonne Vera det erkännandet att hon verkligen tog sitt skrivande på allvar, hon producerade, hon visste vad hon ville, säger Gappah.

– Tyvärr träffade jag henne inte före hon dog 2005. Men hon hade rätt på många sätt. Chenjerai Hove som var en fin författare, vad producerade han i sin exil innan han dog i Stavanger 2015?

Dambudzo Marechera som dog redan 1987 är kanske ännu den mest populära zimbabwiska författaren – en antiauktoritär rabulist och anarkist. Men som författare var han ojämn och hade ingen arbetsdisciplin, påpekar Gappah.

Samhället underifrån

Bland de etablerade författarna hör Charles Mungoshi till de bästa och pålitligaste, framhåller Gappah, synd bara att han inte kunnat skriva på grund av ett slaganfall för några år sedan, men det finns hopp om att han skall återfå skrivförmågan genom en operation. Också Mungoshi skriver berättelser om vanliga människors liv, problem och hopp. Han skriver liksom Gappah om zimbabwiska samhället underifrån, utan att gå in på partipolitik. Det finns också öppet kritiska författare i Zimbabwe, som Stephen Nyamufukudza, som redan före självständigheten djärvt skrev om ödesdigra rivaliteter mellan befrielsegrupper, där gammalt groll och nya fördomar blandades till en vidrig soppa.

Även Yvonne Vera vågade sig på befrielsens hjältemyter, när hon i Without a Name antydde att den kvinnliga huvudpersonen hade våldtagits av en ZANU-soldat.

Ibland undrar jag hur en regim som Mugabes i Zimbabwe vågar tillåta författarna att skriva, med tanke på allt vad deras fiktiva vanliga människor vill säga. Kanske är det så att författarna inte betraktas enbart som moderna människor med datorer, utan lika väl som arvtagare till den förkristna tidens andliga medier. Och ett andligt medium ger man sig inte på utan att det straffar sig. 

Text Mai Palmberg

Mai Palmberg har sedan 2002 gjort intervjuer med kulturskapare i Zimbabwe, publicerade på nätet under rubriken ”The State of the Arts in Zimbabwe”.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.