Vänsterförbundet vill inte flumma

1,7K

Lösningen på framtidens problem finns inte i vaga utopier, utan i konkreta beslut som fattas utgående från dagens verklighet, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

– Det är svårt att formulera en detaljerad utopi om hur världen ska se ut till exempel år 2100 eftersom samhället ständigt förändras. Jag brukar i stället närma mig de här frågorna genom att tänka mig att det finns vissa överskådliga målsättningar på kortare sikt, som man kan påverka med politiska beslut i dag, säger Vänsterförbundets ordförande Li Andersson.

En av dessa målsättningar som Vänsterförbundet aktivt eftersträvar är en basinkomst.

– Grundinkomsten är också såtillvida en fruktbar tanke att den inte är en utpräglad vänster- eller högerfråga, utan något man kan enas om över partigränserna.

Enligt Andersson finns det med tanke på framtiden tre intressanta trender, som erbjuder både möjligheter och utmaningar. Den första av dessa är ”företagiseringen” av arbetet, det vill säga att allt fler arbetar som egenanställda, frilansare eller i andra ”otypiska” arbetsförhållanden.

– När man talar om så kallad ”delningsekonomi” i den bemärkelse som den existerar i dag (t.ex. Uber eller Airbnb, red.anm.), så är det ju egentligen inte fråga om någon ”delning”, utan det är fråga om en hyresekonomi; folk hyr ut sitt arbete eller sina lägenheter.

Men denna företagisering av arbetet tror Andersson att är något som kommit för att stanna, och utmaningen är att omstrukturera vår modell för arbetslivet och resursfördelningen.

Sex timmar och basinkomst

Den andra trenden Li Andersson nämner är artificiell intelligens, och hur smarta datorer kommer att påverka arbetslivet.

– Jag tror inte att alla jobb plötsligt kommer att försvinna på grund av automatisering och digitalisering. En stor del av industrijobben och servicejobben kommer att ersättas av robotar, och det har ju redan hänt. Men vissa jobb går inte att ersätta, till exempel alla sådana arbeten som kräver kreativitet och emotionell intelligens.

Slutsatsen är ändå att vi kommer att få ett samhälle där produktiviteten ökar, och behovet av arbete utfört av människor minskar. Ett alternativ för att råda bot på arbetslöshetsproblemet som uppstår skulle enligt Vänsterförbundet här vara att införa sex timmars arbetsdag utan sänkta löner. Det skulle få ut fler i arbetslivet och på samma gång öka välbefinnandet för de anställda. Det är också viktigt, säger Andersson, att alla i samhället kan dra nytta av produktivitetsökningen, och inte bara de som äger produktionsmedlen. Det har bland annat talas om en robotskatt, som kunde bidra till finansieringen av en basinkomst.

Den tredje trenden är polariseringen. Redan i dag ser vi hur inkomst- och klassklyftorna ökar, då den ekonomiska eliten drar nyttan av produktivitetsökningen i samhället. Andersson oroar sig också för att många klassiska medelklassyrken kommer att rationaliseras bort, vilket lämnar oss med två distinkta samhällsklasser – en högavlönad expertklass och en lågavlönad tjänstesektor. Och här, säger hon, kommer basinkomsten in som ett instrument som kunde utjämna klassklyftorna i framtiden.

Nyliberalismen är kaputt

Precis som Vänsterförbundets tidigare ordförande Paavo Arhinmäki i Ny Tids intervju i fjol (Ny Tid 5/2016), anser Andersson att det är relativt ointressant för ett politiskt parti att måla upp utopiska samhällsvisioner.

– Om man ser på arbetarrörelsens historia, så har den alltid utgått från väldigt konkreta krav som folk har kunnat identifiera sig med.

Men förr fanns ändå tanken om det socialistiska samhället som ett klart slutmål. Hur ser Vänsterförbundets syn på det framtida samhället ut?

– Jag tror att det i dag är väldigt svårt att sälja tanken på en kollektiv rörelse, samhället är i dag för individualiserat. För en tid sen talade jag inför en grupp av vänsterunga, och frågade hur många av dem som såg sig som arbetarklass. Ingen räckte upp handen. Sedan frågade jag hur många som stöder basinkomst. Alla räckte upp handen. Det är klart att jag kan gå ut på gatan och ropa att vi ska störta kapitalismen, men hur stort gensvar tror du att jag i dag får på en sån taktik?

– Ändå är det inget omodernt med att motsätta sig kapitalismen – det är ju tydligt hur dåligt den fungerar.

Finanskraschen är enligt Andersson ett exempel på att nyliberalismen kommit till vägs ände, klimatförändringen en annan. Social- och hälsovårdsreformen är också ett bevis på nyliberalismens inbyggda ohållbarhet: för att den ska vara lönsam för dess förespråkare, måste den ständigt expandera, och nu då så mycket i samhället redan är privatiserat, börjar den gå åt de samhällsbärande funktionerna, som vården – det är skrämmande att tänka på vad som är nästa steg.

Mindre självspäkande

Samhället har redan passerat den punkt då det borde stå klart att nyliberalismen inte fungerar som system, menar Andersson, och oroar sig för att vi är på väg att sälja ut vår demokrati.

– I det skedet som vi ger över beslutsrätten om de offentliga institutionerna till banker, finansinstitut och privata aktörer, förlorar vi den demokratiska makten över dem. Och när vi en gång sålt ut dem, kommer vi inte att få dem tillbaka.

Men trots att vi nu lever i en tid då folk borde inse att nyliberalismen inte är lösningen, har vi inte fått till stånd ett systemskifte. Borde vänstern se sig själv i spegeln?

– Ja-a, vänstern kritiserar ju alltid sig själv, så det kan vi säkert fortsätta med, säger Andersson sarkastiskt.

– Jag tycker själv att vi kanske borde bli bättre på att lyfta fram det som vi gör rätt.

Men det känns ändå som om vänstern inte lyckats profilera sig som ett trovärdigt alternativ, trots att alla chanser borde finnas till det. I stället är det högerpopulisterna som folk ser som alternativet.

– Men högerpopulisterna erbjuder ju inga alternativ. De talar inte om klimatförändringen, de talar inte om resursfördelningen. Jussi Halla-aho har ju själv sagt att han inte tycker att det är Sannfinländarnas uppgift att värna om låginkomsttagarna. Se bara på ordförandekampen inom Sannfinländarna och Sverigedemokraterna, det enda de talar om är invandringen.

Generationsskifte i arbetet

Vänstern beskylls ofta för att komma med ”orealistiska” förslag. Kanske är det därför svårt att få moderna vänsterpolitiker att göra svepande uttalanden och framtida samhällen. Och som detta temanummer visar, är det i och för sig ingen brist på visioner – den stora frågan är snarare hur man når dem. Och måhända är basinkomst och sex timmars arbetsdag i sig tillräckligt stora visioner att kämpa för. Men då krävs också ett slags systemskifte i synen på tillvaron – bort från tanken på förvärvsarbetet som existensberättigande. Men det tror Andersson att är något som sker alldeles naturligt.

– Det har egentligen hänt redan. I undersökningar har det framkommit att unga i dag i allt högre grad värdesätter trivseln och de sociala sammanhangen på jobbet. Våra föräldrar är kanske av den generationen som såg det som huvudsaken att man hade ett jobb. Vår generation ser det som viktigt att ha ett meningsfullt jobb, och för nästa generation är det centralt att det också ska vara kiva på jobbet.

För att summera diskussionen, påpekar Andersson att vänstern visst har en tanke på hur det framtida samhället ska se ut, men det är en tanke som utgår från de realiteter som existerar i dag, och på faktorer som går att påverka under en överskådlig framtid.

– Bara för att man inte i detalj kan beskriva exakt hur ett framtida samhälle ska se ut, betyder det inte att skulle vara utan en vision för framtiden.

Hur ser då Vänsterförbundets vision ut för framtidens samhälle ut?

– Det är ett samhälle som bygger på demokrati, frihet och allas möjlighet att förverkliga sig själva.

Text: Janne Wass
Foto: Vilhelmina Öhman