Elefanten i Kassel

Valter Sandell
Valter Sandell.
Documenta 14 öppnades i den tyska staden Kassel den 10 juni. Den fjortonde omgången av världens mest prestigefulla återkommande utställning för samtida konst, med en politisk profil som lutar brant år vänster, har skakats av kontroverser. Jag åker till Kassel för att ta del av förhandsvisningen.

Documenta äger vanligtvis rum i Kassel med fem års mellanrum. Men i år delar Kassel värdskapet med Aten. Idén att dela utställningen kläcktes av Adam Szymczyk, konstnärlig ledare för documenta 14. Han insisterade att det inte är möjligt att forma documenta 14 till ett ”kontinuum av estetiskt, ekonomiskt, politiskt, och socialt experimenterande” utgående från Kassel i det norra och välbärgade Europa. Aten blev likvärdig värdstad där utställningen öppnades i april och stängs två veckor efter öppningen i Kassel. Det är första gången documentas öppning sker utanför documenta-Stadt Kassel. Utställningens slogan är Learning from Athens, att lära (sig) från Aten.

Alla var inte glada över den tyska konstinstitutionens ankomst. Documenta fick kritik för att exotisera krisen i Aten. ”Kära documenta 14, jag vägrar exotisera mig för att öka ditt kulturella kapital”, utropade graffiti som spreds i staden. I en diskussion publicerad i art agenda den 7 juni, några dagar före öppningen i Kassel, sågar vänsterekonomen Yanis Varoufakis och kuratorn ILiana Fokianaki upplägget. Varoufakis gör en parallell mellan favelaturismen i Brasiliens kåkstäder och konstturismen i Aten, där ”konstturister, inkluderat Documentas kuratorer, lever i deras katastrofområde en stund, lyssnar och doftar på Exarcheia [en radikal stadsdel i Aten] innan de hoppar på sina gratisflyg med Aegean Airlines till Kassel för att göra sitt riktiga jobb”.

Samma dag som diskussionen publiceras sitter jag i Kassel på documentas presskonferens. Jag hoppas att Szymczyk skulle kommentera kritiken. Men förgäves. I utställningens publikation The documenta 14 Reader nämner han ”den stundvis nedslående” kritiken kort. Kritiken har i Szymczyks version handlat om en oro om att utställningen blir ett evenemang utan hållbara effekter för Aten, som de Olympiska spelen år 2004.

Men kärnan i kritiken gentemot documenta har de facto handlat om en kolonial inställning och exotisering, något han inte kommenterar.

När jag träffar Szymczyk på en mottagning i Kassels rådhus tar jag upp frågan. Han suckar. ”Vet du, det finns alltid en radikal vänster som vill behålla sin unika position. Det finns flera radikala vänstrar, inte bara en, och det finns alltid de som anser att du är ett kolonialt monster oavsett vad du gör”. Efter en besvärande tystnad tillägger han kort ”hoppas det här besvarade din fråga!”.

Jag gissar att documenta 14 främst blir ihågkommen för kritiken mot upplägget. Det är beklagligt, eftersom utställningens politiska dimension hamnar i skymundan. Samtidigt är det en påminnelse om att konst som gör anspråk på att vara politisk måste fortsätta ställa frågan om vad som är politiskt. Annars riskerar denna typ av konst att vara politisk på helt andra sätt än vad som ursprungligen avsågs då man tog sig an epitetet.

Text: Valter Sandell
Bild: Fred Dott/Documenta 14

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *