Herman Andimba Toivo Ya Toivo, en av förgrundsgestalterna i Namibias självständighetskamp, dog nyligen i Windhoek, 92 år gammal. Toivo Ya Toivo växte upp i Amboland i norra Namibia, vaktade i pojkåren boskap och gick i missionsskola för att småningom bli lärare, men blev efter en kort tid järnvägs- och gruvarbetare i Kapstaden. Sydafrika ockuperade Namibia 1915–1990, och införde där samma exploaterande rasförtryck som i det egna landet. Officiellt stod Namibia under Förenta Nationernas mandat med sikte på självständighet.
I Kapstaden anslöt sig Ya Toivo till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC och var en av grundarna av den namibiska befrielserörelsen South-West Africa People’s Organisation (SWAPO). SWAPO drev först endast politisk opposition, som 1965 dock utvidgades till väpnad kamp. Verksamheten var i synnerhet förankrad i lokalsamhället i norra Namibia, där organisationen också hade kyrkornas stöd.
Efter att Toivo Ya Toivo smugglade ut en petition till FN som krävde Namibias självständighet deporterades han till Amboland och sattes i husarrest. Han fängslades 1967 för fortsatt motståndsverksamhet och dömdes tillsammans med 36 andra aktivister under sydafrikanska antiterrorismlagar till 20 års straff på fängelseön Robben Island. Tillsammans med Ya Toivo avtjänade också befrielsekämpar från ANC som Nelson Mandela och Walter Sisulu långa fängelsestraff.
1973 deklarerade Förenta Nationerna SWAPO som den enda legitima representanten för det namibiska folket. Många afrikanska länder, bland annat Tanzania, Zambia och Angola gav SWAPO politiskt och delvis militärt stöd. 1984 frigavs Ya Toivo, vilket han sägs ha motsatt sig eftersom så många politiska medfångar blev kvar på Robben Island. Efter en kort tid i Namibia anslöt han sig till SWAPO i exil i Zambia och Angola.
Internationell påtryckning, politisk opposition och väpnad kamp tvingade den sydafrikanska regeringen att förhandla. Stor betydelse hade deras militära motgångar i sydöstra Angola, där den angolanska armén med kubansk hjälp slog tillbaka sydafrikanska ockupationsstyrkor vid Cuito Cuanavale. Förhandlingarna resulterade i att den angolansk-namibiska gränsen fredades och de kubanska styrkorna drogs bort från Angola, och internationellt övervakade val arrangerades i Namibia hösten 1989. SWAPO vann valet med stor majoritet och Namibia förklarade sig självständigt den 21 mars 1990.
Innan valet återvände Toivo Ya Toivo och tusentals kamrater från exilen till Namibia. Han tjänade landet som riksdagsledamot och på flera olika ministerposter. Han främjade fredlig samlevnad mellan Namibias många olika folkgrupper och kulturer. Härvidlag har Namibia lyckats väl.
Ya Toivo avstod från aktiv politisk verksamhet år 2006. Härefter ägnade han sig åt förtroendeuppdrag samt åt familjen, hans amerikanskfödda fru och flera barn, både ”egna” och adopterade. Posthumt har han tilldelats hederstiteln Nationell Hjälte. Han jordfästes i Windhoek 24.6.2017.
Vi undertecknade arbetade, utsända av Finlands Fredskämpars Afrikakommitte, som läkare på det största namibiska flyktinglägret i Kwanza Sul, Angola åren 1980–1988. Vi hade där förmånen att träffa Toivo Ya Toivo och erfara hur hög respekt han åtnjöt bland de namibiska flyktingarna. Han var en vänlig och mycket tillmötesgående gentleman, men med knivskarpa politiska analyser.
Toivo Ya Toivo var en stor man, en sanningssägare. Han har bland annat sagt att utvecklingen och fördelningen av landets rikedomar mellan hela dess folk kommer att ta längre tid än befrielsekriget, men att där viljan finns hittas vägar. Namibia har lyckats väl med att upprätthålla freden, men den ekonomiska ojämlikheten bland invånarna är fortsatt mycket stor. Mänskor som Toivo Ya Toivo inger dock hopp inför framtiden.
Birgitta Lång, Merja Saarinen, Liisa Taskinen, Kirsti Paajanen och Hannu Paajanen
