Är vi helt enkelt sämre än andra?

Det är inget nytt att Finland när det kommer till film klarar sig sämre på den internationella marknaden än grannländerna. Men vad beror det på?

Om man tar sig en titt på vad den finländska filmindustrin har lyckats åstadkomma internationellt är listan kort. Aki Kaurismäki är en av de få som lyckats distribuera sina filmer annanstans än i Finland. Hör man till den yngre generationen kan det hända att man inte har sett eller helt enkelt somnat halvvägs igenom någon av Kaurismäkis klassiker. Finlands filmindustri har länge stampat på ställe.

Vi verkar dessutom vara sena med att hoppa på trender, genren Nordic Noir är ett bra exempel. Medan övriga Norden sedan 1990-talet har producerat filmer och serier som Beck och Bron, gjorde Finland debut först 2016 med serien Sorjonen. Trots att Sorjonen blev en mindre succé så verkar ett stort fenomen ha gått Finland förbi.

Experter inom filmbranschen menar att det inte är så smart att hoppa på trender, och att Finland borde satsa på att skapa eget istället. Den egna genren som brukar komma på tal är Finnish Weird, som har sitt ursprung i litteraturen och oftast behandlar fantasi blandat med finländsk folklore och religion, till exempel är troll ett återkommande fenomen. Trots den framgång böckerna har haft utomlands har genren inte gjort debut på vita duken ännu.

Klyftan minskar

Det fräscha i den stagnerade branschen är de indiefilmskapare som lyckas skrapa ihop en budget för att utveckla sina idéer. Filmerna Iron sky (2012) och Rare Exports (2010) är de som lyckats bäst också internationellt. Trots det är vårt fotavtryck jämfört med övriga Nordens väldigt litet. Till och med Island har lyckats sprida sin cinematiska kultur till resten av världen med bland annat Lazy Town (2004) och Eiðurinn (2016).

Tero Kaukomaa har jobbat över 20 år inom den finska filmbranschen. Under sin karriär har han producerat filmerna Iron sky (2012), Sauna (2008) och Jadesoturi (2006). Kaukomaa menar att svackan Finland befinner sig i delvis beror på brist på pengar men också oviljan att ta risker.

– Mycket beror på våra resurser. Om man jämför Sverige och Finland, pumpar Sverige ut fler filmer än Finland. Trots det vill jag inte att vi blir som Hollywood. Där räknar man ut med olika fokusgrupper och så vidare vilka filmer den amerikanska publiken egentligen vill se.

Kaukomaa menar också att vi är på väg mot rätt håll och att klyftan mellan Sverige och Finland har minskat betydligt. Finland gör framsteg på den internationella marknaden, menar Kaukomaa, men det hjälper så klart inte att vi gör filmer på finska.

– Det är lättare att få spridning om man talar engelska. Samtidigt är finskan inget hinder, filmer som skräckfilmen Bodom (2016) har fått enorm spridning runt världen trots språket. Å andra sidan visades Iron Sky i över 70 länder och i den talar man engelska.

Trots att Iron Sky förlorade pengar – enligt Kaukomaa på grund av olagliga nerladdningar – menar många kritiker att filmen ändå var en succé för Finland. Nu är den andra filmen i serien i slutproduktion och planerna för en tredje har redan startat.

– Det vi gör annorlunda än många andra är att vi gör filmen tillsammans med vår publik. Vår gräsrotsfinansiering fungerar mer som marknadsföring än något annat. Dessutom har vi betydligt mera pengar än andra inhemska projekt. Medan en typisk finsk film har runt 1,5 miljoner euro som budget har vi 17 miljoner. Det är över tio gånger så mycket.

Är allting manusets fel?

Inom branschen har det länge klagats över Finlands problem. Många anser att bekymren börjar med manuset. Minna Haapkylä som bland annat skådespelat i filmerna FC Venus (2005) och Raja 1918 (2007) är en av dem som kritiserat den finländska filmindustrin. För några år sedan uttalade hon sig i Voice om varför hon inte tycker om att göra film i Finland. Enligt Haapkylä lägger man inte tillräckligt med tid och pengar på att ta fram intressanta manuskript. Om någon har en bra idé och skriver ett manus bearbetas idén till en välling. Det är kanske därför vi har 19 stycken Uuno Turhapuro-filmer och nio stycken Vares-filmer.

Även regissörer har uttalat sig om varför den finska filmkulturen lider. Lauri Törhönen som regisserat Hylätyt Talot, Autiot Pihat (2000) och Vares: Pimeyden Tango (2012), säger åt Mtv att vi endast gör dystra filmer och en och annan fars. Enligt Törhönen finns det massor av genrer som Finland inte alls satsar på. En orsak är enligt Törhönen att finländare inte är villiga att ta risker.

Men Tero Kaukomaa håller inte med. Enligt honom har trenden vänt, trots att det görs farser och mycket mörka filmer.

– Vi är ändå på väg mot ett bättre håll. Vi tar mer och mer risker också i Finland när det kommer till film. Trots det borde vi vara ännu modigare och satsa på att göra historier som intresserar filmskaparna istället för att fokusera för mycket på vad publiken vill ha.

Kaukomaa tror inte heller att vi gör filmer bara för finländare nuförtiden. Trots att det länge var trenden med titlar som Kummelit och Uuno Turhapuro. Samtidigt menar han att det inte är omöjligt att göra film i Finland.

– Inte är det svårare än i något annat land. Det är ju klart att det alltid är svårt att finansiera en långfilm. Har du mer pengar kan du göra fler projekt, så har det alltid varit. Ibland hittar man helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att genomföra projekten.

Var är våra stjärnor?

Det är inte heller bara grannländernas filmer som klarar sig utomlands. Svenska skådespelare som Peter Stormare och Stellan Skarsgård länge funnits i Hollywood har inga finländska skådisar riktigt slagit igenom. En av de få som haft en större roll i Hollywood är Samuli Edelman som spelade en rysk gangster i Mission Impossible – Ghost Protocol (2011). Istället har finländare haft bättre framgång bakom kameran. Regissören Renny Harlin har länge jobbat i Hollywood med stora filmer som Deep Blue Sea (1999) och The Legend of Hercules (2014). Trots att marknden är liten utbildas det massor av regissörer och producenter i Finland för att jobba inom branschen. Så vad tycker de? Kristian Setälä som studerar manus och regi vid Arcada menar precis som Kaukomaa att den finska filmbranschen är på väg åt ett bättre håll. Han menar ändå att det finns mycket som ännu måste fixas.

– Finland har otroligt länge levt i en liten bubbla och har därför inte kunnat växa. Först på 2010-talet har branschen fått luft under vingarna.

Enligt Setälä är branschens största problem att det är för få personer i Finland som bestämmer. Utomlands går ett manus från person till person innan man besluter vad som ska göras. I Finland är det kanske fem personer som läser manusen och bestämmer vad som går till produktion.

– Vårt system är väldigt föråldrat och väldigt hierarkiskt. Såklart finns det spännande alternativ, indiemarknaden har vuxit i Finland. Men det går inte att producera stora filmer med en indiebudget. Vi skulle behöva någon form av blandningsfinansiering.

Precis som Haapkylä anser Setälä att allting börjar från manuset. I Finland kan man inte leva på att skriva manus, och Setälä anser att det är där vi måste börja.

– Vi måste ge mer stöd åt våra manusförfattare. Det är Finlands största svaghet. Utvecklingen måste börja från grunden och grunden är manuset.

Sedan behövs det enligt Setälä mer mod hos produktionsbolagen.

– Vi har mycket kunnande i Finland och våra produktionsbolag kan göra filmer som håller internationell standard. Problemet är att producenterna i Finland tvingas göra filmer som lockar en bred finländsk publik, just för att den finländska marknaden är så otroligt liten. Vi borde istället visa att Finland är minst lika bra som Sverige när det kommer till filmproduktion.

Färre men större?

Regissören Antti Jokinen som är känd för bland annat Puhdistus (2012) och Kätilö (2015) har sagt att Finland kunde göra färre filmer per år, och istället distribuera pengarna så att man bättre kunde marknadsföra dem. Setälä håller till viss mån med. Han menar att Jokinens förslag är ett bra sätt att lyfta Finlands profil internationellt, men att det inte är någon permanent lösning.

– Vi har av någon orsak blivit rädda för att sätta pengar på marknadsföringen. Utomlands går till och med en fjärdedel av budgeten till marknadsföring. I Finland tror man att det räcker med djungeltelegrafen.

Setälä studerar fortfarande men han är ivrig att få vara med och revolutionera den finländska filmbranschen. Han menar att vi har möjligheten men att det fortfarande krävs mera mod.

– Jag väntar på att få vara med och göra branschen större och bättre. Det krävs definitivt mer mod och fler experimentella filmer som kan säljas internationellt.

Till skillnad från långfilmerna har finländska dokumentärer som Reindeerspotting (2010) och Finnish Flash/Sel8nne (2013) klarat sig väldigt bra utomlands. Det kan bero på att Teemu Selänne är känd runtom i världen för sin karriär i NHL. Men finländarna har också under 2010-talet börjat intressera sig mer för dokumentärer. Under det första året som Sel8nne gick på biograferna slog filmen rekord med över 130 000 besökare.

Filmer för barn och unga har också klarat sig bra internationellt. Niko 2 – Little brother, Big trouble (2012) och Mumintrollet och Kometjakten (2010) hade lyckade premiärer utomlands. Däremot floppade Mumintrollen på rivieran (2014) katastrofalt, den finsk-franska filmen ansågs vulgär och sågs inte alls som en barnfilm. Angry Birds (2016) är inte särskilt inhemsk då den är gjord i USA och amerikaner har gjort det mesta. Men det är tack vare finländska Rovio som filmen alls existerar.

”Om tio år är film något helt annat”

Två andra som inte heller vill ge upp är Buster Berg och Titus Poutanen som startade det egna produktionsbolaget Clayhill. Som unga gjorde de egna filmer som 8 kilsa (2012), en finlandssvensk parodi på Eminems 8 mile (2002) och en egen skräckfilm som heter Wolf Cabin (2010). Filmerna gjordes utan budget eller utbildning.

– Man måste göra kompromisser. Har man inga pengar har man inte råd med de största effekterna. Här ger många upp och gör istället kortfilm. Vi ville göra långfilm så vi skrev manus enligt den budgeten vi hade, säger Poutanen.

Enligt Poutanen har fler unga kunnat börja göra film för att tekniken blivit så billig. Berg konstaterar att mycket har ändrats på bara några år. Medan filmerna på nittiotalet var drivna av berättelsen har sociala medier nu bidragit till att skapa helt nya form av underhållning. Till exempel internetserier där man spelar videospel och där själva onlinepersonligheten är i fokus, är en ny genre som gör att unga ser mindre på film.

– Om tio år kommer film vara något helt annat. Nuförtiden är serier jättestora jämfört med långfilmer, och alla kan ha en egen Youtube kanal. Men alla kan inte bli Steven Spielberg fastän de skulle ha samma teknik.

Till skillnad från Kaukomaa och Setälä så anser inte Poutanen och Berg att produktionen är orsaken till att vi klarar oss dåligt internationellt. Snarare är det en blandning av gammalmodighet och brist på risktagande.

– Vi är på väg mot ett bättre håll. Så småningom ändras branschen. Just nu är vårt system väldigt gammalmodigt. Det är inte att bara ta en kamera och filma utan du bromsas av många olika människor. Vi måste sluta trampa på varandra för att komma framåt.

Går som tåget

Krister Uggeldahl har jobbat över 30 år som filmkritiker och skriver för tillfället mest för Hufvudstadsbladet. Enligt honom kan Finlands problem att komma ut på internationell marknad bero på att vi gör så mycket genrefilmer som riktar sig till en inhemskk publik. Han menar ändå att man sakta men säkert börjar se ett uppsving i internationellt tänkande också hos andra än Aki Kaurismäki.

Hjalmari Helander med Big Game (2014) och Timo Vuorensola med Iron sky (2012) är intressanta och visar på ett helt nytt tänkande i Finland. Finlands problem handlar kanske mest om bristen på traditioner. Till skillnad från till exempel Sverige har Finland aldrig varit en stor spelare på filmplanen eller i mediebranschen överhuvudtaget, säger han.

Uggeldahl är en av dem som menar att språket har en stor inverkan på hur långt en finsk film kan sprida sig. Han håller till en viss mån med om det som sägs om manus och budget men menar att filmskapare har börjat använda pengabristen som ett svepskäl.

– I Finland får man betalt för att skriva böcker, inte filmmanus, och det är klart att det syns om en film har minimalistisk budget. Vårt största problem är att vi är dåliga på att sälja oss, marknadsföringen är viktig. Samtidigt måste man komma ihåg att oavsett hur bra man är på marknadsföring måste man först ha en bra produkt.

Enligt Uggeldahl går den finländska filmindustrin nationellt som tåget. Vilket stämmer. Napapiirin Sankarit (2010) hade nästan 340 000 inhemska tittare året filmen kom ut. Det samma gäller för många andra produktioner som som riktar sig till inhemsk publik. År 2014 då Mielensäpahoittaja kom ut sågs filmen av nästan en halv miljon finländare. Men vi borde satsa högre istället för att nöja oss, menar Uggeldahl.

– För tillfället ser jag inga filmer med internationell potential. Det verkar som att Aki Kaurismäki blir undantaget som bekräftar regeln.

Tony Pohjolainen

2 reaktion på “Är vi helt enkelt sämre än andra?”

  1. Även om sifferargument ofta slår fel i konstnärliga sammanhang, fäster jag mig vid att av de 16 personnamn som nämns i denna juttu tillhör ett (1) en kvinna. Kanske en delförklaring till varför finländsk film inte klarar sig utomlands?

  2. … och även om det absolut inte är nåt självändamål att vara framgångsrik internationellt, kunde man funder lite på varför Aki Kaurismäki (som i juttun behandlas nedlåtande) är det. Ett svar: förutom kreativ är han också bildad. En europeisk intellektuell som uppskattas på den europeiska scenen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *