Behöver vi verkligen populisterna?

”Vi i den rödgröna bubblan behöver populisterna för att kunna kontrastera oss mot dem”, skrev författaren Merete Mazzarella i sin Impuls-kolumn i Hufvudstadsbladet 1.8.2017. Kolumnen fick mig att höja på ögonbrynen i viss förvåning. Mazzarella har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland, och hon är säkert ute i det bästa av syften. Men hennes sätt att sätta likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister kräver ett gensvar.

I kolumnen tar hon upp i huvudsak två huvudteman. Det första är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” (ett uttryck som jag börjar bli evinnerligt trött på) ”behöver populisterna” för att framhäva vår egna förträfflighet, för att så att säga spegla oss i vår egen glans. Det andra är att ”vi” i ”den rödgröna bubblan” är precis lika fördomsfulla och lättpåverkade som ”populisterna”, och att ”vi” i lika hög grad bygger våra åsikter på hörsägen och andrahandsinformation, och att vi främst tar del av nyhets- och informationskällor som stöder våra egna åsikter.
Mazzarella har på ett plan rätt: så kallad ”confirmation bias” är ett vedertaget och vetenskapligt faktum – vi tenderar alla att bättre ta till oss sådan information (eller felinformation) stöder vår egen verklighetsuppfattning. Om hon vill ge uttryck för ett grundläggande mänskligt behov av att spegla sig själv i motsatser, så har hon också en poäng.

Mer beklagligt är det att i sin svepande pseudoanalys av människosläktets psykologiska egenskaper, förfaller Mazzarella till högerns diskurs om ”motpoler” i samhällsdebatten, de så kallade ”ääripäät” som blivit ett så populärt ord. Myten om ”extremvänstern” behandlade jag i en tidigare ledare, så den ska jag inte gå närmare in på, utan nöjer mig att beklaga att Mazzarella hänfaller till normaliseringen av ytterhögern (som jag antar att hon avser med ordet ”populister”) genom att jämställa den med ”den rödgröna bubblan”, som man får anta att innefattar olika typer av vänstersympatisörer, feminister, antirasister, etc.

Vidare har Mazzarella rätt och slätt fel i sitt påstående att ”den rödgröna bubblan” är lika dålig på källkritik som ytterhögern. En bred amerikansk undersökning, som vi återpublicerade i vårt temanummer om extremhögern i våras visar med all tydlighet att konservativa mediekonsumenter tenderade att koncentrera sin mediekonsumtion till mediehus med en mycket klar högerprägel. Den konservativa mediekonsumtionen var polariserad kring tre mediehus med ytterst dubiös nivå på faktakoll: Fox News, Breitbart och Infowars, medan de i rätt liten utsträckning tog del av medier som betecknas som mer eller mindre neutrala, som The Washington Post, CNN eller BBC. Denna polarisering syntes däremot inte på liberalt håll, där mediekonsumenter som tog till sig vänstervinklade medier, som The Daily Beast, Salon eller New Republic också regelbundet följde ”neutrala” medier, som de listade ovan (och då lämnar vi dessutom osagt att Daily Beasts eller Salons källkritik är milsvida bättre än t.ex. Breitbarts).

Ovanstående är naturligtvis en specifikt amerikansk undersökning, men också i europeiska förhållanden ser vi en mediepolarisering högerut som inte existerar på vänsterhåll, en konklusion som stärks av slutsatserna i Routledges metaanalys Populist Political Communication in Europe (2017). Om förskjutningen i källkritik skulle vara symmetrisk, borde vi också i Finland ha fått vänstermotsvarigheter till medier som Magneettimedia och MV-lehti. Dessa har dock inte synts till.

Vidare förminskar Mazzarella den samhälleliga debatten till en egotävling då hon antyder att orsaken till att vi motsätter oss högerextremismen är att vi vill framstå som bättre människor än högerextremisterna. Visserligen identifierar hon alldeles riktigt den psykologiska speglingsmekanismen, men samhällsengagemang kan svårligen reduceras till enbart en fråga om egoboosting.

Det är dessutom en besynnerlig moralfilosofisk tanke att vi behöver en konkret och manifesterad ondska för att kunna identifiera oss själva som goda människor. Följer man logiken till dess ändpunkt, betyder det att inte före det sker ett folkmord, kan vi känna oss riktigt goda. Historien torde redan erbjuda oss rikligt med ytor att spegla oss i för att mäta vår egen moral.

Självrannsakan är alltid bra, och den rödgröna rörelsen i Finland bör fortsättningsvis analysera sina brister. Men det har på sistone synts vissa tendenser inom den rödgröna-feministiska-antirasistiska rörelsen på en typ av självspäkelse som inte känns proportionerlig gentemot rörelsens tillkortakommanden. Personer som tidigare helhjärtat stött antirasism och feminism börjar plötsligt häva ur sig saker som att ”feminismen är den nya rasismen” eller att det egentligen är antifascisternas fel att fascismen är på uppåtgående. Jag tog mig i en tidigare ledare an Kjell Westös besynnerliga svada om att han som vit medelålders man känner sig förtryckt av ”radikalvänstern” (representerad av författarna Martina Moliis-Mellberg, Johannes Ekholm och Ylva Perera, av alla personer), och det är oroväckande om Merete Mazzarella, som framstått som en av de vettigaste rösterna i den finlandssvenska flyktingdebatten, nu också ska sälla sig till den antirasistiska rörelsens självbelackare.

Som en allmänmänsklig betraktelse över psykologiska fenomen är Mazzarellas kolumn alldeles tänkvärd, men eftersom hon specifikt tar upp politiska frågor i den, hade en något större precision i kritiken varit önskvärd. Det är talande att de flesta kommentarer under kolumnen är från personer som jublar över att det ”syns sprickor” i den rödgröna bubblan och att ”sunt förnuft” kan flyta in, eller som menar att antirasisterna består av ett ”degenererat etablissemang” som har lagt ”monopol på godhet”. En tredje tar kolumnen som ett medgivande om att ”den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

Var det verkligen detta som Mazzarella ville uppnå med kolumnen?

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

 

11 reaktion på “Behöver vi verkligen populisterna?”

  1. Sakligt och analytiskt genmäle. MM:s kolumn verkar appellera till HBL-läsarnas fördomar.

  2. Tack, Janne Wass, för att du säger att jag “har varit en av de humanaste och starkaste rösterna i den antirasistiska debatten i Svenskfinland”. Jag hoppas kunna vara det i fortsättningen också, senast jag försökte vara det var i en Slaget efter tolv-debatt med Pekka Haavisto där jag nog så energiskt ifrågasatte hans användning av termen “ääripäät”. Det är ingalunda så att jag ” sätter likhetstecken mellan antirasister och högerpopulister”, däremot har jag i den polemiskt tillspetsade form som just kolumngenren tillåter försökt se mig själv i spegeln. Ganska många läsare har känt igen sig, det är då för väl att det finns personer som du och Trygve som inte gör det.

  3. Tack för svar, Merete. Jag förstår din avsikt med kolumnen, men anser, som jag ovan skriver, att den tillspetsade kolumnformen i det här fallet lämnade lite för mycket svepande generaliseringar öppna för tolkning.
    h,
    Janne W

  4. Att fundera över sina egna och andras motiv är att rekommendera och jag skulle påstå att jag själv försöker göra det — i synnerhet när jag läser något surt inlägg frågar jag mig om jag låter likadan. Men att blanda psykologi och politik blir aldrig bra, det är skilda dimensioner och den ena kan inte leverera argument i den andra. Och när det gäller politiken gör Wass rätt i att betona att fältet inte är symmetriskt.

  5. Du gör dig själv skyldig till svepande generaliseringar, Janne, du buntar nämligen gladeligen ihop populism och högerextremism: genomsnittspopulisten fördjupar sig ingalunda i Breitbart. Genomsnittspopulisten är inte rasist. Jag tror också att det är riskabelt att tala om “neutrala” media – mojligen då “sakliga” media?? På sista tiden har jag funderat mycket På The New York Times. Jag älskar den tidningen men även om anti-Trump- iakttagelserna säkert stämmer en för en känns de ändå sammantaget som ett monomant tutande.
    Och Trygves första kommentar om att jag stryker HBLs läsares fördomar medhårs är inte bara vad Janne kallar en svepande generalisering, den förefaller mig snarast bekräfta tesen i min impuls – vad du, Trygve, här hastigt och lustigt levererar är ju dina egna fördomar om HBLs läsare.

  6. Så klart en generalisering. Precis som det är en generalisering att anta att “den rödgröna bubblan” är lika faktaresistent som den poulistiska. Exaktare för min del hade varit att skriva “stryker den kategori av högerpopulistiska HBL-läsare som skriver ivrigast i kommentarfälten (under t.ex. just den här kolumnen) medhårs.” Exempelvis så här: “Det är välkommet att en representant för den rödgröna bubblan erkänner att bubblans åsikter inte heller är förankrade i fakta.”

  7. Om jag använder ordet “populist” på ett annat sätt än du menar, beror det på att du inte specificerat vad du menar i din text. Benämningen populist är väldigt vag – alla är vi ju populister på ett eller annat sätt. Benämningen “neutrala” medier härrör sig från den forskningsartikel jag länkar till, möjligen kunde man använda en annan benämning. Men poängen här är väl ändå det att vi inte skulle ha den här diskussionen om du varit mer precis i din text då det gäller de politiska konnotationerna. Jag är ju alldeles tydligt inte den enda som gjort tolkningar av texten som avviker från det du uppenbarligen menade.
    h,
    Janne

  8. Visst, det är möjligt att jag – precis som ni – kunde ha uttryckt mig mera precist men det förefaller mig rent illvilligt att vilja sätta likhetstecken mellan populism och extremism. Illvilligt inte mot mig, alltså , utan mot majoriteten av populisterna. Som jag ser det är det polariseringen som just nu är vårt största samhällsproblem. Vad man än vill kalla ‘oss’ – jag är självklart inte heller förtjust i uttrycket ‘den rödgröna bubblan’ – så borde vi fundera på vad vi kan göra för att motverka polariseringen, inte skärpa den genom att dra alla populister över en kam. Och just den här diskussionen riskerar nu att bli ett gräl inom en bubbla.

  9. När du uttrycker dig på det här sättet håller jag helt och hållet med dig, Merete. Min poäng här är naturligtvis inte att säga att alla som röstar på Sannfinländarna är extremister, utan min poäng här var att peka på att det finns tydliga skillnader i källkritik och mediepolarisering mellan grönvänster- och brunhögerlägret.
    h,
    Janne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *