En finsk tiger

av Hannele Mikaela Taivassalo

Hannele Mikaela Taivassalo.

Det finns så mycket tigande i detta land som borde diskuteras, och en politisk debatt som borde föras, dialoger som borde skapas istället för monologer och kommunikéer och dekret som serveras ur olika läger.

Vågar man då ens fråga vilka andra samtal som kunde vara viktiga?

I en annan tidning, i en annan kolumn, skriver Anu Koivunen (Hufvudstadsbladet, 22 juli 2017) så här: ”I våras förintervjuades jag av en SVT-journalist inför ett inslag om Finlands 100-årsjubileum. Reportern ville veta vilka frågor som är hetast på de finska kultursidorna och varför. Mitt svar var enkelt: i Finland finns varken kulturdebatt eller -journalistik i svensk bemärkelse.”

Ett samhälle är inte bara en politisk dagordning, ett samhälle är en kontinuitet, ett sätt att vara, ett sätt att interagera, människor emellan. I ett dynamiskt samhälle borde också konsten och kulturen – och samtalen som rör sig kring dem och ur dem – vara väsentliga jämsides med diskussionen om hur man praktiskt ordnar detta samhälle. Det räcker inte att säga ordet ”värdegrund” om det inte finns en ständigt pågående diskussion och väv av tankar att hänvisa till med ordet.

Vi blir till i samtal.

Koivunen, professor vid Stockholms universitet och forskare i projektet Demokratins drivkrafter, fortsätter: ”Medan svenska kvällstidningar stoltserar med sina kulturskribenter föder finska motsvarigheter närmast förakt mot allt vad lärd samhälls- och kulturdebatt innebär.”

Ett sådant samhällsklimat påverkar förstås också den finlandssvenska medievärlden, som ytterligare försvagas av att kanalerna är så få och små, och utrymmet därför begränsat.

Kom titta, se! Konsten lever, trots allt! It’s alive. Myös in Swedish in #finlandhundra.

Men det är sällan diskussioner uppstår. Varför?

I ett klimat där det är svårt för enskilda tidningar och tidskrifter att överleva är det ändå fortfarande HBL:s kulturredaktion som har kapacitet att föra en synlig kulturbevakning och –debatt på svenska i Finland. Men upplevs kultursidorna inte längre som ett levande och öppet forum? Finns det ett redaktionellt intresse för att skapa diskussion, vad är signalerna? Och ska svaren komma enbart i samma tidning, är det dynamiskt? Eller på nätet i olika halvofficiella eller slutna sammanhang? Med fördröjning i månadstidskrifter – också där i rätt begränsade bubblor? Och vem ska debattera? Den dagstidningsointresserade generationen?

Vårt statliga bolag Yle har ju både potential och egentligen också ett ansvar att vara den kulturredaktion som är den andra rösten här – eller egentligen den första. Men är kulturdebatt i etermedia och på nätsidor svårhittad, svårhanterlig? En ny form av kulturdiskussion borde ju kunna uppstå just på den här typen av offentliga, samlande nätforum. Men hur skapar man kontext och kontinuitet?

Det finns fler frågor här än utrymmet i en kolumn.

Vi blir till i samtal. Men var är samtalet?

Få kulturbevakande instanser innebär förstås snarare smakkonsensus och monokultur än diversitet. Också när det gäller urvalet av frilansrecensenter och andra samarbetsparter, som till exempel kolumnister. Här uppstår lätt en cirkel där de som är synliga och därmed har inflytande också hörs eller blir hörda i den enda rikstidningen, och får ännu större tyngd. Andra röster får höras i andra forum som är lokala eller lika marginella som de är. Eller inte höras alls.

De enskilda röster som hörs får bära ett stort ansvar – det är ju inte ett problem att till exempel enskilda författare får utrymme och synlighet, det är tvärt om mycket bra, men det är inte sagt att hen ständigt kan eller är villig att använda sin röst just för att initiera eller föra samtal. Tidsandan vi lever i uppmuntrar snarare konstnärer till att marknadsföra sig själva än att tänka högt eller söka dialog. En enskild konstnär känner kanske dessutom att hen (ärligt talat oftast han) inte har bett om makt, och därför inte tänker använda den. Det är förståeligt, men är man offentlig har man makt vare sig man vill det eller inte, och då har man också ett ansvar för hur man använder den. För avtrycken kan bli stora, oberoende av intentionerna. Vad man inte gör är också ett val.

Men utan majoritetskulturens möjlighet till bredd och diversitet är strukturerna alltså mycket bräckliga, allt faller på några enskilda (föga utmanade och rätt oemotsagda) personers välvilja, och närmast en enda textinriktad kulturredaktion som kanske nog egentligen har lust och välvilja, men som saknar förmåga att bära upp en hel kulturs kulturdiskussion på ett givande sätt. Och var är vi då?

Tänk på hur bräcklig demokratin är i en stat om all makt koncentreras till en person eller en instans.

Och vad det är för en demokratisk struktur vi över huvud taget har om det naturliga är, som det verkar vara, att all diskussion är frånvarande.

Och var ska vi då lära oss tänka?

I en liten kultur är det klart att de ekonomiska realiteterna också är kringskurna. Mycket, för mycket, faller på enskilda personers aktivitet. Det normala är att ansvaret gärna läggs på kulturarbetare och konstnärer: det är ni som ska skapa debatten/strukturerna/projekten/sammanhangen/synligheten/kontexten/kanalerna/förnya modellerna. Just de här enskilda individerna har oftast själva inga privata trygga strukturer, ingen månadslön, ingen instans bakom sig, ingen kontinuitet att falla tillbaka på. Bara sig själva. Men blir ändå ställföreträdande strukturer där strukturer saknas. Det är ett skrangligt IKEA-bygge, billigt och ohållbart i längden.

Det är inte bara jag eller den mer kände författaren som är och ska vara kulturbärare, vill vi fortsättningsvis ha den här kulturen måste vi alla bära upp den.

Om vi blir till i samtal – tar vi då slut i tystnaden?

Konsten i sig ska vara fri, inte bunden till minoritetsidentitet eller tro eller politik eller moralism eller andra ismer. Inte bunden av dessa. Precis som konstnärerna måste vara obundna i förhållande till instanserna, vare sig det gäller regeringar, kulturredaktioner eller förlag. Där det inte finns diversitet och alternativ uppstår det gärna ohälsosamma bindningar.

Men litteraturen, konsten och kulturen ska också vara ett samtal i samhället, en plats att tänka i, ett rum att vara i, en kyss att svindlas av, eller en nagel i ögat, eller en smäll på käften så att huvudet snurrar och perspektiven förskjuts.

Det är förstås lättare att tiga och undvika.

Men det är i samtal vi blir till. Och fortsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo
är författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.