Den 14 mars 2017 publicerade medborgarorganisationen Finnwatch en rapport som pekade ut det statliga utvecklings-finansieringsbolaget Finnfund‚ för att utöva aggressiv skatteplanering med avsikten att undvika skatt både i Finland och Malaysia. Finnfunds uppgift är att investera i socialt hållbara företag i utvecklingsländer och på så sätt stöda den lokala sysselsättningen och minska på fattigdomen.
Regeringen Sipilä beslöt 2015 att skära ner i budgetanslagen till biståndsorganisationer med 300 miljoner euro, samtidigt som Finnfund fick ett 130 miljoner euros kapitaltillskott. Finnfunds vd Jaakko Kangasniemi hävdade (Hufvudstadsbladet 27.9.2015) att det var vilseledande att tolka det som att Finnfund tar anslagen från biståndsorganisationerna. Men den signal som regeringens beslut sänder för ändå tankarna till nokiaårens optimistiska devis att ”det bästa biståndet är att bygga fabriker för mobiltelefoner i u-länder”, att det är handel och näringslivsinvesteringar, inte bistånd, som skapar hållbar utveckling.
Uppfattningen om biståndets ineffektivitet stärktes även 2015 då Finlands tidigare ambassadör i Mocambique och Kenya Matti Kääriäinen gav ut sin bok Kehitysavun kirous (ungefär Biståndsförbannelsen, Into 2015). Kääriäinen hävdade att biståndsmedel huvudsakligen går förlorade i korruption, och att korruptionen i sin tur stärker odemokratiska strukturer i mottagarländerna. Resultatet är, enligt Kääriäinen, att de länder som uppvisar en positiv utveckling är de länder som inte får något bistånd alls. Hans andra centrala poäng, att utvecklingsländer årligen förlorar tio gånger mera pengar i skatteflykt än de får i bistånd, väckte mindre uppmärksamhet, liksom alla biståndets försvarare som till exempel Pertti Haaparanta, professor i ekonomi vid Aalto-universitetet.
Det är ju korruptionen som är problemet, inte biståndet. Kampen mot både korruption och fattigdom i utvecklingsländerna skulle åtgärdas genom att västvärlden tar itu med att bekämpa skatteflykten globalt. I detta perspektiv är Finnfunds agerande talande (se artikeln intill), och visar på att innan skatteflykten begränsas kan man inte förvänta sig att handel skulle råda bot på utvecklingsländernas fattigdom – inte ens då verksamheten bedrivs av en statligt ägd investeringsfond med uttalade målsättningar om hållbarhet och långsiktighet.
I kampen mot skatteflykt sker glädjande framsteg. I år tar OECD-länderna i bruk ett gemensamt rapporteringssystem som inkluderar ett automatiskt informationsutbyte mellan ländernas skattemyndigheter och finansinstitut. Multinationella koncerner med en omsättning på minst 750 miljoner euro blir även skyldiga att lämna in landspecifikt insamlade uppgifter till skatteförvaltningarna om bland annat koncernbolagens inkomster och skatter, vilket ökar insynen betydligt. Problemet är att gränsen på 750 miljoner är så hög att endast mycket stora internationella koncerner drabbas, medan till exempel vårdkoncernen Mehiläinen hade en omsättning på 590 miljoner 2016 och därmed undgår den förpliktelsen. Lyydia Kilpi vid biståndsorganisationernas takorganisation Kepa poängterar även att land-för-land-rapporteringen inte gäller alla länder, utan bara för EU-länder och de länder som finns på EU:s lista över skatteparadis. Enligt henne kommer utvecklingsländerna inte att få det lättare att samla in sina skatter. Kampen mot skattesmitning fortsätter, men än så länge ser det ut som en lösning där skattesmitningen åtgärdas, men åter igen på ett sätt som närmast gynnar de rika länderna medan tillgångarna fortsätter att läcka ut från utvecklingsländerna.
Lasse Garoff
När biståndet smet skatterna
Finnfund, Finlands statliga investeringsbolag, har sedan 2016 haft en betydande roll inom statens utvecklingsbistånd. Statsstödet till biståndsorganisationer skars då ner med 300 miljoner euro, och Finnfund fick ett kapitaltillskott på 130 miljoner.
Medborgarorganisationen Finnwatch avslöjade i sin rapport i mars 2017 att Finnfund investerar utvecklingsbistånd i fonden Dasos Capital, som är registrerad i Finland men som har dotterbolaget Dasos SA i Luxemburg, som i sin tur förvaltar fonden Dasos Timberland Fund I, som också ligger i Luxemburg.
Enligt Finnwatch har bolagen och fonden grundat en kedja av holdingbolag som genom lånebaserad finansiering gjort det möjligt för dem att undvika att betala skatt både i Finland och Malysia. Finnfund har placerat biståndspengar i skogsfonden Dasos Timberland, som i sin tur har givit lån till mycket hög ränta åt bolaget Hijauan Asia Sdn Bhd, som äger och förvaltar plantageskogar i Malaysia. De höga räntorna betalade Hijauan Asia till Dasos Timberland i Luxemburg, och undvek därför att betala skatt i Malaysia där företagsvinst hade beskattats med 25 procent. Räntorna bokfördes i sin tur som vinst i Luxemburg, där Dasos SA i sin tur har utarbetat ett skatteavtal för immateriella tillgångar enligt vilket de bara betalar en femtedel av den skatt som bolaget i normala fall skulle vara förpliktigade att betala. För att skatteavtalet skulle gälla flyttades till pappers arbetstagare till Dasos SA, utan att dessa personer i verkligheten jobbade i Luxemburg. Eftersom bolaget betalar skatt för dessa immateriella tillgångar i Luxemburg, om än minimal, så betalas ingen skatt för dem i Finland.
På grund av dessa skatteavtal räknas Luxemburg som ett skatteparadis. Lånebaserad finansiering är enligt OECD en vanlig metod för att utöva aggressiv skatteplanering. Enligt Finnwatchs verksamhetsledare Sonja Vartiala har Finnfund visserligen inget inflytande över Dasos Capital eller dess fonder, men poängterar att ifall de hade handlat ansvarsfullt hade de undersökt fonden de investerat i utförligare.
Utrikesministeriet gav Finnfund i uppdrag att göra en utredning för att svara på anklagelserna. I utredningen hävdar Finnfund att Finnwatch inte haft tillräcklig information för att kunna dra sådana slutsatser, och att skatteplaneringen inte gjorts med avsikt att undvika skatt, utan snarare undvika dubbel beskattning.
Olga Pemberton
Foto Lauri Heikkinen/Statsrådets kansli
